Tro, hopp och blå moccapumps

imageJag är nästan alltid glad på tisdagar. Det beror på att jag under denna veckodag beger mig till vårdcentralen för att få min piccline genomspolad. Men hur upplyftande kan det egentligen vara att skölja en slang i armen? Saken är den att sjuksköterskan jag går till är så gladlynt och trevlig, att denna genomspolning blir en av veckans höjdpunkter. Sjuksköterskan är djupt insatt i alla mina projekt, experiment och uppfinningar och varje gång vi ses så kiknar vi av skratt. Tänk vad humöret hos anställda inom vården kan ha stor betydelse för patienters välbefinnande!

Liksom alla tisdagar gjorde den glada starten på dagen att jag fylldes av så mycket energi att jag begav mig ner på stan. Där införskaffade jag ett par skyhöga pumps i blå mocka. Med en låg sjukpenning – och ännu lägre behov av ett par klackskor – så skulle detta köp kunna förefalla som något dumdristigt. Men det var det inte! För faktum är att dessa skor symboliserar något viktigt för mig – nämligen hopp! Hopp om att en dag få glida ur morgonrocken och tofflorna och kunna klä mig snyggt igen. Hopp om att det i framtiden ska finnas kvällar, då jag har så mycket ork att jag kan ta mig ut på restaurang med mina vänner. Det kommer en tid – de blåa mockapumpsens tid – då allt det här förhoppningsvis är över. Fram tills dess får de stå och skina inne i garderoben.

Jag har under den senaste veckorna börjat tro att jag faktiskt ska bli frisk från det här. Delvis beror det på vårsolen, vilket alltid gör mig på gott humör. Delvis beror det på att jag faktiskt känner att tumören har börjat att krympa. För någon månad sedan när man kände på bröstet så var det stenhårt och tumören var stor som en apelsin. Nu är bröstet mjukare och tumören har minskat till storleken av en persika. Jag har visserligen inte fått det bekräftat ännu (går på mammografi den 17 april), men jag tror inte jag kan ha fel.

Jag har verkligen börjat älska cellgift, jag vill bara ha mer och mer! Det är en sådan fantastisk känsla att tumören får sig en rejäl omgång där inne. Och medan den stora kampen pågår inne i min kropp kan jag passa på att njuta av solen.

Kram på er

På bättringsvägen

image
Dagens blombud – man blir glad bara av att se dem

Här kommer en snabb uppdatering om läget. Ingen behöver vara orolig, förkylningen är helt under kontroll. Trots stora ”neddragningar” i min poliskår av vita blodkroppar så har de lyckats utföra sitt jobb med bravur. Jag är fortfarande snorig, men hela allmäntillståndet är bättre. Jag fick till och med så mycket kraft i eftermiddags att jag gick på en 9000 steg lång regnpromenad och hoppade i vattenpölarna och njöt av vårens alla fåglar.

Kanske var det dagens blombud som gjorde mig så glad att förkylningen nästan försvann? Tack för dem! Jag är så otrolig svag för blommor. Blommor och fågelkvitter, det är båda saker som kan ta mig från botten till toppen. Och tack till pappa som avlastade oss i natt med Edward så vi fick en rejäl portion sömn, det gjorde verkligen susen!

Om några dagar är jag nog frisk igen – lagom till den tredje cellgiftskuren den 8 april. Nu laddar vi upp inför påsk. Själv ska jag fira i dagarna tre!

Kram!

Sjukstuga

image
Årets vinnarbulle och pressade apelsiner – den bästa kuren mot förkylningsvirus?

Nu flödar förkylningsvirusen så det står härliga till! Tobias ligger instängd i Edwards sovrum och har sovit nästan hela dagen. Jag ligger i det stora sovrummet i ett hav av snorpapper. Vi har under förmiddagen haft krismöte och förberett en evakuering av mig till en säker plats, men det är lättare sagt än gjort. Jag kan inte isoleras allt för långt bort och jag måste ha närhet till både vårdcentral och Karolinska, om jag behöver läggas in akut.

Jag gick in och läste lite om vad som gäller vid infektion under cytostatika-behandling. Man blir lite skrämd när det står att ett tillstånd av feber (>38,0 grader) kan vara ett ”akut och livshotande tillstånd som kräver akut behandling”. Än så länge uppgår min kroppstemperatur enbart till 37,3 så läget är under kontroll. Får jag dock 38 graders feber eller om jag får hosta eller frossa, så måste jag genast ringa till Radiumhemmets jourtelefon.

Vi tog beslutet att jag och Tobias får stanna kvar i lägenheten, men hålla oss på avstånd från varandra. Edward (som också har förkylningssymptom) fick hämtas i morse av sin älskade morfar. Morfar levererade också hemlagad middagsmat till de två skröpliga föräldrarna. Vi försöker nu rå om oss själva så gott det går. Tobias vankade ut i regnet och köpte oss varsin så kallade ”vinnarbulle”, bakad av Årets bagare 2015 (Gabriel de Grado), vilket består av en äppelpaj i bullformat. Min underbemannade (men tappra) armé av vita blodkroppar har bjudits på mängder av handpressade apelsiner. Hoppas de får ny energi nu och orkar besegra virusen.

Nu kan vi bara hoppas på det bästa! Just nu vet jag inte vilka chanser jag har att slippa åka in till sjukhuset. Det känns som om det är 50/50, med tanke på hur förkyld jag är och hur en sådan förkylning brukar utvecklas.

Wish me luck!

Virusattack

image

Jag har blivit angripen av det som jag just nu fruktar mest – ett förkylningsvirus! Kroppen känns svag, det gör ont i halsen och näsan är snorig. Nu är det bara att avvakta utvecklingen. Leder förkylningen till hosta eller feber på 38 grader så blir det dags för mitt första besök på infektionsavdelningen på KS. Jag hoppas verkligen att jag slipper.

Redan när jag fick den här sjukdomen så undrade man hur det skulle gå att kombinera min infektionskänslighet med att ha en tvååring på dagis. Vi blev till och med erbjudna en plats på ett särskilt dagis för infektionskänsliga barn som ligger i området. Men vi tackade faktiskt nej. Vi ville inte slita upp Edward från hans trygga vardag med kompisar och gulliga fröknar. Han älskar verkligen sin förskola! Hittills har det gått bra, men nu drabbades tyvärr hela familjen av eländet.

Jag ligger nerbäddad i sjuksängen och tittar på den legendariska tecknade serien En cellsam historia (franska Il était une fois… la Vie) från 1987 som handlar om kroppens funktioner. Det är fantastiskt att i filmformat få se det rafflande drama som just nu utspelar sig i min kropp – där de elaka virusen blir attackerade av leukocyterna (de vita blodkropparna). Min poliskår i kroppen är just nu kraftigt försvagade så det blir en tuff kamp för de små stackarna.

Jag kan inte göra annat än att heja på och förse mina tappra leukocytsoldater med apelsinjuice och andra stärkande ämnen. Nu får vi hoppas på det bästa! Jag är inte det minsta sugen att spendera resten av helgen instängd i en isoleringscell.

Kram på er!

Ensamt

image

Här sitter jag ensam vid bordet med snyggperuken på mig. Jag har satt på mig fina kläder (för ovanlighetens skull) och ett armband som blänker på armen. Lagt en omsorgsfull sminkning och sprutat på lite parfym. I kväll tänkte jag för första gången träffa kollegorna sedan jag gick på sjukskrivning och delta i den After work, som många skulle gå på. Men jag ångrade mig en timme innan för att jag inte vågade. Alla virusen där ute skrämmer mig!

Om min kropp reagerar på samma sätt som under den föregående cellgiftsbehandlingen så är mina värden låga just nu. Förra gången gick de vita blodkropparna ner ganska rejält, vilket gör mig extra infektionskänslig. Det räcker med att jag får 38 graders feber eller hosta så kan jag behöva läggas in på en infektionsavdelning. Den stora infektionsrisken är en av de jobbigaste biverkningarna jag upplever just nu under cellgiftsbehandlingen. Den begränsar mig och får mig att känna mig ensam. Låga värden av vita blodkroppar ger inga symptom – jag kan må hur bra som helst men ändå tvingas isolera mig från folk.

Jag får inte åka kollektivtrafik, inte besöka kollegorna på jobbet (då någon oftast är sjuk), inte gå ut och äta med vänner på folktäta restauranger, inte gå på teater eller bio kvällstid, inte åka och hälsa på folk med barn (som ofta är sjuka) och i allmänhet inte vistas allt för nära andra människor. Jag får nästan inte göra någonting  som innebär att jag kommer i för nära kontakt med andra människor.

Nu är det dessutom dags igen för både maken och sonen att få förkylningssymptom, så nu får jag inte vara nära dem heller. Vi har ett nytt sätt att visa ömhet i vår familj – vi kramas och pussas i luften. Man får stå på 2-3 meters avstånd och sända luftkramar och skicka slängpussar. Och pojkarna får sova i det ena sovrummet, medan jag sover i det andra.

Ibland blir det faktiskt lite ensamt. I kväll är Tobias är ute på stan med grabbarna och Edward har pyjamasparty hos sin morfar. Jag inser att jag får styra upp en egen liten fest på egen hand. Jag har lagat en delikat räkpasta, unnar mig en cider, frossar i popcorn och lyssnar på peppmusik. År 2016 är det dock dags för min revansch – då ska jag göra comeback och ta igen alla missade restaurangbesök och After works och kompensera familjen med mängder av pussar och kramar.

Ha en fin fredagskväll allesammans!

Den försvunna diamanten

image

I kväll har jag varit i Afrika. Jag har dansat kring lägereldar och i rinnande forsar. Jag har har upplevt alla de fyra elementen; jord, luft eld, och vatten och dansat som om det inte fanns någon morgondag. Temat för dagens lektion i frigörande dans var att förflytta oss till Afrikas djungel och där försöka finna den borttappade diamanten.

Under temat jord stampade vi i golvet, alternativt gled fram, för att verkligen få uppleva jordens kraft. I luftens element förvandlade vi oss själva till virvelvindar och for fram med skira skalar över golvet. I eldens element dansade vi afrikansk dans kring en lägereld – vi tjöt, kände rytmen och skakade alla våra kroppsdelar i vild takt. Vi fick också inta rollen som en vulkan och låta all vår oro och spänningar flöda ur oss. I vattnets element fick vi bland annat testa att dansa liggandes. Till tonerna av en flöjt och droppande vatten låg vi på rygg på golvet och låtsades att vi var sjögräs med armarna i snirkliga rörelser uppe i luften.

När jag har berättat för folk om den frigörande dansen så har många svårt att hålla sig för skratt. Många som jag har pratat med skulle gärna vilja testa frigörande dans, men menar att de aldrig skulle våga, att det skulle vara alltför pinsamt. ”Hur vågar du?”, är det många som frågar. Svaret är enkelt. Jag bara gör det! Det kan vara en enorm tröskel att ta de första dansstegen. Men så fort man har kommit över ”tröskeln” så händer något i kroppen, som bara ger efter. Den frigörande dansen har ingen koreografi och rörelserna är heller inte genomtänkta för den som utövar dansen. Det är kroppen som dansar – och den dansar som den vill. Det är den härliga dansglädjen som man kan se hos barn, som helt naturligt gungar fram och tillbaka så fort det kommer en bra låt.

Vad hände med alla de gungande och dansande barnen när de sedan blev vuxna? När blev det egentligen pinsamt att släppa loss till en låt? Och varför hävdar så många att de behöver alkohol för att våga göra det? Jag tror att alla människor skulle må bra av att tvingas över den där tröskeln ibland. Våga strunta i vad andra tycker och bara få vara sig själv för ett tag. Vad är det värsta som kan hända – egentligen?

Efter två timmars intensivt dansande i Afrikas varma och frodiga djungel hittade vi tillslut våra diamanter. Vi fick ligga ner i mörkret under filtar, varma och svettiga, och betrakta dem. Men det var inte diamanter i fysisk form som det var fråga om, utan inre sådana. Ordet diamant kommer från grekiskans ”adamas”och betyder oövervinnelig. Syftet med dagens lektion var att hitta vår inre styrka, som vi alla har där inne. Det gäller bara att hitta den. Och gör vi det så är vi okrossbara!

Jag känner mig hoppfull att jag faktiskt ska kunna fixa det här!

Kram på er!

Turbanernas tid

image

”Du är så gullig, du ser ut som en liten bebis”, sa sjuksköterskan på vårdcentralen igår och strök mig ömt över bakhuvudet. Väl hemma i lägenheten plockade jag fram en spegel för att se vad hon egentligen menade. Det var helt sant som hon hade sagt. På baksidan av huvudet har jag nu lyckats skava bort hela snaggen, så att en apelsinstor-fläck är helt kal. Jag blir visserligen inte förvånad. Varje gång jag vaknar på morgonen och tittar så huvudkudden så ser det ut som att en hund har sovit där under natten. Halva snaggen har nu fällts av – det är relativt tjockt högst upp, men tunt på sidorna och en stor blank fläck på baksidan. Bad hair day Deluxe, om vi säger så.

Jag har aldrig varit förtjust i turbaner och sjalar. För det första så signalerar de så tydligt att man är en cancerpatient. För det andra är det inte den stil jag normalt sett har. Å andra sidan är ett avskavt bakhuvud kanske inte heller den stil som jag normalt sett identifierar mig med. Så i morse så fattade jag ett klokt och väl avvägt beslut. Den coola snaggens tid är förbi och turbanernas tid äro kommen. Det var dags att införskaffa min första turban.

Redan klockan nio i morse begav jag mig till Perukshoppen i city (där jag numera är stammis) för utprovning. Det fanns ett stort utbud av blomklädda mössor med knytanordningar, badmössor, annorlunda kepsar som man knyter där bak och turbaner i allehanda nyanser. Och det är inte billigt att shoppa turbaner kan jag tala om. Trots superkampanj under hela mars månad landade priset för två turbaner på över 500 kronor.

Efter att nu under eftermiddagen ha tagit av mig den varma peruken och satt på mig turbanen måste jag säga att detta var ett synnerligen skönt plagg. I morgon är det dags för frigörande dans igen och min look kommer nu vara helt komplett. Orientaliska byxor, fladdrig tröja och turban på det.

Jag läste någonstans att man hela tiden flyttar fram gränserna för vad man själv trodde var möjligt när man drabbas av en sådan här sjukdom. I början trodde jag att jag skulle ha peruken på mig all min vakna tid, även i hemmet. I verkligheten har jag aldrig någonsin använt peruk i hemmet. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle visa mig utan hår, men jag har både gått på stan och lagt ut bilder på mig själv med den korta snaggen. Och jag trodde aldrig att jag skulle införskaffa en turban, men nu är jag stolt ägare till två.

Det är faktiskt inte så farligt att se lite tokig ut ibland, variation är faktiskt också lite befriande!

Kram på er och glöm inte att fira Våffeldagen!

På akuten

image

Jag är nu inne på behandlingsvecka 2 på cellgiftskur 2. Det innebär att jag
i sex dagar i sträck ska ta en spruta på mig själv i magen varje morgon som syftar till att öka mina vita blodkroppar. Under den förra behandlingskuren var det just denna spruta som gav mig de allra värsta biverkningarna, i form av migrän och extrema smärtor i ryggen. Den här gången har det gått betydligt bättre! Jag fick tips av en annan cancerpatient att ta en clarityn-tablett dagen innan sprutan och sedan fortsätta med det under hela kuren. Kanske är det detta lilla piller som har gett effekt? Eller så har min kropp vant sig vid sprutorna. Den här veckan har jag hittills ”endast” fått uppleva måttliga smärtor i kroppen, magproblem och trötthet. I förrgår tuppade jag dock av i badrummet, men sedan dess har det inte varit några problem alls.

Dessa dagar skiftar verkligen i
karaktär. I förrgår svimmade jag av utmattning och tvingades till och med få hjälp i säng av Tobias – och idag var jag piggare än någonsin och var till och med och tränade på min älskade utomhusträning (True Workout). Därefter har jag suttit och njutit i den soliga kolonilotten, ätit muffins och druckit kaffe. I kväll är det nu återigen dags för nästa svängning.

Radiumhemmet misstänker att jag
kan ha fått en blodpropp i armen. Jag har under tre dagar haft svårt att använda armen på grund av smärtor. En av blodådrorna är dessutom stel som en hård slang innanför huden. På vårdcentralen idag upptäckte de dessutom att armen hade svullnat. Efter samtal med Radiumhemmet blev jag ordinerad att genast åka in
till akuten på Karolinska. Så nu ligger jag här i en sjukhusbädd med ett inskrivningsband runt handleden i väntan på att få träffa en doktor.

Carpe diem quam minimum credula postero innebär att man ska fånga dagen och inte lita på morgondagen. Jag kan verkligen inte lita på någon morgondag så som livet ser ut just nu. Även de dagar då jag mår bra kan detta ändras på en sekund. Så här gäller det minsann att njuta av varje bra minut framöver. Varje sekund av glädje räknas! Och jag är otroligt glad att jag kunde samla på mig flera timmars glädje till mitt livsbatteri idag! Energi därifrån kan komma att behövas i framtiden!

Jag hoppas att jag slipper stanna allt för länge på akuten ikväll! Jag uppdaterar er senare om hur det gick med den misstänkta blodproppen.

Wish me luck!

——————————–

Uppdatering 21:00

Läget är nu återigen under kontroll. Den första läkaren kunde inte bedöma om det var en blodpropp och ville sätta in propplösande medicin för säkerhets skull. Efter att de snabbt ordnat fram akuttid för röntgen av hals och arm kunde man dock konstatera att det inte rörde som om någon propp utan troligtvis någon slags inflammation i kärlet. Så skönt!

Öppenhet kring sjukdomen

image
Öppenhet genererar också stöd, t.ex. i form av blombud

När man drabbas av en sådan här allvarlig sjukdom måste man direkt ställa sig frågan hur öppen man vill vara med sin sjukdom. Jag vet att många väljer att behålla det svåra inom sig och endast berätta för de närmsta anhöriga – och jag har full respekt för vilket val man än väljer att göra.

För min egen del har det dock hela tiden varit självklart att vara öppen med min sjukdom. Jag skriver om det på Facebook och delar även med mig av min resa på den här bloggen. Jag vill även tipsa andra cancerdrabbade att försöka vara så öppna med sjukdomen som möjligt. Sjukdomen är ingenting att skämmas över och vem som helst kan drabbas. Att vara öppen med sjukdomen har gjort att jag har fått ett enormt stöd från vänner, kollegor, släktingar och även från främlingar, vilket jag inte skulle ha fått annars. Jag har valt att vara öppen för att undvika spekulationer och för att jag tycker att jag tycker det skulle kännas konstigt att mörka en sådan här livsomvälvande händelse. Sjukdomen kommer för alltid att prägla mig och kommer under de närmsta åren både synas utanpå och finnas i tankarna.

Fast vissa lägen känns fortfarande lite svåra att hantera. Hur mycket ska man exempelvis berätta för folk man enbart känner ytligt, eller inte alls?
Och vad svarar man när någon klämkäckt frågar ”hur är läget”?  Ska man stå där i sin peruk och säga att allt är bra?

Idag tog steget och återvände för första gången till min stammisrestaurang, som jag undvikit sedan jag fick diagnosen. Konversationen med restaurangens ägarinna i den stressiga lunchkön blev något lustig:
Ägarinnan: Tjena, allt bra?
Jag: Nja sådär. Är lite sjuk, är sjukskriven just nu. Men allt är lugnt.
Ägarinnan: Oj oj, förkylning eller?
Jag: Nej, cancer. Vi ses!

Det kan hända att jag är allt för öppen med min sjukdom och ibland chockar människor genom att berätta om den.
Men jag vägrar leva i ett samhälle där allt vi visar upp för varandra är någon slags glättig yta – där enbart drinkar, lyxiga maträtter eller resebilder får finnas med. Livet är så mycket mer än en solsemester! Och det känns så befriande att inte behöva hålla den här hemska sjukdomen för mig själv.

Och vad hände med ägarinnan på restaurangen då? Jo, hon kom fram till mig när vi satt oss till bordet och var märkbart berörd. Det visade sig att hennes bror själv led av bland annat en hjärntumör. Liksom nästan alltid när jag pratar med folk om min sjukdom visar det sig att de allra flesta har någon relation till sjukdomen. Cancer finns verkligen överallt!

Ägarinnan till stammisrestaurangen har nu sett mig i alla tänkbara nyanser. Snygg och fräsch, gravid och tjock, trött och sliten halvt överviktig småbarnsmor och nu som allvarligt sjuk. Hon bjöd på kakor från sitt hemland och uttryckte sitt fulla stöd. Det känns så skönt att återigen kunna gå tillbaka till sin vanliga restaurang utan att behöva upprätthålla någon slags fasad.

Det jag vill säga med det här blogginlägget är att jag råder alla cancerdrabbade att vara så öppna med sjukdomen som man orkar vara. Det finns så mycket stöd man kan få om man bara vågar ta emot det.

Kram på er!

 

Cellgiftskur 2 – biverkningar

image
Jag och Edward sover ihop i soffan

För tre dagar sedan fick jag min andra cellgiftskur. Förhoppningsvis har jag nu klarat av en tredjedel av den tuffaste delen av behandlingen. Min läkare förvarnade dock om att jag eventuellt får fortsätta med ytterligare två behandlingar efter operationen i sommar. Jag väljer dock att tänka att jag nu har klarat av en tredjedel av giftkurerna – det blir enklare så.

Cellgiftskuren gick bra i alla fall! Det var enklare den här gången, när de kunde koppla ihop cellgiftsslangen direkt ihop med den slang jag har i armen. Kändes inte ett smack faktiskt! Sängen var skön och det tog bara 2,5 timme. Nu har det som sagt gått tre dagar och det är flera av er som hört av er och undrat hur det har gått. Dessa biverkningar har jag hittills känt av:

– Visst illamående under behandlingsdagen (kan även bero på att jag åt en stor pizza efteråt)
– Extremt matkräsen (äter endast specifikt utvalda och salta maträtter)
Konstig känsla i munnen (typ jättetorr och gnissliga tänder)
Sömnsvårigheter, troligtvis på grund av kortisonet. Tar insomningstablett på kvällen, men vaknar ändå mellan 03:00-05:00.
Håravfall (nu börjar håret falla, men ganska mycket av snaggen är ändå kvar).
Trötthet (den cancerrelaterade tröttheten som kallas för fatique)

Mina biverkningar syns inte så mycket utanpå. Jag kan fortfarande vara ute en hel dag på stan och gå i affärer, orka göra mig fin eller träffa en vän. Jag upplever dock att den här tröttheten börjar bli allt mer besvärande. Cancerfonden skriver följande om fatique: ”Människor med cancersjukdomar drabbas mycket ofta av trötthet och kraftlöshet som är så överväldigande att det är svårt att få andra att förstå hur det känns”.

Jag håller med om att det är svårt att förklara hur jag känner det ibland. Hur jag i ena sekunden kan vara pigg och glad och verka hur normal som helst. Helt plötsligt är det dock som att en ångvält kör över mig – hela hjärnan sätts ur spel. Hela kroppen känns tung (det känns överallt, till och med i ansiktsmusklerna, ögonen och fingrarna). Hjärnan känns trött på ett konstigt sätt och kopplingen mellan det som sinnena upplever och hjärnans tolkningar blir grumliga. I dessa lägen blir det svårt att klara av de mest basala sakerna, som att gå över gatan eller fortsätta ett pågående samtal.

Idag när vi gick runt i Sickla köpkvarter så fick vi stanna flera gånger så att jag skulle få ”vila hjärnan” en stund. Tröttheten utlöses ofta av för starka eller snabba sinnesintryck. Konstigt nog har jag lättare att klara av att sköta hela middagsdisken, än att hålla mig uppmärksam i leken med Edward.

Det är väl det som känns jobbigast just nu, att man inte alltid orkar vara en så bra mamma och fru som man skulle önska. Jag orkar inte alltid leka på samma sätt som förut och måste ofta ligga i soffan eller sängen och vila. Edward går numera oftast till sin pappa om han vill ha hjälp med något och har nog insett att mamma är lite försvagad. Jag försöker göra allt för att få så mycket tid med honom som möjligt. Vi läser böcker, ser på film eller ligger nerbäddade i sängen och pratar under täcket.

Imorgon börjar det jag kallar för ”smärtveckan”. Då är det dags att återigen börja med sprutan Nivestim, som jag tar för att öka benmärgens produktion av de vita blodkropparna. Sprutan ska jag ta på mig själv i magen i sex dagar i sträck. Förra omgången gav den mig ganska jobbiga biverkningar i form av migrän och ryggsmärtor.

Men det är otroligt skönt att behandlingen rullar på. Och sammanfattningsvis har ju hittills behandlingen gått väldigt bra, om jag får säga det själv!

Kram på er

P.S. Om det är någon som är nyfiken på hur det gick igår (på Glädjens dag) så vill jag meddela att dagen blev till full belåtenhet. Jag ägnade nästan hela dagen åt att rå om mig själv, t.ex. genom dusch med tända ljus, smörja mig med krämer och måla nagellack. Jag och Tobias gick hand i hand och hämtade Edward på dagis tillsammans. Ett lätt regn, men massa fåglar som sjöng vackert. Sedan en god middag på kvällen. Jag och Edward somnade avslutningsvis tillsammans i soffan. En riktigt fin dag! D.S.

11084395_10152703664956766_594408191_n
Bild från idag – lunch i Sickla köpkvarter