Kom an, bara!

image
Gårdagens överraskning – peppblommor när man behöver det som mest! Tack Västerås och Nyköping!

Igår var det alltså dags för min fjärde cellgiftsbehandling. Jag bröt ihop redan efter mindre än fem minuter, medan sjuksystern var och hämtade en lugnande tablett. ”Men åh, är du så nervös inför behandlingen”?, frågade hon när hon medlidande hittade mig gråtande i sängen. Jag förklarade att det bara var en del – den stora orsaken till varför jag var ledsen var den dåliga behandlingen av läkaren dagen innan – han som kanske vill upplösa min sjukskrivning mitt under skräckbehandlingen. Hon tyckte det lät underligt och höll med om att min situation på Radiumhemmet var under all kritik. Inte ens dagens cellgifter var utskrivna, de schabblar med mina läkartider, låter mig träffa nya läkare varje gång, flera har ett dåligt bemötande, ingen har ett helhetsansvar för mig osv. Efter ha sett mina strilande tårar, och gått ut och samtalat med sina kollegor på avdelningen, kom hon in igen och sa att hon skulle skicka ett brev till min (första) behandlande läkare och skriva att min situation inte var acceptabel. Tobias gick samtidigt ner och överlämnade det brev som jag själv hade skrivit kvällen innan. Så nu blir det två brev till samma läkare!

Sköterskan inledde behandlingen med att berätta mer om den allergiska reaktion som kan inträffa av den nya cytostatikan. Den sker så fort giftet når blodbanorna, vilket är inom 5 minuter. Vanliga symtom som kunde inträffa var andningssvårigheter, kraftiga ryggsmärtor och klåda över hela kroppen. Hon beskrev hur hon isåfall skulle bli tvungen att trycka på en larmknapp, vilket skulle leda till ett stort pådrag i det rum jag befann mig, med en anstormning av sjukskötare, akutläkare och olika typer av ”motgift” som skulle behöva sättas in. ”Är du redo nu, Kerstin”, frågade hon och slog på giftapparatens startknapp. Det var nog tur att jag hade fått en lugnande tablett innan, för det var några (minst sagt) oroliga minuter.

Men allt gick bra, och en timme senare var jag klar! Sköterskan tyckte jag såg ”musklig” ut, vilket troligtvis kommer att göra mina biverkningar svårare än för en genomsnittsperson. Smärtorna i kroppen sätter sig nämligen mest i musklerna. Jag frågade om smärtorna kunde lindras genom promenader, men enligt henne kommer jag troligen bli helt sängliggande. Smärtorna väntas komma dag 3-5. Idag är det behandlingsdag 2, så helgen blir nog tyvärr ingen höjdare.

En glädjande nyhet var att jag lyssnade av mitt mobilsvar när jag kom ut från behandlingen. Det var min första läkare som hade ringt och meddelade på talsvaret att hon hade mottagit mitt brev. Hon beklagade så mycket för min situation och höll med om att det varit fel att jag hade haft för många läkare och avsaknad av kontinuitet i behandlingen. Hon skulle ta upp det på deras nästa möte. Hon la till att detta inte alls var gnäll från min sida utan helt rätt. Så skulle man inte behöva ha det! Så nu känner jag mig lite gladare igen! Hoppas att det löser sig med sjukskrivningen också!

Jag laddar nu upp med ytterligare 32 kortisontabletter och förbereder mig för strid! Kom an, bara – alla muskelsmärtor,  näsblod, nagelruttnelse, hudförändringar och nya håravfall. Jag är redo för FIGHT!

Kram på er

 

Skärselden – here I come!

image

Om två timmar är det dags! Dags att koppla ihop cellgiftsmaskinen till den slang jag har fastsatt i min arm och som leder nästan ända in i mitt hjärta. Jag känner mig faktiskt lite rädd. Förutom de biverkningar som jag redan har skrivit om kan medicinen utlösa en allergisk reaktion redan under behandlingen på sjukhuset. Dessa förekommer hos fler än 1 av 10 personer och betraktas därför som mycket vanliga. Den allergiska reaktionen yttrar sig genom rodnad, hudreaktioner, klåda, tryck över bröstet, feber eller frossa, andningssvårigheter, ryggvärk eller lågt blodtryck. Dock kan även svårare reaktioner inträffa och en sjuksköterska kommer därför att sitta med och övervaka mig under hela behandlingen.

Händerna och fötterna kommer även (som jag skrev om igår) att frysas ner med ispåsar och istofflor för att undvika nagelavlossning.

Tyvärr är det med blandade känslor jag åker till Radiumhemmet idag. Jag känner mig fortfarande rädd, besviken och ledsen av gårdagens besked att min sjukskrivning riskerar att upphöra mitt under den delen av cellgiftsbehandlingen som samtliga läkare beskriver som den allra värsta. Genom bloggen och Facebook diskuterade jag frågan igår med sammanlagt 52 nuvarande eller tidigare bröstcancerpatienter och ingen har råkat ut för något liknande som jag. Standard verkar vara att man är sjukskriven hela behandlingen (cellgifter, operation, strålning) plus tid för återhämtning och rehab. Genom att det inte går att maila någon på Radiumhemmet har jag därför nu skrivit ihop ett mycket sakligt, men upprört brev, som ska överlämnas till dem personligen idag kl. 10:45. Vi får hoppas att det inte ger en motsatt reaktion och på något sätt riskerar att påverka min fortsatta vård hos dem negativt.

Nu hoppas vi att den jobbiga tax-behandlingen ger effekt! Gårdagens läkare berättade att hela min överlevnadsprognos styrs av hur väl den här medicinen verkar. Prognosen styrs nämligen av om den här medicinen kan lyckas eliminera all cancer i bröstet och kirurgen därmed kan operera bort ett bröst helt fritt från cancer. Lite prestationsångest känner jag faktiskt, men nu får vi bara hoppas på det bästa.

In i MMA-buren igen då – detta blir min tuffaste fight någonsin, iallafall om man får lita på vårdpersonalen!

Wish me luck!

Nagelskräck

image
Naglarna är förberedda med s.k. shellac

I morgon är det alltså dags att dyka in i den tuffaste delen av cellgiftsbehandlingen. Som jag skrev igår är en av biverkningarna av medicinen att man kan tappa naglarna. Jag är verkligen livrädd för denna biverkning! Jag har sett flera bilder på händer där naglarna har blivit gula och liksom ruttnat inifrån, för att sedan sitta löst. För att förebygga nagelavlossning kommer både mina händer och fötter att frysas ner, vilket stryper blodflödet och därmed spridandet av gift till dessa delar.

Ett annat sätt att förebygga nagelavlossning är att på egen hand stärka upp naglarna innan behandlingen, genom att måla dem med nagellack. I den bröstcancergrupp på Facebook som jag är medlem i har diskussionerna gått varma kring vilket sätt som är mest effektivt för att förhindra nagelavlossning. Exempelvis diskuteras om s.k. shellac är bättre än vanligt nagellack. Shellac är ett speciellt sorts nagellack som kan beskrivas som en blandning mellan nagellack och gelelack. Det stärker ens egna naglar och håller i ca 14 dagar. Lacket härdas i UV-ljus och du får en fast och glansig yta. Jag ringde till Radiumhemmet för att se om de hade någon åsikt i frågan, men inte heller dem kunde ge svar på vilket av de två alternativen som var bäst.

I fredags gick jag därför till en nagelsalong och målade på shellac på händernas naglar. Som ett litet experiment målade jag dock inte något på tånaglarna, utan där testar jag vanligt nagellack (Isadoras gellack i 10 lager) tillsammans med ett starkt överlack (Seche Vite Dry Fast Top Coat) i 2 lager. Det blir spännande att se vilket av nagellacken som håller bäst!

Tyvärr känner jag mig inte alls positiv och peppad idag. Förutom den behandling jag ska påbörja imorgon fick jag reda på att de i dagsläget inte vill förlänga min sjukskrivning. Det innebär i värsta fall att jag måste börja jobba igen mitt under den värsta cellgiftsbehandlingen (den 31 maj). Läkaren tyckte nämligen att jag ”såg så fräsch ut”. Jag ville bara skrika ut att jag faktiskt stått en halvtimme och sminkat mig denna morgon, att jag under de senaste två dagarna har haft sådan migrän så jag i princip sovit dygnet runt, att jag orkar mycket vissa dagar när jag får göra saker i min takt, men att jag efter minsta ansträngning (tex en släktlunch) måste sova 12 timmar efteråt. Jag ville berätta om min oro för virus och mina hemska smärtor av Nivestim-sprutorna som gör att jag inte ens klarar av att ta av mig kläderna själv. Men jag sa ingenting! Läkaren var 45 min sen till vårt möte och det fanns ingen tid för utsvävningar.

Men nu är jag orolig för behandlingen – på riktigt!

Kram

 

Next stop: Skärselden

image

”Din fjärde behandling kommer att bli din värsta”, sa de två första läkarna jag träffade efter att jag hade fått diagnosen. ”Du kommer att få en chock” sa den tredje och ”det känns som att bli överkörd av en bil”, sa en fjärde läkare. Jag läste på en annan blogg hur dennes läkare beskrev det som att gå genom skärselden. Sammanfattningsvis kan man konstatera att läkarkåren inte är särskilt bra på att göra reklam för den typ av cytostatika som jag nu ska påbörja – den ökända ”taxen” eller Docetaxel/Taxotere som den också heter.

Enligt FASS är mycket vanliga biverkningar följande:
– infektioner, minskning i antal röda blodkroppar (anemi) eller vita blodkroppar (som är viktiga för att bekämpa infektioner) och blodplättar
– feber: om du får feber ska du omedelbart kontakta din läkare
– allergiska reaktioner som beskrivs ovan
– aptitlöshet (anorexi)
– sömnlöshet
– domningskänsla eller myrkrypningar eller smärta i leder eller muskler
– huvudvärk
– smakförändring
– ögoninflammation eller ökat tårflöde
– svullnad orsakad av bristfälligt lymfdränage
– andfåddhet
– rinnande näsa, inflammation i hals och näsa, hosta
– näsblod
– sår i munnen
– orolig mage, inklusive illamående, kräkningar och diarré, förstoppning
– magsmärta
– matsmältningsbesvär
– håravfall (efter avslutad behandling återfås oftast normal hårväxt)
– rodnad och svullnad av handflator och fotsulor, vilket kan orsaka hudfjällning (detta kan även inträffa på armarna, i ansiktet eller på kroppen)
– förändring i färgen på dina naglar och eventuell påföljande nagelavlossning
– muskelsmärta eller -värk, ryggvärk eller skelettsmärta
– menstruationsrubbningar eller utebliven menstruation
– svullnad av händer, fötter, ben
– trötthet eller influensaliknande symtom
– viktökning eller viktminskning.

Medicinen har således flera biverkningar, och några som jag faktiskt känner extra lite obehag inför. Det främsta orosmomentet är att behöva tappa sina naglar. Det andra är risken att förlora mina ögonbryn och fransar. Det tredje är smärtan, eftersom man inte riktigt vet hur illa det blir. Att ”bli överkörd av en bil” låter onekligen inte som någon höjdare!

Trots den migrän jag haft hela dagen, och den jobbiga kur som påbörjas  i övermorgon känner jag mig ändå laddad på något sätt. Det känns lite som ett tågbyte – visserligen är det ett skräcktåg jag ska byta till – men det är det här tåget som ska ta mig till slutstationen.

Imorgon ska jag förbereda mig genom att äta 32 kortisontabletter. Jag kommer troligtvis bli röd och svullen som en ballong i ansiktet. Men det är sådant man får ta. In i skärselden bara – för nu ska cancern bort!

Kram

Kost och cancer – del 1

image

Jag har börjat intressera mig allt mer för sambandet mellan den mat vi äter och cancer och har under de senaste veckorna läst in mig i ämnet. Ständigt matas vi med nyhetsrubriker om olika typer av livsmedel som sägs orsaka cancer eller andra typer av livsmedel som sägs ha en skyddande effekt. Detta överflöd av tips och råd, tillsammans med lika många rubriker som rör olika dieter för att gå ner i vikt, blandas ofta ihop i en salig röra och gör att man blir helt matt och inte orkar lyssna på något av dem. Att få kostråd är även lite känsligt. Det är bland det värsta jag vet när någon sträcker upp ett pekfinger, just när man ska hugga in på en god chokladtårta, för att påpeka att det jag precis ska äta är onyttigt. Därför ber jag er läsare som inte önskar några fler kostråd att genast stänga ner den här sidan. Det här blogginlägget kommer nämligen enbart att handla om sådant – om sambandet mellan kost och cancer. Vilken mat bör vi äta och vilken bör vi undvika för att skydda sig mot cancer? Det här inlägget är det första i en serie inlägg om mat och cancer som jag kommer skriva under några lördagar framöver.

Forskarna vet fortfarande inte riktigt varför en del drabbas av cancer och en del av förklaringen kan vara faktorer i vår omgivning och våra arvsanslag. Det positiva är dock att vi till stor del kan minska risken genom att sköta om vår hälsa, till exempel genom att äta nyttig mat, motionera och ha en sund kroppsvikt. Genom detta skapas en miljö i kroppen som gör det svårt för cancerceller att etablera sig (Hultén 2009). Enligt Cancerfonden visar det sammanfattande kunskapsläget klart och tydligt att ”kloka matvanor”, det vill säga en välbalanserad kost med mycket frukt och grönt förbättrar livskvaliteten och förhindrar sjukdom.

År 2007 gav världens samlade expertis inom cancer och nutrition ut en 500 sidor lång sammanställning över 7000 forskningsrapporter om kost, motion och cancer. Det var ett femårigt projekt som gjordes av nio oberoende internationella forskargrupper. Den har granskats och bearbetats av ett hundratal experter och en expertpanel med 21 välrenommerade forskare. Rapporten heter Food, Nutrition, Psysical Activity and the Prevention of Cancer: a global perspective. Det är den största samlade informationen någonsin i ämnet och ges ut av World Cancer Research och American Institute for Cancer Research.

Rapporten har resulterat i tio sammanfattande rekommendationer som för mat, vikt och motion. Dessa är följande:
1. Håll vikten och låt ditt BMI ligga på 18,5 -25
2. Motionera varje dag
3. Undvik mat med mycket kalorier och söta drycker
4. Ät huvudsakligen mat från växtriket
5. Ät mindre rött kött och undvik charkprodukter
6. Drick mindre alkohol
7. Dra ner på saltet och undvik mögel från spannmålsprodukter och baljväxter
8. Ät hälsosam mat – inte kosttillskott
9. Amma ditt barn så får både du och ditt barn ett skydd
10. Du som redan drabbats av cancer, följ råden ovan.

Forskarna drar alltså slutsatsen att det finns flera saker som du själv kan göra för att få ett ökat skydd mot cancer. Kerstin Hultén är lic. legitimerad dietist, magister i folkhälsovetenskap och doktorand i ämnet epidemiologi om hur maten kan ge ett skydd mot bröstcancer. I sin intressanta bok Maten som skyddar mot cancer beskriver Hultén hur epidemiologisk forskning har kunnat visa att matvanorna har stor betydelse för hälsan och man ser ett tydligt samband mellan hur vi mår och vår mat och livsstil. Tydliga mönster visar att de som äter mat huvudsakligen från växtriket generellt är friskare och att de som äter mycket processad färdigmat med mycket kolhydrater och fetter och en stor andel animalisk föda löper en ökad risk för att få en rad sjukdomar, däribland cancer.

Intressant är också att hur många som drabbas av cancer i ett land varierar stort. USA, Kanada, Europa och Australien ligger högst på listan, medan det är betydligt färre som drabbas i delar av Sydostasien, såsom Thailand och Indien. Det är även olika cancerformer som drabbar olika befolkningar. I migrationsstudier har man sett att människor som flyttar från områden där risken att drabbas av cancer är liten till områden där den är stor, snart drabbas på samma sätt som befolkningen i det nya landet. Samma mönster kan man se i många kulturer som tidigare har levt mer ursprungligt som senare tar till sig av den västerländska livsstilen, det vill säga en större andel animaliskt fett och protein i kombination med ett stillasittande liv.

Vad ska jag äta då, och hur kan jag skydda mig mot cancer? Det är lätt att man får intrycket att cancer går att undvikas enbart genom att äta ett visst livsmedel, till exempel en viss mängd broccoli varje dag. Det vore praktiskt om det vore så enkelt. Som framgår av forskningen handlar det snarare om en livsstilsförändring, där det krävs en kombination av nyttig kost och motion. Enligt Cancerfonden kan ungefär 30 procent av all cancer i Sverige undvikas med hjälp av livsstilsåtgärder, vilket innebär att cirka 18 000 personer varje år skulle kunna slippa att få en cancerdiagnos genom att hålla en hälsosam livsstil.

Under de kommande lördagarna kommer jag därför att djupdyka lite mer i den stora cancerrapportens (Food, Nutrition, Psysical Activity and the Prevention of Cancer: a global perspective) olika rekommendationer. Jag kommer att testa nya alternativa frukostar och middagar och experimentera med nyttiga bakverk.

2015 är förändringens år – kanske även för dig?

Kram och ha en fin lördag!

Är du snygg så är du trygg

image

Under högstadie- och gymnasietiden hade jag och mina kompisar ett devis som löd: är du snygg så är du trygg. Att ha rätt kläder och se bra ut var viktigt för ens överlevnad. Det trodde vi iallafall då. Först i efterhand har jag förstått att så inte riktigt är fallet. Att vara snygg gör dig knappast trygg. Men det kan få dig att må bättre. Så resonerar iallafall Stockholms landsting (som lånar ut lokaler) och flera olika skönhetsmärken, som sponsrar ett projekt som går ut på att lära oss cancerkvinnor bli vackra igen – och därmed kanske också gladare.

Kursen Look Good… Feel Better är ett humanitärt program, som startades i USA 1989 och som nu finns i ett 20-tal länder runt om i världen. I Sverige startade programmet våren 2003. Kursen erbjuder kvinnor, som behandlas för cancer, kostnadsfria kurser om hudvård och makeup av professionella makeupkonsulenter. Tanken är att minska utseendemässiga problem hos kvinnor som drabbas av cancer och projektet har hittills hjälpt 20 000 cancerdrabbade. Om man känner sig snygg så blir man gladare, helt enkelt. Jag kan inte annat än att hålla med.

Totalt 16 kvinnor i alla åldrar samlades för att delta i kursen. Vi fick sitta vid runda bord fyllda med skönhetsprodukter från bland annat Clinique. Skalliga och osminkade fick vi hjälp att bygga upp en bra bas, lägga ögonskugga, måla ögonbryn och lägga rouge. Vi fick även experimentera med sjalar och lära oss knyta dem på olika sätt. En hel necessär fylld med smink och rengöringsprodukter fick vi ta med oss hem.

Tidigare imorse var jag även på en nagelsalong och gjorde naglarna starka genom s.k. shellac, som härdas genom en UV-lampa. Den behandling som jag påbörjar om 5 dagar har nämligen den otrevliga biverkningen att man kan tappa naglarna. De liksom ruttnar inifrån. Detta kan dock förebyggas, dels genom att händer och fötter fryses ner med is under behandlingen, dels genom att man stärker upp naglarna innan med exempelvis nagellack.

Så kanske får jag återuppliva mitt gamla motto igen – jag känner mig nämligen både snygg och trygg med mina välmanikyrerade händer och stärkta naglar. Och dessutom väldigt glad efter dagens snyggkurs.

Nu sitter jag i taxin påväg mot min första after work sedan diagnosen. Givetvis är de blå moccapumpsen på (premiär!). Här gäller det att passa på medan man kan!

Kram

Om frihet och balans i livet

image

Jag har fått ett par orientaliska byxor i present. De är vida i benen och är från Thailand. De är så otroligt sköna att det känns som att glida runt på moln när man har dem på sig. Idag var det återigen dags för en lektion i frigörande dans och självklart tog jag därför byxorna på mig. Tillsammans med dansturbanen såg jag ut som en väldigt orientalisk person, och långt ifrån min vanliga klädstil. Att bära turban och fladderbyxor är väl inte så konstigt i sådana där flummiga danssammanhang, tänker några av er nu. Saken är den att alla andra på kursen har helt vanliga kläder. De har klänning, jeans eller leggings. Jag sticker ut rejält med min outfit. Dessutom dansar jag alltid mitt i ringen, ofta blundandes.

”Men varför klär du dig så märkligt?”, kanske någon annan av er undrar. Jo, för att det är mina skönaste byxor och min bästa turban! Det spelar ingen roll om någon tycker att jag er udda ut. I så många år har jag oroat mig för vad andra ska tycka. ”Är de här klackarna för höga för att ha på jobbet?”, ”Är det för uppklätt med klänning?”, ”Är den här blusen för färgglad”? Jag tänker aldrig mer bry mig om vad någon annan tycker om hur jag ser ut. Från och med nu tänker jag alltid ha skyhöga klackskor om jag vill det, eller orientaliska byxor om jag hellre vill det.

Dagens danslektion handlade om att finna balans i livet – balansen mellan att göra och att vara. De flesta människor bär på så långa ”att göra-listor” att tiden som handlar om att bara vara sig själv kommer i skymundan. Vi fick uppmaningen att planera in tid i almanackan som bara är till för oss. Tid att tänka, tid för att göra något som vi verkligen njuter av själva. En aktivitet som inte gynnar någon annan än oss. Ett långt bad, en promenad, en dans eller bara en stunds reflektion på soffan.

Dansen var annars lika vild som vanligt. Vi fick känna och klämma på våra magar för att även de skulle få uppmärksamhet. Händerna skulle dansa med fötterna och mina händer skulle plötsligt bjuda upp någon annans händer. Vi dansade stressdans, avslappningsdans, kaosdans och baklänges och framlänges i lokalen. I slutet av passet fick vi föreställa oss att vi stod på en bergstopp och känna vinden blåsa under vingarna. På hög volym spelades Jon Henrik Fjällgrens låt ”Jag är fri” med tillhörande jojk. För att förstärka känslan ytterligare så tog vi varsin färgglad sjal och liksom for fram som små fjärilar över golvet.

Det blev en fin kväll med andra ord. Konstigt nog känner jag mig väldigt fri just nu, trots min sjukdom. Inte bara fri att klä mig hur jag vill utan även fri att spendera dagarna hur jag vill. Frihet är en mäktig känsla faktiskt!

Kram på er

Tid för varann

image
Idag åkte jag med maken på kundbesök i Uppsala. Härligt med två timmars tid på tu man hand!

När jag fick den här sjukdomen förberedde vi oss i familjen för en hård prövning. Vi förberedde oss för att jag skulle behöva ligga i sängen i princip hela tiden och att livet som familj skulle bli ytterst begränsat. Jag skulle ligga nerbäddad i cellgiftsdimmorna medan Tobias skulle sköta om hushållet och omvårdnaden av Edward.

Vi ringde till och med till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och förhörde oss om hur en sådan här situation kan påverka en liten pojke som Edward (2 år). De menade att Edward troligen skulle ta avstånd från sin mamma och även gå tillbaka i sin egen utveckling.

Det känns så skönt att varken våra egna farhågor eller BUP’s spådomar har besannats! Tvärtom har vi fått mer tid än någonsin för varandra. Jag och Edward bygger kojor på morgnarna innan dagis. Vi äter frukost i lugn och ro, sover ut om vi vill det och ligger och myser i soffan både morgnar, eftermiddagar och kvällar. Ingen stress och ingen brådska. Från 16 och framåt är hela familjen samlad hemma och varje kväll äter vi middag tillsammans. Middagen har jag kunnat planera och laga innan de kommer hem.

Innan jag blev sjuk var jag och Tobias sällan hemma samtidigt och det fanns nästan ingen tid för lek, mys i soffan eller kojbyggen. Vi hade nästan ingen tid som familj, och ännu mindre tid på tu man hand. Numera känner jag mig som en riktig hemmafru och har fått oändligt med tid för matlagning, bakning, groddning och syltkok – saker som jag älskar att hålla på med.

Sjukdomen har verkligen fört positiva saker med sig. Förutom alla insikter om livet och vad som är viktigt, så har även familjen fått betydligt mycket mer tid för varann! Och Edward har verkligen inte gått tillbaka i sin utveckling. All tid vi spenderar med honom har gjort att han utvecklas snabbt och kan numera prata en hel del, han har lärt sig alla siffror, färger och snart bokstäver, fast han bara är 2 år.

Tänk vad tid är värdefull! Det är det jag kommer att sakna mest när den här resan är över!

Kram på er

Kojbygge - en självklarhet varje morgon numera
Kojbygge – en självklarhet varje morgon numera. ”En Kokka” enligt Edward.

 

Ett friskare liv

image
Den här rosa tröjan köpte jag förra året till förmån för rosa bandet. Då visste jag inte att jag själv var drabbad!

Idag har jag varit på min älskade utomhusträning (True Workout) i Vasaparken. Jag lyckades även locka med en av mina bästisar och fick förmånen att använda hennes lille son som vikt under hela träningspasset.

Att träna har alltid varit en del av mitt liv, men fram till för några månader sedan har träningen enbart syftat till att få en plattare mage och varit en del i någon slags beachsatsning. Nu har träningen fått en helt annan, och betydligt viktigare, roll i mitt liv. Att träna och att äta bra mat är nämligen de två enda saker jag själv kan göra för att bli frisk och för att förebygga återfall.

Enligt boken Anticancer-ett nytt sätt att leva (Servan-Schreiber 2009) visar flera studier att de försvarsmekanismer som bidrar till att bekämpa cancer kan stimuleras direkt genom motion. Jag tänkte först göra en lista över alla de effekter som fysisk motion har för att förebygga att cancer inte uppkommer eller sprids, men listan blev alldeles för lång för att kunna rymmas i ett och samma blogginlägg. För att nämna några av de effekter av fysisk aktivitet som nämns är att träning minskar mängden fettvävnad, som är den viktigaste lagringsplatsen för cancerogena ämnen. Fysisk aktivitet har även en direkt effekt på immunförsvaret samt justerar hormonbalansen (vilket gör att mängden överflödigt östrogen och testosteron som stimulerar cancertillväxten för flera sorters cancer minskar).

Studier visar alltså att fysisk träning hjälper kroppen att bekämpa cancer. Men det krävs inte samma dos för alla cancerformer. Dosen beräknas i enheter som kallas MET (metabolisk ekvivalent). Vid bröstcancer tycks effekten vara mätbar vid 9 MET (vilket motsvarar 3 timmars promenad i veckan i normal takt). En lång lista över hur många MET varje aktivitet ger visar att jag just nu kommer upp till minst 50 MET per vecka. Jag känner mig stark, stolt och glad att jag lyckas hålla en sådan hög grad av fysisk aktivitet trots min cellgiftsbehandling! Även när den här resan är över är fysisk aktivitet något jag kommer prioritera framför allt annat! För nu handlar det om inte längre om Beach 2016 utan om Life 2016. Och förhoppningsvis många fler år än så.

2015 är förändringarnas år och jag inser hur stor betydelse kost och motion har för oss människor. Författaren till ovan nämnda bok menar att alla människor bär på cancerceller, men att alla ändå inte kommer att få cancer. Det beror på hur ”jordmånen” ser ut hos varje enskild individ och vilka förutsättningar det finns för en cancertumör att växa till sig. ”För att förebygga återfall på lång sikt måste man förändra jordmånen: bättre kost, förändring av den mentala inställningen och en starkare kropp genom motion”, säger han i en intervju.

Förutom att röra på mig mer är kosten något som jag måste förändra under det här året. Under de senaste veckorna har jag läst in mig på ämnet anticancermat och insett hur fel jag ätit under många år. Jag, som tänkt att jag ätit nyttigt, har fullkomligt matat kroppen med mat som stimulerar uppkomsten av cancertumörer. Jag har därför inlett ett nytt projekt; Projekt Anticancer-mat, där jag under några veckors tid ska testa det nya (och bättre sättet) att äta om man vill minska risken för tumörer. Projektet kommer att avrapporteras genom en liten artikelserie här på bloggen under några lördagar framöver. Den här veckan testar jag nya och nyttigare frukostar. För några månader sedan skulle jag ha blivit ursinnig om någon kom och ville rycka min morgonmacka med smör och ost ifrån mig – nu känns det mest spännande att testa på nya saker!

Dagens budskap till er som sällan rör på er – upp ur soffan! Det behövs inte mer än 30 minuters promenad om dagen för att gynna hälsan.

Dagens budskap till er som ska gå till mataffären idag – spendera dubbelt så lång tid på frukt- och grönsaksavdelningen som du brukar göra! Maten från växtriket är fantastiska och de olika grönsakerna, frukterna och bären kan på olika sätt skydda kroppen och göra det svårare att bilda tumörer.

Nu ska jag själv laga en vegetarisk middag fylld av nyttigheter!

Hej svejs!

 

 

Friluftsdag

image

Jag fortsätter arbetet med att rannsaka mig själv kring vad som gör just mig lycklig. En sak som jag har insett gör mig glad och rofylld är att få vara ute i naturen. Trots det är jag extremt sällan där! Det är märkligt hur man fungerar – trots att det knappast finns något som jag njuter så mycket av som att få vara ute i skogen, så har jag under de senaste åren spenderat de flesta helger i någon lekpark eller shoppinggalleria. Jag tror att många fungerar så. Det finns en sak som man drömmer om att göra – men det är något annat man gör.

För mig är 2015 förändringarnas år och idag har jag därför dragit till skogs för en heldagsvandring på Sörmlandsleden och dess djupa trolska skogar med min gamla barndomsvän från dagistiden.

Det är verkligen något magiskt med skogen! Lukten av barrträd, ljudet av fåglar som sjunger på olika sätt, vackra mönster av rötter, djupa berg, glittrande sjöar och fina dovhjortar. Ibland stannar man bara till och njuter av det fantastiska konstverk som naturen faktiskt utgör. Vi stannade även till vid en källa där vattnet var så rent att man kunde dricka det direkt därifrån. Att promenera i skogen är det perfekta sättet att diskutera djupa livsfrågor – men också att få en stund i tystnad, så en del av vandringen skedde även helt utan samtal.
Liksom vid alla friluftsdagar hade vi med oss matsäck, som vi avnjöt vid en brygga vid en vacker sjö. Självklart med hemgjord varm choklad – ett måste på friluftsdagar som denna.

Efter fem timmars promenad i tidvis ganska tuff terräng så är man nu något mör. Men att vara i skogen är som att ge själen en rejäl massage och jag är nu fulladdad med massvis av mental energi. Det gäller att bunkra riktigt mycket den varan nu inför kommande skräckcellgiftskur.

Kram på er

P1020117