Mors dag

image
Bild från kolonin i torsdags. Självklart ska mamma sitta bredvid i soffan!

Idag har vi firat Mors dag genom att spendera hela dagen på Djurgården. Vi började på Aquaria, fortsatte med en långpromenad i det gröna och avslutade med Gröna Lund. Där har vi haft en riktig familjedag och Edward har för första gången fått testa att åka veteranbilar och kärlekstunneln, sett en dansshow och ätit mjukglass.

Jag har tidigare skrivit en del om min rädsla för att min och Edwards relation ska påverkas negativt under den här sjukdomsresan, men också om att det tack och lov har gått bättre än förväntat. De farhågor som uttrycktes av Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) – nämligen att Edward skulle bli inåtvänd och riskera att gå tillbaka i sin utveckling – har inte besannats. All den extra familjetid vi har haft tack vare min sjukskrivning har tvärtom gjort att Edward har utvecklats i snabb takt och blivit en trygg och social liten tvååring.

Det vi däremot har märkt är att jag har blivit lite ”exklusiv” här hemma. Så fort jag är med får ingen annan än jag dra barnvagnen. ”Näe Oah” (morfar), ”Näe Pappa” – MAMMA!, skriker han. Mamma ska dra vagnen, mamma ska bära, byta blöja och borsta tänderna fria från ”monster” på kvällarna. När jag för några veckor sedan hämtade honom själv från dagis (första gången sedan jag fick sjukdomen) så fullkomligt skrek han av lycka när han såg mig komma över gården och sprang runt bland alla fröknarna för att visa att jag var där. På vägen hem stannade han hela fem gånger på gatan – bara för att krama sin mamma.

Det är både härligt och sorgligt på samma gång. Härligt att få känna sig så efterfrågad – sorgligt för att det måste finnas en orsak till att han höjer mig till skyarna. Fastän han bara är 2 år gammal har han välkalibrerade känselspröt – han vet att något har förändrats med sin mamma. Och även om jag gör allt för att lägga tid på honom, leka och busa så räcker det inte alltid till.

Jag hoppas att min och Edwards relation så småningom kommer att bli normal igen. Jag nästan längtar tills han skäller ut mig rejält, blir trött på mig och vill att jag ska lämna honom ifred. För då vet jag att jag har lyckats fylla hans ”mamma-törst”.

Men idag har vi stärkt våra band, må ni tro. Kramats i pariserhjulet och pussats inne i kärlekstunneln. Det blev en fin Mors dag. Och framförallt en fin mor-och-son dag.

Det är en ständig kamp att vilja göra allt för sitt barn, samtidigt som det i vissa lägen inte alltid är lätt att ge dem allt de behöver. Jag uppmanar er alla att idag tänka lite extra på alla tappra mammor där ute i världen som kämpar för sina barn. Min man gav mig imorse UNICEF:S paket, som innehåller ett startpaket för tre nyblivna mammor med myggnät, tre sorters vaccin och näringspulver. Jag har även själv valt att skänka pengar till en ensamstående arbetslös mamma i Göteborg som (via Facebook-sidan Giving People) har efterlyst hjälp till mat och kläder till sina fem barn.

Hoppas ni fick en fin mors dag! Det fick verkligen jag. Och imorgon är dagis stängt, vilket innebär att jag och Edward får en hel dag på tu man hand. Det är faktiskt första gången det här året, och ska bli så mysigt!

Stor kram

Kost och cancer: del 5 – Tillagningen

image

Nu kommer sommarsäsongen och kanske är du i full färd att förbereda grillen inför sommarens alla grillfester? Men hur nyttigt är det egentligen att grilla maten? Och får vi cancer av mat som värmts i mikrovågsugnen? Mitt femte inlägg i artikelserien om kost och cancer handlar om hur du kan göra maten du äter nyttigare genom att tillaga den på ett optimalt sätt. Nyttig i det här sammanhanget innebär att minska mängden cancerogena ämnen och öka cancerskyddet. Majoriteten av tipsen är hämtade från den stora expertrapporten kring kost och cancer (Food, Nutrition, Psysical Activity and the Prevention of Cancer: a global perspective) och Kerstin Hulténs fantastiska bok Maten som skyddar mot cancer (2009). Kerstin Hultén är lic. legitimerad dietist, magister i folkhälsovetenskap och doktorand i ämnet epidemiologi om hur maten kan ge ett skydd mot bröstcancer.

tomato-soup-482403_1280

Tillagning av grönsaker
I allmänhet minskar näringsinnehållet i grönsaker så fort man tillagar dem, och för att behålla så mycket näringsämnen som möjligt bör man hellre ångkoka dem eller bryna dem lite lätt i olja än att koka dem länge i vatten. En annan skonsam metod är att koka grönsakerna i mikrovågsugnen med bara lite vatten.

Det bör dock betonas att även om det totala näringsinnehållet för grönsaker sjunker vid tillagningen så ökar ibland tillgängligheten för vissa viktiga näringsämnen och att kroppen suger upp mer av vissa antioxidanter. Ett exempel är tomater, där det finns betydligt mer av det cancerskyddande ämnet lykopen i processade tomatprodukter (t.ex. tomatpuré, ketchup, krossade tomater och tomatjuice) än i färska tomater. På samma sätt ökar tillgängligheten av betakaroten i lätt kokta morötter med lite smör eller olja och att tillagningen gör att de faktiskt får ett bättre näringsvärde jämfört med råa morötter. Oljan eller smöret gör att kroppen tar upp den fettlösliga karotenoiden. Hultén menar att det bästa är att äta en variation av råa och kokta grönsaker för att få ut så mycket som möjligt av de hälsosamma komponenterna (Hultén 2009).

fruits-74245_640

Tips inför sommarens grillfester
Att grilla mat är mysigt – men är tyvärr inte så nyttigt ur ett cancerperspektiv. När man grillar kött och fisk bildas det nämligen så kallade heterocykliska aminer (HCA), vilket är cancerframkallande ämnen som uppstår när man värmer upp proteiner. Ju längre tillagningstiden är, desto fler ohälsosamma ämnen bildas det. När fettet som droppar ner i grillen från kött och fisk börjar brinna bildas det dessutom så kallade polycykliska aromatiska kolväten som är besläktade med kända cancerframkallande ämnen i tobaksrök.

Hulténs bästa tips inför sommarens grillfester är därför att:

  • Grilla hellre grönsaker och frukt, eftersom det är proteinerna och fettet i köttet och fisken som ger upphov till de skadliga ämnena.
  • Skär av allt synligt fett för att undvika att det droppar ner fett som börjar brinna och förstör köttet. För att undvika att det börjar brinna bör man dessutom torka av överflödig marinad innan grillningen påbörjas.
  • Tillagningstiden kan minskas om man delar köttet i mindre delar.
  • Vänd köttet ofta för att undvika att det bränns vid. Se även till att grillen är väl rengjord – då minskar risken för att det du grillar blir bränt.
  • Servera gärna det grillade tillsammans med anticancer-tillbehör, till exempel en sallad med lök, färska örter, gröna blad, frukter och bär.

garlic-618400_1280

Var ute i god tid med vitlöken!
Ett tips för att öka mängden cancerskyddande ämnen i vitlök är att hacka eller pressa den 10-20 minuter innan den ska användas i matlagningen. Medan vitlöken ligger på skärbrädan reagerar den nämligen med luften och de cancerskyddande ämnena blir mer aktiva och värmetåliga (Hultén 2009).

smoked-fish-411485_1280

Varning för konservering
Enligt den stora expertrapporten (Food, Nutrition, Psysical Activity and the Prevention of Cancer: a global perspective) bildas det farliga ämnen när kött och fisk konserveras genom att rökas och saltas, men också av vanliga tillsatser som konserveringsmedel. Dessa ämnen kan skada kroppens celler och framkalla cancer (Hultén 2009).

salt-91539_1280

Minska saltintaget
Kroppen behöver lite salt för att kroppens vätskebalans, njurfunktion, muskler och nerver ska fungera – men ett allt för högt saltintag kan leda till bland annat hjärtattack, stroke och magsäckscancer. Enligt WHO:s rekommendationer bör man inte få sig mer än 1 tesked salt per dag. Studier visar dock att svenskarna äter mer än dubbelt så mycket salt än vad vi bör, särskilt de som äter mycket ost eller som ofta äter på restaurang (Hultén 2009).

Enligt World Cancer Research Fund (WCRF) bör vi begränsa vårt saltintag till mindre än 5 gram per dag, vilket kan ske genom att minska konsumtionen av saltade livsmedel (till exempel halvfabrikat) eller frukostflingor som innehåller salt. Ett tips från Hultén för att minska saltintaget är att byta ut det vanliga saltet mot mineralsalt som innehåller en mindre mängd natrium (det har istället ersatts av kalium och magnesium). För att få smak på maten går det exempelvis att lägga en kvist rosmarin i pastavattnet eller droppa lite olja och citron på den färdiga pastan. Ett annat råd är att helt och hållet utesluta charkprodukter från kosten, eftersom de nitritsalter som tillsätts i dessa omvandlas till cancerframkallande nitrosaminer i magsäcken.

hazelnuts-264824_1280

Varning för mögel!
Se alltid till att slänga nötter och torkad frukt som luktar illa eller är skrumpna. I dessa kan det nämligen finnas aflatoxin, vilket är ett cancerframkallande mögelgift som bildas naturligt i mögelsvampar. Det kan förekomma i frön, nötter, torkad frukt, ris och kryddor.

chrome-493101_1280

Är mat som värms i mikrovågsugnen cancerframkallande?
I flera år har jag hört personer säga att de undviker att värma mat i mikrovågsugnen, då de har hört att mat som tillagas i mikrovågsugn kan ge cancer. Det här är dock en myt! Ryktet om att mat som tillagats i mikron kan orsaka cancer grundar sig på schweizisk studie från 1994, som har kritiserats hårt och överbevisats i många andra studier. Dock lever myten till stor del kvar.

En annan seglivad myt är att mat som värms i mikron förlorar mer näring än om man värmer den på spisen. Enligt en undersökning som gjorts av Konsumentföreningen Stockholm tror en tredjedel av alla svenskar att så är fallet. Enligt Irene Mattisson, som är nutritionist på Livsmedelsverket styrs mängden näringsämnen som är kvar efter uppvärmning på hur mycket maten värms upp – inte på vilket sätt maten värms. Tid och temperatur är det som mest påverkar näringsämnena i livsmedel. Hon menar att det snarare är så att mikrovågsugnen är mer skonsam mot maten än vanlig kokning (http://www.radron.se/artiklar/Myter-om-mikron-/?hc_location=ufi).

Den är veckans inlägg börjar närma sig sitt slut. Jag hoppas att ni har fått några användbara tips!

Jag vill önska er alla en mysig helg!
Kram på er

En stressfri dag

image
Bild tagen från den session i förrgår, då jag fick hjälp av yogagurun Mia (www.mindandmore) att hitta bra avslappningsövningar

Igår var det den Stressfria dagen, vilket jag firade genom en hel avstressande eftermiddag i den soliga kolonistugan. Den stressfria dagen syftar till att en gång per år uppmärksamma stressens negativa effekter och hur viktigt det är att förebygga detta. Stress är en av Sveriges nya folksjukdomar och sjukskrivningarna ökar hela tiden.

Det som har varit det absolut skönaste med det här året är att slippa att stressa. Ofta inser man inte hur stressad man varit förrän man får tid att slappna av. Trots cellgiftsbehandlingarna har jag hela det här året känt mig harmonisk och rofylld. Det är en fantastisk känsla att inte behöva tänka på tiden. Att försöka behålla den här avslappnade känslan i kroppen blir ett av mina stora mål när jag så småningom ska komma tillbaka till det ”vanliga livet”.

Som en hyllning till den Stressfria dagen blir därför att lansera mina 10 bästa anti-stress-tips!

1. Prioritering
Den stora klassikern när det kommer till stresshantering. Allt kan inte hinnas med – det gäller att prioritera! Ställ dig frågan vad som är viktigast just idag att hinna med. Det andra kan vänta till dagen därpå, eller kanske strykas helt?

2. Avlasta hjärnan
Många tror att jag stressar upp mig när jag skriver mina långa Att göra-listor. Men faktum är att en välgjord lista faktiskt kan fungera som avlastning för hjärnan. Jag tycker att det känns värre när alla ”måsten” snurrar runt i huvudet, än när de är fint nedskrivna på en lista, som kan betas av med ett par punkter i veckan.

Enligt boken ”Mycket hjärna – 32 vägar till ett bättre minne och ökad kreativitet” kan vårt minne delas upp i två delar; arbetsminnet och långtidsminnet. Arbetsminnet är hjärnans informationscentral, alltså det vi håller i huvudet är vi håller på med någonting. Detta är begränsat och vi kan ha cirka sju saker i minnet samtidigt. Det här antalet sjunker dock när vi är stressade, har sovit dåligt eller har lågt blodsocker. Författaren Gabriella Wejlids tips är därför att avlasta arbetsminnet så mycket som möjligt. Allt man inte behöver ha i minnet just nu kan man skriva ner, till exempel i mobilen eller i en arbetsbok. Det är även bra att använda sig av olika hjälpmedel som appar i telefonen (t.ex. Påminnelser), klassiska post-it-lappar och familjekalendrar. Förutom att hjärnan slipper kännas överfull (vilket kan ge stress) så får du samtidigt bättre ordning i livskaoset. Men ingen att-göra-lista får vara så sträng att man inte får stryka några punkter om man inte hinner med dem!

3. Boka in tid för vila
En välgjord att-göra-lista innehåller även inbokad tid för vila. Min veckoplanering innehåller varje dag en stunds vila och en promenad (nu även yoga). Det är lika viktigt att hinna med dessa punkter som de andra. När jag och Tobias varit mitt uppe i familjekarusellen med heltidsjobb och dagishämtningar har det varit extremt viktigt att mitt i kaoset kunna ha vilopauser (i form av schemalagd egentid) i kalendern.

4. Respektera varandras behov av att vila
När vi fick barn förändrades innebörden av vad trötthet var. Det var en helt ny känsla av total utmattning första tiden, när jag många nätter bara fick ihop 2 timmars sömn. Vi införde då systemet med en ”nödbroms”. Systemet gick ut på att jag och Tobias hade möjlighet att kunna ”dra i nödbromsen” när allt blev för jobbigt. Den andra skulle då förstå att det var ett akutläge och låta den trötte vila. Inte ifrågasätta, inte sucka, inga motkrav – bara låta den andra få vila! Jag tror att det är viktigt att inse betydelsen av återhämtning och unna varandra det. Då får man en gladare och friskare partner.

5. Säga nej till saker
Givetvis går det inte att säga ja till precis allt. Man behöver verkligen inte ställa upp allt som efterfrågas av en. Att våga säga nej är A och O för att undvika stress.

6. Avslappning och njutbara aktiviteter
Jag har börjat intressera mig allt mer för meditation och yoga. I den hektiska tillvaron man har (i synnerhet när man jobbar heltid) så är det otroligt skönt och välbehövligt att avsätta tid för en aktivitet som enbart handlar om att få vila. När jag börjar arbeta igen kommer jag definitivt att fortsätta med både meditation, yoga och självklart den frigörande dans som jag börjat på, och som jag älskar! Alla människor finner dock avslappning i olika slags aktiviteter och det är viktigt att hitta den form av avslappning som passar just dig. Kanske är det att plocka fram den gamla saxofonen och spela ett stycke? Eller åka en sväng till skogen, att ge sig ut som en löparrunda eller ta sig tid att läsa en bra bok.

7. Orostid och var din egen kurator
Jag var med i en sömnstudie på Karolinska sjukhuset, där man med hjälp av kognitiv beteendeterapi skulle få hjälp att sova bättre. En av de olika övningarna som användes där var så kallad orostid. Det handlade om att man skulle avsätta tid för oro på dagen, så att den slapp komma på natten. Jag tror att en viktig lösning för att undvika stress är att inte låta dåliga känslor få ligga och gro i kroppen.

Ofta brukar jag avsätta tid för ett möte med sig själv, där jag är min egen kurator. Mötet får inte avslutas innan vi (läs: jag) har kommit till bukt med varför jag känner mig stressad eller orolig. ”Är det något du är ledsen över?”, ”har du för mycket på jobbet?”, ”hur kan vi få dig att må bättre?” är frågor som jag ställer till mig själv. Sedan kommer jag fram till lösningar på problemen. Jag kan verkligen rekommendera att ha ett sådant möte med sig själv, för det är inte alltid man själv vet direkt varför man plötsligt börjar sova dåligt eller känna sig stressad.

8. Träna
Kroppen mår bra av att träna! Förutom alla positiva effekter som träning har för det fysiska välmåendet så kan motion hjälpa mot ångest, oro, sömnbesvär, nedstämdhet, depression och stress. En undersökning av deprimerade människor visade att de i gruppen som enbart hade ordinerats motion tillfrisknade lika snabbt som de som fick psykofarmaka. Tidigare fokuserade man på kroppens endorfiner, medan man idag tror att signalsubstanserna serotonin och dopamin har en större betydelse till varför vi mår så bra av träning.

9. Mer närhet och beröring
Utsöndring av härliga må-bra-hormoner kan vi också få på annat sätt – nämligen genom närhet och beröring. De allra flesta mår bra av beröring, vilket kan vara allt ifrån en smekning på armen, en lång kram, att klia varandra i håret eller genom massage. Förklaringen till varför vi mår så bra av beröring är att det gör att kroppen utsöndrar oxytocin, vilket är ett hormon och signalsubstans som också kallas för lugn- och ro-hormonet. Oxytocin lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker puls, blodtrycket och halterna av stresshormoner. Dessutom har hormonet en långvarig effekt och påverkar oss längre än under själva beröringen. Om man inte lyckas övertala sin partner eller bästis till att ge en massage så går det alltid att besöka en massagesalong (t.ex. Axelsons elevbehandlingar om man vill ha ett billigare pris).

10. Ta kroppens signaler på allvar
Jag hade en period i livet då jag både studerade på heltid och arbetade på heltid. Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv och kroppen sände ut massvis med varningssignaler. Dessa var bland annat sömnsvårigheter, magont, ont över bröstet, enorm trötthet, hjärtklappning och allmän oro. Att jag redan fått uppleva dessa signaler gör att jag nu enkelt kan identifiera dem. Om jag idag upplever något av dessa symtom så ser jag genast till att förändra den situation jag är i. Det kanske handlar om att säga till sin chef att arbetsbördan är för tung, att få avlastning hemma i form av matkasse eller städning eller att ersätta hela att-göra-listan med bara vila under de kommande veckorna. Att tidigt lyssna på kroppens signaler och att ta dem på allvar gör att man lättare kan förebygga utbrändhet.

Jag genomgår just nu stora förändringar för att på egen hand förbättra min hälsa. Det handlar som ni redan förstått mycket om att ändra min kost, men även om att träna mer och att stressa mindre. Något gott kanske den här sjukdomen kan föra med sig!

Kram på er

 

 

Förändringarnas tid

image
På jakt efter roliga upplevelser att fylla dagen med! Hela förmiddagen slapp jag lyckligtvis biverkningar!

Jag verkar ha vunnit gårdagens kamp mot febern, men är tyvärr inte alls återställd efter den senaste cellgiftskuren. Faktum är att jag tidvis känner mig helt mörbultad och har svårt att överhuvudtaget äta på grund av all svamp. Hur ska man då tänka för att peppa upp sig själv i en sådan här situation, med biverkningar som aldrig verkar ha ett slut?

Jag tror att det är viktigt att tänka på att alla tillstånd är övergående. Innan jag fick den här sjukdomen hade jag i sådana här situationer som vana att citera Alfons Åbergs totalt underskattade farmor. Denna kloka farmor menar nämligen att det inte är någon mening att lägga allt för mycket tid åt att bekymra sig över tråkiga saker. För livet är som livet är – det går upp och ner. Hon säger faktiskt flera intressanta saker den här farmodern, men eftersom den här bloggen numera har flera hundra följare per dag så inser jag att jag måste hitta en mer seriös källa till eventuella citat.

Eftersom jag idag har fått hembesök av en fantastisk yogaguru (www.mindandmore.se) som bland annat hjälpt mig att slappna av, kan jag hänvisa till några liknande tankegångar inom yogan. Inom yogan kallas livets förändringar för flux. Man menar att livet till sin natur är föränderligt, även om vi gärna vill försöka klamra oss fast vid någon fast och trygg punkt. All den smärta och motgångar jag just nu upplever kommer inte alltid att finnas där, de kommer att ersättas av glädje, men sedan kanske sorg igen. För det är så livet ser ut!

Jag tror vi alla måste vara mer ödmjuka inför livet och vad det egentligen innebär. Livet har tidigare varit något som jag tagit för givet. Att inget ska förändras likaså. Men vi måste alla inse att vi lever i förändringarnas tid, där allt kan komma att ändras på bara en natt. I ett tillstånd av sjukdom, oro eller negativa händelser kan en sådan tanke vara ett stöd – men om livet känns bra är en sådan tanke självklart skrämmande. Jag tror ändå att det kan vara nyttigt att påminnas om vad livet egentligen handlar om. Det är sällan en resa i enbart medvind, med glada solsemestrar, lyckade relationer, hälsa, framgång och glädje. Livet är en spännande resa, men är fyllt av både med- och motgångar. Människor vi älskar kommer dö ifrån oss, nya fantastiska personer kommer att födas, vi kommer att glädjas tillsammans, uppleva ändlös saknad, känna lycka, skratta så vi kiknar och gråta hejdlöst. Vissa av oss kommer att behålla hälsan livet ut, medan andra av oss får svåra sjukdomar. För vissa av oss håller relationen, för andra gör den inte det. Det är både spännande och skrämmande att allt det här ligger framför oss och att vi aldrig kan förutspå vilka glädjeämnen och sorger som drabbar just oss.

Dagens första uppmaning är att ta vara på livet! Njut av de små sakerna som att solen skiner, ett möte med en vän eller en god maträtt. Inse att livet kommer att förändras och inte alltid att se ut som det gör just nu. Kanske behöver vi inte bekymra oss särskilt mycket för en del av de saker som vi oroar oss för? Innan sjukdomen la jag orimligt mycket energi åt att granska och förfära mig över kroppens förvandling efter graviditeten. Nu har jag insett att människan är alldeles för spännande och vacker i sig för att en sladdrig mage skulle kunna påverka detta. Tro det eller ej, men just nu känner jag mig ganska fin, trots att jag är skallig med glesa ögonfransar. Och jag tror och hoppas att jag kommer känna mig läcker med enbart ett bröst också.

Dagens andra uppmaning är att se över livet! Vad tycker du bäst om att göra egentligen? Vad gör dig riktigt lycklig? En sak som jag verkligen har insett efter att jag fått den här sjukdomen är hur enormt styrda vi är av våra vanor och det vi tror är våra preferenser. Jag (som trott att jag varit öppensinnad för förändringar) inser att jag i stort sett har haft samma frisyr sedan gymnasietiden, jag har kört samma träningspass på gymmet i 13 år, jag har arbetat på samma arbetsplats i 7 år, köpt kläder i samma affärer och gjort samma saker på helgerna under de senaste åren. Listan kan göras oändlig! Jag hör samtidigt om personer som lever i samma relationer år ut och år in, trots att kärleken för länge sedan har försvunnit.

Mitt tips är att hoppa ur ekorrhjulet en stund och ta dig en rejäl funderare kring dessa frågor. Jag har länge haft en tanke på att jag vid varje årsslut skulle börja åka på verksamhetsplanering med min man. I en lugn och ostörd miljö kunde vi där summera året, prata om eventuella misslyckanden, initiera nya projekt och ge varandra feed back på årets prestation. Givetvis ingår teambuildande aktiviteter och en god middag på kvällen.

Vare sig man citerar Alfons Åbergs farmor eller en yogaguru så är det samma budskap: livet förändras! Ibland kommer förändringen fastän vi inte vill det – ibland är det vi som behöver förändra oss för att bli lyckliga. För att citera yogin Lynn Alexander: ”If you are pondering your direction and thinking about making a change, there is one piece of knowledge I can share with you from my experiences. Go. Always go. Leap into the unknown and embrace the feeling of groundlessness that is life. Feel your feet on the earth that they can take you anywhere and back again and what happens along the way is simply the ebb and flow of being forever in flux.”

Det kommer en tid (ungefär om 3 år) då jag eventuellt kan komma att bli friskförklarad och ses som botad från cancern. Jag drömmer om en tid med långt hår, nya utväxta ögonfransar och nya bröst. Men det går inte att vänta ända tills dess med att leva livet. Trots att jag just nu lider av svåra biverkningar av cellgiftet tänker jag aldrig gräva ner mig! Jag tänker ha det roligt på vägen mot målet. Förutom att ha träffat den inspirerande yogagurun idag har jag även varit på meditation i kyrkan, lunchat med en kompis och promenerat i solen. Jag tar vara på livet, men kommer även se till att förändra det.

Jag avslutar det här inlägget med ett fint citat från boken Lev livet – det går inte i repris, där Vilhelm 85 år svarar på frågan vad han skulle ge för enda råd till dagens unga:
Att leva varje dag. Ta livet som en gåva och gläd dig.
Det rådet vill jag ge unga människor.
Och tänk samtidigt på andra om du har möjlighet, att inte missunna någon annan att också få leva.

Ha en fin kväll, kära bloggläsare.

Kram!

 

Svajigt läge

image
Hemma är mitt nya namn Gullefjun. För hör och häpna – hela flinten täcks just nu med ett vitt rufsigt kycklingdun. Äntligen växer håret!!! 

Idag var det sex dagar sedan jag fick min andra dos av cellgiftet Docetaxel. Ikväll befinner jag mig i ett svajigt läge. Det är som att kroppen står och väger mellan att låta mig komma undan den här gången och att tvinga in mig på akuten. Mina vita blodkroppar är nu nere på 1,3 (jämfört med referensvärde 3.8-8.8). Jag har alltså en stor risk för att bli smittad – antingen av andras virus eller bakterier, eller mina egna.

Min hemska motståndare Docetaxel (the Painful Purgatory) ligger verkligen och hånskrattar just nu. Hen har ökat motståndet ytterligare, genom att än en gång smitta ner hela min mun och svalg med ett nytt svampangrepp. Så ikväll fick det bli soppa till middag. Febern är dessutom på uppgång – just nu ligger den på 37,5. Jag har kontinuerlig kontakt med Radiumhemmet och jag har ombetts att ta tempen regelbundet. En halv grad till så blir det en ”favorit-i-repris” på isoleringen.

Det är konstigt med sådana här cellgiftsbiverkningar, de är verkligen som en berg-o-dalbana. Idag har jag haft en fantastisk dag! Tagit en långpromenad med en rosa medsyster, lunchat med en kollega och gått på stan hela dagen, där jag bland annat införskaffande en osedvanligt läcker hatt. Mitt inne på Åhlens kom dippen och jag blev snabbt tvungen att ta mig hem. Jag blev varm, fick yrsel och ont i kroppen.

Så nu ligger jag här i min vågskål. Vi får se vem som vinner den här kvällens fight. Ni får heja på mig! Även om det var ganska trevligt på sjukhuset sist är jag extremt osugen på fem timmars väntetid på KS Vuxenakut.

Kram!

 

 

The Painful Purgatory

image

I USA kallar man tydligen mitt föregående cellgift (den röda vätskan) för The Red Devil. Jag undrar om det finns något motsvarande namn för den typ av cellgift jag tar just nu. För alla fighters måste ju ha ett skrämmande artistnamn! Jag väljer att kalla min nya motståndare för The Painful Purgatory. Detta är sannerligen en motståndare som inte verkar ge sig i det första taget. Än så länge har ingen förbättring skett – snarare tvärtom! Hela benen smärtar och jag känner mig yr och illamående. Imorse fick jag flera gånger lägga mig på köksgolvet för att undvika att svimma. Jag känner mig varm och ligger stundtals på 37,7 i temperatur (vid >38 grader åker man in).

Jag börjar tröttna på att ha ont nu! Jag längtar ut till solen, till vännerna, blommorna och till orken och lusten att göra saker! Som den sanna naturälskaren och livsnjutaren som jag är blir man alltid lite ledsen när man tittar ut och ser att himmelen är alldeles blå, medan jag tvingas ligga nerbäddad och halvt neddrogad inne i lägenheten.

När jag fick den här sjukdomen var det en fantastisk yogaguru som förbarmade sig över mig (www.mindandmore.se). Förutom att lära mig flera användbara avslappningsövningar, så visade hon mig även hur man med hjälp av tankens kraft kan klara av att hantera olika jobbiga situationer. Hon menade att inget tillstånd är beständigt, utan allt förändras. Det är som en våg som byggs upp och med full kraft slår in mot land, för att sedan försvinna iväg ut i havet igen. Ibland gäller det bara att svepas med, kanske koppla bort tanken och helt enkelt vänta på bättre tider.

Så idag ska jag bulla upp med kuddar i vardagsrummet, inta en skön yoga-ställning och vänta på att stormen lägger sig.

Hoppas ni får en skön dag ute i solen, kära vänner! Jag hoppas att The Painful Purgatory snart ger upp och att jag är på benen igen inom kort!

Kram

Hanterbart läge

image
Tapasafton igår med maken

Det pågår en kamp inuti min kropp just nu. Den ena kämpen är cellgiftet Docetaxel, som på alla sätt försöker ge mig biverkningar. Den andra kämpen är mina biverkningsmediciner, som på alla sätt försöker hålla tillbaka de värsta symtomen. Igår kväll gjorde smärtorna entré, men jag ökade då på mängden smärtstillande och började återigen äta morfin. Munslemhinnan känns påverkad och jag har nu tappat smaken helt och hållet. För att förhindra ett stort svampangrepp äter jag nu rejält med svampmedel. Och varje morgon tar jag Nivestim-sprutor som triggar benmärgen att snabbt börja producera vita blodkroppar, så att jag slipper drabbas av neutropeni som förra gången.

Det är nästan så att kampen mellan cellgiftet och biverkningsmedicinerna känns inuti kroppen! Jag får bara vänta och hoppas att det snart går över. Just nu är ändå smärtan klart hanterbar, även om det är lite jobbigt att gå på benen. Det är som en blandning mellan kraftig växtvärk och att någon har sparkat en rejält i vardera knäskål. En ny biverkning är också att ögonfransarna nu trillar av på löpande band. Det känns såklart trist – men är inte så mycket att göra åt.

Man blir ändå så glad när man förväntar sig något fruktansvärt, som sedan visar sig inte bli fullt lika illa som man först trodde. Jag förväntade mig att behöva ligga i sängen hela helgen och jämra mig i hemska smärtor, men istället har jag haft några fina dagar. Igår hade vi barnvakt och kunde sitta på en uteservering och äta tapas i kvällssolen. Idag ska vi till kolonistugan och njuta där hela dagen.

Jag känner mig så glad att jag valde att slutföra tax-behandlingen enligt ursprungsplaneringen, och inte starta en veckovis behandling som läkaren föreslog. För nu är det bara 18 dagar kvar på den cellgiftsbehandling jag påbörjade i början av året! Helt otroligt vad tiden har gått snabbt!

Kram på er

 

I väntan på biverkningar

image
Vi gräver efter maskar och myror, gör sandkakor som vi dekorerar med blommor och festar på blåbärsmuffins! En fin dag!

Idag är det Picknickens dag – och liksom alla temadagar försöker jag fira även denna. Eftersom vi håller Edward hemma från dagis idag på grund av mina låga vita blodkroppar och alla de virus som just nu florerar på dagis just nu, så får picknicken äga rum i kolonilotten istället (alltid enklare med barn).

Jag känner mig verkligen glad idag! Jag har sovit gott, trots den höga kortisonkuren. Även om jag har drömt om svåra biverkningar hela natten så har de inte kommit igång ännu, mer än lite diffusa bensmärtor som går att bota med Alvedon och Ipren. Troligtvis sätter biverkningarna igång ikväll eller imorgon.

Det jag väntar mig den här kuren är följande:
– Jobbiga smärtor (framförallt i benen)
– Neutropeni (utslaget immunförsvar)
– Kanske att några tånaglar ramlar av (vissa börjar bli redan bli svarta)
– Att ännu fler ögonfransar faller av (hoppas jag får behålla brynen!)
– Eventuellt en ny svampinfektion i munnen
– Yrsel och trötthet
– Eventuellt att min tillslut menstruation försvinner, vilket den faktiskt inte har gjort än. Om så är fallet hoppas jag innerligt att den kommer tillbaka. Jag vill så ogärna hamna i klimakteriet vid 32 års ålder!

Man får hålla sig kall och bara svepas med! När jag påbörjade min cellgiftsbehandling i mars var jag rädd för varenda biverkning som potentiellt skulle kunna komma. Nu är mitt nya motto att ”allt löser sig”. Tidigare menade jag att smärta går att hantera – att det istället är de utseendemässiga förändringarna som är värst. Detta är något som jag har fått omvärdera totalt! Nu är jag betydligt mer ödmjukt inställd mot alla tänkbara biverkningar – så länge de inte ger mig svåra smärtor eller men för livet!

Det blev en fin dag i kolonilotten, där solen har värmt skönt och blommorna har lyst upp i alla möjliga färger. Äntligen blommar alla rosa äppelblommor på träden! Och det känns helt fantastiskt mysigt att få en riktig heldag med lillpojken innan jag troligtvis går in i dimman imorgon.

Kram på er!

Cellgiftskur 5/6

image
Den näst sista cellgiftskuren!!! Isvantar och istofflor är på för att förebygga nagelavlossning.

Igår var det dags igen! Dags för att koppla ihop cellgiftsapparaten med den slang jag har i armen. Jag hade tagit lugnande tablett innan, eftersom jag var livrädd för att få en allergisk reaktion av giftet, vilket man kan få vid såväl det första och det andra tillfället med det gift som heter Docetaxel. En sådan allergisk reaktion yttrar sig bland annat genom andningssvårigheter, smärtor och klåda och resulterar i att sjuksköterskan (som övervakar en) måste trycka på en larmknapp och att sjukvårdspersonal ”kommer inspringande i rummet”. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i plötsliga dramatiska situationer – särskilt inte om det innebär att det är jag själv som är i fara. Därav den lugnande tabletten innan. Som tur var gick det bra och jag klarade mig från allergichock.

Aldrig har jag dock legat så lågt i vita blodkroppar när jag nu går in i en ny cellgiftskur. Referensvärdet sägs vara 3,8-8,8. Första behandlingen låg jag på 6,8, den andra behandlingen på 5.1, den tredje och fjärde på 3,9 och nu är jag nere på bara 2,5! Och det är innan de vita blodkropparna har börjat sjunka!!! Jag blir inte direkt förvånad om hela mitt immunförsvar slås ut även denna cellgiftskur, om vi säger så! För att vara extra försiktiga håller vi dock Edward hemma från dagis resten av veckan. Fröknarna varnade oss igår för att det just nu går både magsjuka, halsfluss och streptokocker på dagis.

Hela dagen har det strömmat in sms där folk är nyfikna på eventuella biverkningar. Jag kan dock meddela att än så länge är det lugnt. Biverkningarna från den här typen av cytostatika kommer sällan direkt, utan visar sig först efter några dagar. De första tecknen förväntas komma tidigast imorgon, då jag även börjar ta Nivestim-sprutor som triggar benmärgen. Idag är jag extremt trött, men samtidigt väldigt glad! Solen skiner och jag är nyss hemkommen från en tvåtimmarspromenad tillsammans med en rosa medsyster, som jag lärde känna på den snygg-kurs jag deltog i (Look good..Feel better). Jag ska strax hoppa på cykeln och dra en sväng till Västermalmsgallerian och se på lite sommarkläder. Det gäller att ta vara på varje dag som går! Det är är carpe diem i sin renaste form!

Imorgon, och troligtvis en vecka framöver, kommer jag troligtvis må extremt dåligt. Jag förväntar mig jobbiga smärtor, att ligga neddrogad med morfin och säkerligen något akutbesök med eller utan isolering. Men idag sjunger jag på den gamla Kentay-dängan:

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Kram på er!

 

10 tips på hur jag inte vill bli bemött

I vissa lägen är jag som en kristall. Till synes hård på utan, men ömtålig som sjutton om någon försöker sparka till mig lite
I vissa lägen känner jag mig som en kristall. Till synes hård på ytan – men ömtålig som sjutton om någon försöker sparka till mig lite

”Jag vill inte vara tråkig, jag vet att du har fått jättemycket beröm för din peruk – men jag måste säga att den ser mycket bättre ut på bilderna du har lagt upp. I verkligheten ser den betydligt torrare ut”. Samma person fortsatte: ”Jag har tittat på bilder på dig från förr, och vad fint hår du hade förut! Man tänkte inte på det då, men nu ser man hur glansigt det var – särskilt i jämförelse med den peruk du nu har”. Det här var två kommentarer som jag fick av en kollega igår, och som verkligen gjorde mig arg och ledsen. Trots att jag ska få en ny cellgiftsbehandling idag så kommer det här inlägget inte alls handla om det, utan (på förekommen anledning) om bemötande av cancerpatienter – och i synnerhet hur jag vill bli bemött.

Det är många som har hört av sig och undrat hur jag vill bli bemött. Det är också flera som har varit oroliga för att bemöta mig fel. Mitt svar till dem som undrar är att det extremt sällan kan bli fel! Jag håller med författaren Ola Ringdahl, som just nu är aktuell med sin bok Att stå bredvid cancer. Han menar att det krävs en ganska stor ansträngning för att en person ska säga något som blir riktigt fel. Hans råd till anhöriga är att visa att man finns där för den cancerdrabbade. Ofta kan det räcka med att slänga iväg ett sms och skriva att man vet om vad som hänt och tänker på personen ifråga. Kanske kan man fråga om personen behöver hjälp med någonting, även om det självklart inte är något måste. Det krävs alltså inte en sådan stor ansträngning för att visa sitt stöd till en drabbad. Det värsta man kan göra är att inte höra av sig till den drabbade överhuvudtaget, eller att helt ignorera sjukdomen när man väl pratar.

Jag tror att jag hittills har kommit lindrigt undan när det gäller det negativa bemötandet, mer än några enstaka personer som inte hört av sig en enda gång sedan diagnosen eller tagit bort mig som vän på Facebook. Tvärtom är jag djupt rörd över det enorma engagemang och kärlek som har visats från mina medmänniskor. Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg om hur fint bemötande jag fått från människor omkring mig, men eftersom jag fortfarande känner mig ganska ledsen av kommentaren jag fick igår, så handlar det här inlägget om just det dåligt bemötandet.

Jag kan självklart inte tala om hur alla cancerpatienter vill bli bemötta, utan utgår här endast från mig själv. Dock tror jag att fler känner som jag. Här kommer därför mina 10 bästa tips på hur du bemöter mig (och säkert många andra cancerpatienter).

1. Klanka för guds skull inte ner på mitt utseende (t.ex. genom att säga att peruken ser torr och risig ut).

2. Det är helt onödigt att jämföra mig med hur jag såg ut förr. Att säga att mitt gamla hår var finare än peruken känns bara rent taskigt. Jag slipper gärna även kommentarer som handlar om på vilka ställen av peruken det  syns att det är en peruk.

3. Sluta inte att höra av dig! Det räcker med ett sms, mail, kommentar på bloggen eller till och med ett ”like” på Facebook på något cancerrelaterat jag skrivit.

4. Våga prata om sjukdomen! Ställ gärna massvis av frågor! Jag säger som i tidningen Kamratposten: Inga frågor är för dumma!

5. I början gav jag själv många instruktionen att bara ge mig peppande kommentarer, ingen tilläts vara ledsen. Det grundade sig i att jag en vecka efter diagnosen skulle släppa en rapport på jobbet och vågade inte riskera att bryta ihop innan rapporten var publicerad. Detta råd har numera upphört. Var ledsen om du är ledsen, och peppa mig om du hellre vill det! I efterhand har jag förstått att jag varken vill eller kan styra andras reaktioner på min sjukdom. Många kompisar jag pratat med har både gråtit och haft pepp-talk, ofta i samma telefonsamtal. Det ligger något fint i det tycker jag – att verkligen våga visa vad vi känner (och det inkluderar ju även gråt ibland).

6. Lita på att det jag säger är sant! Säger jag att jag mår bra så mår jag bra! Och mår jag dåligt så talar jag även om det för er. Jag har fått höra många kommentarer om att jag ”mörkar” hur jag egentligen mår och bara ”spelar glad”. En annan kollega sa det faktiskt rätt ut, efter att jag beskrivit hur bra jag mådde just då: ”Nej Kerstin, du mår INTE bra!”. Så lita gärna på mig, kära vänner! Jag försöker inte spela någon slags superhjälte! Men vissa dagar mår jag faktiskt jättebra – medan andra är extremt jobbiga.

7. Ge mig inga fler tips om ”mirakelmediciner” som ska bota min cancer eller få mig att bli av med svåra biverkningar. Jag förstår att dessa tips ges med all välvilja och jag blir därför inte arg när så sker. Men flera av de tips jag fått har varit rentutav skadliga om jag hade använt dem. Så om du vill tipsa mig om något slags naturpreparat – kolla alltid upp det innan noggrannt och var källkritisk! Helst inga fler ”min mormors grannes kompis åt den här örten och blev frisk ”, tack!

8. Bespara mig gärna all information om personer som du känner och som också drabbats av cancer och som dött av sjukdomen, alternativt blivit skadade för livet. Reflektera en gång till hur du tror att en sådan information hjälper mig och stärker mig i min kamp?

9. Jag förstår att det kommer bli en del missförstånd när jag är klar med min behandling. Jag kommer faktiskt inte vara frisk då! Ni får gärna peppa, krama mig, dunka mig i ryggen och allt möjligt för att jag lyckats ta mig igenom den här jobbiga behandlingen  – men gratulera mig helst inte till att jag är frisk. Isåfall kommer ni få mitt inövade partykiller-svar slängt i nyllet: ”Jag är inte frisk, det är 25 procents risk att jag är död om 5 år”. Det är nämligen först om 3-5 år som jag kan anses vara botad.

10. Var bara som VANLIGT! Prata om vanliga saker! Hela jag har inte förvandlats till en cancerknöl bara för att jag har cancer! Jag vill mer än gärna diskutera spännande böcker, radiodokumentärer, livsfilosofi, matlagning, roliga resmål och få vara den livscoach som jag alltid brukar vara till nära och kära och ge råd i allt från kärleksbekymmer, ekonomiskt trassel eller allt mellan himmel och jord. Ingen behöver känna att man inte vågar vända sig till mig med sådana här frågor. Jag vill att ni ska veta att jag är vanliga Kerstin kvar, bakom alla plåster och cellgiftsslangar.

Det är alltså sällan jag tar illa vid mig av andras bemötande, men blir det fel kan det dessvärre bli ganska rejält fel. Om jag återgår till den kommentar som föranledde det här blogginlägget så vill jag berätta att sådana här saker påverkar mig mer än ni kan tro. En kompis sa till mig efteråt att ”man kan tro att du är så stark att man kan säga vad som helst till dig”. Det vill jag härmed tala om att så är inte fallet. Även jag har flera svaga punkter och peruken är ett bra exempel på en sådan. Faktum är att innan jag träffade kollegorna hade jag till stått en lång stund instängd på toaletten (med hjärtklappning), och i panik försökt fixa iordning peruken så att den skulle vara så fin som möjligt inför att jag skulle visa upp den för första gången.

Jag hoppas att jag i framtiden ska behöva slippa den här typen av mindre bra bemötande. Just nu känns det väldigt tufft att komma tillbaka till arbetet om jag inte enbart ska behöva hantera alla biverkningar och den höga återfallsrisk som jag tvingas leva med – utan även behöva hantera jobbiga kommentarer, till exempel om mitt utseende.

Det här blev inget särskilt positivt inlägg, men det behövde komma ut! Först NU är jag redo för fight!

Kram på er – om några timmar åker jag och kopplar på mig slangarna!