En rebell på flintwalk

image

Vår son Edward tycker att hans mamma är fascinerande. När vi möter nytt folk händer det ibland att han sliter av mig peruken eller tofsmössan för att visa upp att hans mamma minsann inte har något hår. ”Näe hår, näe fast” säger han roat. Hans mamma har länge saknat hår och det hår jag har (peruken) sitter inte fast. För honom är det helt naturligt att vissa människors hår sitter fast, medan andras sitter löst. Inga konstigheter.

Nyligen visade jag också honom operationsärret. Jag förklarade att mammas ena bröst var sjukt och att doktorn var tvungen att ta bort det. ”Borta!” svarade Edward och slog ut med händerna. Han är sedan dess bästa vän med mitt nya bröst av tyg, som han gärna sliter upp ur bh:n när vi träffar nytt folk för att stolt visa upp för andra. ”Näe bösst, hääär mamma bösst” konstaterar han glatt och pussar och kramar om protesen.

Nu måste jag även introducera två nya begrepp för honom. ”Näe fransar” och ”Näe bryn”. Sedan några dagar tillbaka har nästan hela ögonbrynen försvunnit och alla fransar utom tre spretiga ena.

Det är en konstig känsla när saker bara försvinner sådär. Det är bröst, hår, naglar och så småningom även äggstockar. Jag önskar att alla cancerpatienter hade en tvååring hemma som stöttade en när kroppsdelar plötsligt ”är borta”. För Edward är jag ingen udda varelse som saknar hår och bröst – utan en helfestlig mamma som han stolt visar upp.

Idag trotsade jag mina rädslor och körde en ”Flintis-walk” genom stan. Det är alltid svårt att veta hur man ska bete sig och vad man ska säga om man stöter på någon bekant som inte vet att man drabbats av cancer. Och vågar man gå till det fik som man var på dagen innan då man hade peruk på sig? Och vad ska dagismammorna säga? De kommer ju att tro att jag har rakat mig frivilligt! Det var många tankar som snurrade i huvudet inför min första Flintis-walk på Stockholms gator.

Det gick dock bra! Dagispersonalen tyckte att jag var fin och möten med folk jag stötte på gick utan problem. Ett problem jag inte har tänkt på förrän idag är rädslan för att bli misstagen för någon jag inte är, till exempel ett skinhead. Det inträffade en lite obehaglig incident idag som just kan ha berott på denna misstolkning av mitt utseende. Jag hoppas dock att det hör till ovanligheterna.

Den här frisyren är nämligen här för att stanna. Jag orkar inte ha peruk på mig varje dag längre, utan ser den mer som någon slags mössa eller accessoar. Vissa dagar är den på – men blir det för varmt så tar jag av mig den. Det är likadant med bröstet. Ibland kommer jag köra med ett bröst, andra dagar med två. Inga konstigheter! Fejkade ögonfransar försökte jag sätta på mig första gången idag, men det var inget för mig. Jag målade på mig en snygg eyeliner istället.

Äntligen har jag så mycket hår att jag återigen ser ut som en rebell. Och det är precis vad jag är. En enbröstad fransfri cancerrebell! Tänk att en tvååring kan ge en så mycket pepp utan att han inte ens vet om det själv.

Kram på er

Klimakteriekärring

image
När inga peppande ord biter får man testa på blommornas språk. Igår åkte vi till Plantagen och fyllde hela bilen med vackra krukväxter och en bukett med vita rosor. Lite gladare blev jag faktiskt!

När jag var ung var klimakteriekärring ett skällsord som man hörde titt som tätt. Ofta var det riktat mot någon kvinnlig lärare som rutit till lite extra till någon elev. Ibland hände det till och med att någon lärare började gråta av påhoppet.  En del av dessa lärare tog säkerligen ordet klimakteriekärring särskilt hårt, eftersom det var just vad de var.

De flesta kvinnor går in i klimakteriet, övergångsåldern, när de är mellan 45 och 57 år. Under klimakteriet förändras hormonbalansen kraftigt i kroppen. Bland annat minskar äggstockarnas tillverkning av de kvinnliga könshormonerna östrogen och gulkroppshormon. Men för vissa inträffar klimakteriet tidigare – för tidig menopaus drabbar 1 % av alla under 40 år och en av de vanligaste orsakerna är cancerbehandling.

Jag har haft regelbunden menstruation under hela cellgiftsperioden – fram till den sista behandlingen med det hemska giftet Docetaxel. Då försvann mensen helt och hållet. Jag har sedan dess drabbats av hemska biverkningar. Jag sover dåligt på nätterna, drömmer mardrömmar och svettas något enormt (trots att jag sover utan täcke och med öppen balkongdörr). På dagarna får jag konstanta värmevallningar och blir illröd i ansiktet, samtidigt som svetten rinner i hela ansiktet, på ryggen och benen. Det är enormt besvärligt och faktiskt en av de jobbigaste biverkningarna under hela den här cancerresan.

Min läkare skickade nyligen iväg mig för att ta ett blodprov som skulle visa hur ”mina äggstockar mår”. I förrgår kom svaret. Mina äggstockar uppvisar riktigt usla värden och läkaren konstaterar att jag har drabbats av en menopaus. Det finns en möjlighet att äggstockarna återhämtar sig, eller så gör de inte det – och då är det riktigt illa!

Några av de vanligaste besvären av klimakteriet är följande:
Värmevallningar och svettningar (vilket beror på att kroppens termostat kommer i obalans i samband med de hormonella förändringarna).
Humörsvängningar och sömnproblem (man kan exempelvis få depressioner, lättare få förändringar i humöret och bli mer irriterad).
Besvär från slidan och urinvägarna (t.ex. sveda och klåda).

Forskning visar vidare att kvinnor som drabbas av ett tidigt klimakterium har en förhöjd risk för en rad hälsoproblem, till exempel hjärt­infarkt, stroke, reumatism och benskörhet.

Den värsta biverkningen av detta klimakterietillstånd är dock något helt annat. Om cellgifterna har slagit ut min östrogenproduktion permanent kan jag inte bli biologisk mamma igen – och därmed är då min största farhåga med hela den här cancerbehandlingen besannad.

Jag har känt mig lite ledsen sedan beskedet att mina värden är så dåliga. Som ni alla vet har jag haft en positiv inställning under hela den här cancerresan. Det finns dock ett riktigt känsligt kapitel, nämligen risken för att jag tappar min fertilitet. När det gäller detta kan tyvärr inga peppande tankar eller ord i världen rycka upp mig. Ni som har läst min blogg länge känner även till den stora missen som inträffade när vi skulle försöka rädda några (befruktade) ägg i början av den här cancerresan. Äggen blev överstimulerade och hälften sprack. Av de fyra utplockade ägg som de hade lyckats befrukta så överlevde tyvärr inget.

Om tre månader ska jag ta nya prover och se om mina äggstockar är på bättringsvägen. Så nu vill jag be er, kära bloggläsare, om en tjänst – att ni håller tummarna för mig och att mina äggstockar ska repa sig från giftet.

Fram tills dess blir det att följa vårdguidens råd till oss klimakteriekärringar. Vi ska röra på oss, undvika tighta kläder, testa avslappningsövningar och undvika alkohol.

Kram och hej – från en klimakterietjej!

 

Tillbaka till verkligheten

image

Nyss landade flyget på Bromma flygplats och därmed är min nästan 1,5 månad långa sommarvistelse på Gotland slut. På många sätt känns det skönt att komma hem. Kalla vindar drog idag in över ön och man längtar allt mer efter sin vanliga sköna säng där hemma. Mest av allt har jag dock saknat lillpojken, och det blev ett kärt återseende nyss på flygplatsen, där han sprang emot mig med öppna armar. Samtidigt kommer jag att sakna Gotland mycket, och jag låg vaken nästan hela natten för att jag kände sådant vemod över att behöva åka hem.

image
Jag kommer att sakna doften av skog och hav…
image
Jag kommer att sakna ljudet av när kraftiga vågor slår mot land…
image
Jag kommer att sakna det speciella skenet när solen går ner över kvarnheden…
image
…och det lugn som infinner sig när man sitter uppe på den gamla kvarnen och tittar på solnedgången…
image
Jag kommer att sakna mina kvällspromenader längs klippstranden….
image
…och mina dagspromenader till raukområdet Folhammar…
image
Jag kommer att sakna den mjuka sandstranden…
image
…och den vackra stenstranden där vallmon växte hög i början på sommaren och fläderblommorna hängde i stora klasar och spred ljuvlig doft över stranden…
image
Mest av allt kommer jag att sakna havet…
image
…och de vackra kvällarna när svalorna sjöng som vackrast.

Jag har försökt att fylla väskan med så mycket minnen som möjligt. Det är som om man skulle vilja fånga allt i en liten ask som man skulle kunna öppna i vinter, när längtan är som störst.  Men varken sommarvindar eller kvällssol går att spara på – det är bara att vänta och längta tills nästa sommar. Med mig hem har jag dock en vacker träpall med fårskinn, kryddor och te från Krusmyntagården, jordgubbssaft från Stenhuse gård och allehanda keramikföremål att njuta av i höst.  Jag hann även plocka av en del blommor från det stora fläderblomsträd som växer nere vid klippstranden och koka saft på. Slutligen hann jag även med att göra en tio minuter lång inspelning av det fantastiska ljudet vid klippstranden en sommarkväll, när vågorna slog in mot land och svalorna sjöng som vackrast. När längtan efter Gotland blir för stor i sommar ska jag sitta där med ett glas fläderblomssaft och njuta av ljudet från vattnet som porlar.

Det blev ingen vanlig sommar i år. Jag har gått på cellgifter, varit skallig och enbröstad. Inte heller vädret har varit som det brukar. Även om det ofta varit sol så har det blåst och varit kallt i både luften och vattnet. Det blev med andra ord en riktig cancersommar. Som cancerpatient får man ofta inte bada (p.g.a. piccline, operationssår eller strålningsskador). Man får heller inte sola, vilket dels beror på att cellgifterna gör huden extra känslig, dels att operationsärret kan bli tydligare och att huden inte får brännas inför strålningen. Därtill hör att det ofta blir extremt varm i solen de dagar man bär peruk. Vädret har därför passat mig, och säkerligen många andra cancerpatienter, väldigt bra.

Idag är det Alla föräldrars dag och Edward är nu lycklig att få vara tillsammans med båda sina föräldrar. Den här veckan ska jag göra comeback på dagis, där jag inte fått vara det här året p.g.a. infektionsrisken. Hela veckan ska jag njuta av att få vara en ”vanlig” förälder som hämtar och lämnar son son på dagis.

Nu rullar bilen från Bromma till lägenheten. Det känns faktiskt kul att vara hemma!

Kram  på er

Min sista dag på ön

image

Den sista cellgiftskuren jag fick slog tyvärr ut min östrogenproduktion och försatte mig i ett (förhoppningsvis tillfälligt) klimakterium. Ända sedan dess har jag haft extremt svårt att sova, vilket tydligen är en vanlig biverkning. Vissa nätter vaknar jag varje timme av värmeslag och frossa omvartannat och jag drömmer ofta mardrömmar.

I natt var dock min bästa natt på länge – jag sov ända till kvart över nio på morgonen! Kanske berodde det på att det idag är Sjusovardagen. Kanske var det lite otur att min långa sovmorgon inträffade just idag. Den folkliga traditionen säger nämligen att den som sover länge den 27 juli kommer att vara trött ett helt år framåt. Långvarig trötthet är dock något som alla cancerpatienter kan drabbas av, oavsett om man försover sig på denna dag eller inte. Den cancerrelaterade tröttheten fatique kan finnas kvar under en lång tid efter det att man blivit botad från sin cancersjukdom, i vissa fall många år efteråt.

Tack vare min långa sovmorgon blev detta dock en av sommarens piggaste dagar. Dagen spenderades i Visby, där jag och mina föräldrar gick på en guidad visning innanför ringmuren med fokus på brott och straff förr i tiden. Det var skrämmande att höra om de olika skamstraffen, där till exempel personer som bedömdes vara ”sviniga” tvingades gå runt med en grismask genom staden, gatumusikanter som var omusikaliska tvingades gå runt med en fastkedjad klarinett i munnen och bagare som bakade för stora bröd som sänktes ner i floden i en bur. Det kändes plötsligt väldigt skönt att leva i detta århundrade!

gotland juli 2015  (69)

En av dagens bästa aktiviter var att träffa en rosa bröstcancersyster som jag har lärt känna via Facebook. Vi fikade och pratade i hela två timmar. Det är en härlig känsla att kunna prata med någon som gör samma resa som en själv. En sjukdom kan faktiskt förena människor som säkert annars aldrig skulle mötts. Trots åldersskillnaden mellan oss på 36 år känns hon som en riktig vän. Kvällen avslutades på restaurang Bakfickan på Stora torget, där jag njöt av färskpasta med halstrade pilgrimsmusslor och vitt vin.

image image

Det blev en riktigt fin dag och kväll. Det är faktiskt min sista kväll här på ön. Jag saknade mina pojkar där hemma så mycket att jag köpte en flygbiljett hem imorgon. Jag älskar det lugna livet på Gotland, men nu är det dags att slutföra Projekt Cancer. I veckan ska jag lära mig allt om radioterapi (strålbehandling) och förbereda mig så gott jag kan inför nästa veckas behandlingar. Jag måste också kontakta sjukhuset, eftersom jag misstänker att jag börjar få en liten infektion i operationssåret (det rinner var och blod från det).

Jag hann inte riktigt med någon meditation och egentid här på ön, men hoppas på att kunna få lite sådant hemma i Stockholm. I augusti kommer förhoppningsvis många lata dagar att spenderas i kolonilotten bland blommande blågull, rosor och riddarsporrar. På buskarna växer nu även svarta vinbär, krusbär och hallon och snart mognar även äpplen på träden.

I denna blomsterprakt hoppas jag på att kunna hitta tid för reflektion och eftertanke. För det är faktiskt så att innerst inne så har jag ännu inte riktigt förstått att jag drabbats av cancer. Kanske kommer den insikten om jag får tid att tänka – eller så kommer jag aldrig någonsin förstå det.

Kram på er

Ett halvår med cancer

image
Foto: www.leanderfotograf.se

Idag för halvår sedan satt jag i väntrummet på Bröstcentrum City på Drottninggatan i Stockholm tillsammans med min man Tobias. Vi väntade på att mitt namn skulle ropas upp, så att vi kunde få komma in och få provresultaten från det vävnadsprov som togs från mitt bröst en vecka tidigare. Titt som tätt kom en sjuksköterska i rosa arbetsskjorta och ropade in någon patient från väntrummet. Jag kommer ihåg att det kändes som att alla sjuksköterskor tittade på mig. Där är hon som ska få dagens sjukdomsbesked.

Jag såg dem komma på håll. Tre personer med myndig gångstil, men med nervösa blickar. Till skillnad från resten av personalen i rosa skjortor var samtliga iklädda vita rockar. Jag förstod direkt – det här var sjukvårdens liemän, det var den patrull som skulle dela ut min dödsdom.

Redan när de ropade ut mitt namn så visste jag vad de skulle säga. Det var tonfallet, de nervösa blickarna och hur de rörde sig omkring oss. En gick först, en bredvid och en bakom. De förde in oss i ett rum med extra sköna fåtöljer. Kerstin, vi har tyvärr hittat en stor tumör i ditt bröst. Du har cancer.

Ett halvår har gått sedan dess. Min läkare berättade nyligen att de i början inte trodde att jag skulle överleva sjukdomen. Tumören var extremt stor och spridd till lymfkörtlarna, dessutom var det den mest aggressiva formen av bröstcancer och den sort som är svårast att behandla.

Jag har för första gången i mitt liv fått känna vad riktig livskraft är. Det var en stark känsla av att jag aldrig kommer att ge mig! Känslan att vilja leva är så stark så att det skär i kroppen, och jag kände direkt att jag kommer göra vad som helst för att besegra sjukdomen. Den kan få ta mitt hår, mina bröst och precis vad den vill – men mitt liv får den inte röra!

Jag tog mig igenom en intensiv kemoterapi bestående av sex cellgiftsbehandlingar med fyra olika sorters gifter. De tre första kurerna gick bättre än förväntat. Även om jag tidvis mådde illa, var trött och svag så kunde jag fortsätta göra roliga saker (till och med fortsätta träna). De tre sista kurerna var värre. Jag har nog aldrig mått så dåligt i livet som under min fjärde cellgiftskur. Jag orkade inte stå på benen och svimmade flera gånger. Ofta fick jag avbryta frukosten och lägga mig i framstupa sidoläge på köksgolvet. Smärtorna i kroppen var intensiva, men med hjälp av morfin sov kunde jag sova hela dygn i sträck. Därtill kom svampangreppen. Hela munnen blev som ett stort sår och det var omöjligt att äta. När jag började må lite bättre så slog giftet ut mitt immunförsvar och jag infekterades av min kropps egna bakterier och fick läggas in på sjukhus.

Cellgifterna var som en berg-och-dalbana när det gäller min hälsa. Jämfört med giftkurerna var operationen en ren bagatell. Godnatt Kerstin, nu får du sova. Godmorgon Kerstin, nu var allting klart. Även om det här halvåret har varit tufft så tycker jag att det ändå har gått väldigt bra! Det är samma princip som en förlossning. Det är jobbigt medan man gör det, men man glömmer nästan direkt hur illa det egentligen var.

Jag vet inte riktigt om man borde säga det här – men någonting inom mig säger att det var bra för mig att få göra den här resan. Den psykiska påfrestningen har (och är fortfarande) väldigt jobbig, men det finns också fördelar. Det kanske låter klyschigt, men jag har fått ett helt annat sätt att se på livet. Jag tror aldrig att jag kommer klaga över familjens ekorrhjul eller på andra småsaker. Det ligger verkligen en sanning bakom citatet: den friske har många önskningar, den sjuke bara en. Jag tror även att jag har blivit modigare och tuffare av allt jag har gått igenom. Det finns bara ett sätt att träna upp modet – nämligen att utsätta sig för läskiga saker, vilket jag har ägnat hela det här året åt att göra.

Som vid alla högtidsdagar kan en fin dikt eller sång vara på sin plats. Det finns en låt som har betytt lite extra för mig under hela den här resan, nämligen Laleh’s Vårens första dag. Jag har nog lyssnat på den låten varenda dag faktiskt, för att peppa mig själv att orka fortsätta kämpa mot sjukdomen. Jag har återgivit låttexten på bloggen en gång tidigare, men här kommer några av raderna igen:

Vårens första dag
och jag vill va’ med,
och jag vill va’ så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va’ med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Med dessa rader vill jag avsluta dagens blogginlägg. Cancercellerna är nu borta från min kropp och om 40 dagar är jag färdigbehandlad. Det verkar onekligen som om någon högre makt har lyssnat på mig när jag sjungit denna dänga i duschen och att jag har fått en ny chans att leva och att ”få finnas lite till”. Det är jag väldigt tacksam för!

Stor kram alla bloggläsare

Tid för reflektion

image

Idag lämnade Tobias och Edward ön, medan jag stannar kvar ytterligare en tid. Samtidigt som de åkte kom regnet, och nu smattrar det utanför fönstret – så mycket som 48 millimeter regn förväntas komma under dagens resterande timmar. Det blåser hårda vindar ute på kvarnheden och en klass 1-varning för kuling är utfärdad ute på Östersjön.

Själv har jag flyttat in i det hus på tomten som vi kallar för ”Sovstugan”. Där har jag bäddat åt mig uppe på det mysiga sovloftet, där jag nu ligger under täcket med smålampor tända. Den hårda vinden och smattret utanför fönstret blandas med fina gamla låtar av Lisa Ekdahl.

Jag märker att jag mår bra av att tänka på tiden innan den här sjukdomen. Att lyssna på gammal musik, besöka gamla platser och titta i gamla fotoalbum har blivit någon slags terapi för mig – en nostalgiterapi. När jag fick beskedet om sjukdomen kändes det som att hela min livsväg blev grumlig, både vägen framåt och bakåt försvann. Tiden innan diagnosen blev för smärtsam att tänka på och tiden efter sjukdomen var det ingen idé att tänka på, eftersom den troligtvis ändå inte skulle komma. Att lyssna på gamla låtar hjälper mig att komma ur cancerbubblan – det får mig att minnas hur det var innan jag blir sjuk och hjälper mig att framkalla minnen av vilka drömmar jag hade då.

Även om jag inte är helt klart med behandlingarna så har jag fått ett nytt hopp om framtiden. Jag längtar efter att hoppa in i det spännande jobbprojekt som jag skulle ha jobbat med det här året och den nya lägenhet vi ska flytta till om drygt ett år.

Jag måste säga att jag mår väldigt bra nu, trots att det bara var 1,5 månad sedan jag avslutade cellgifterna och 3 veckor sedan jag opererade bort det ena bröstet. Den känsla jag tidigare hade av att vara förgiftad är nu helt borta och hjärnan fungerar nu som den ska. Jag svimmar inte längre och blöder heller inte näsblod. Svampinfektionerna i munnen har försvunnit och operationssåret har läkt ihop fint. Håret växer för fullt, och med normal tillväxttakt (1,2 cm/månad) kommer jag med all sannolikhet ha en liten fin tjejfrisyr till nästa sommar. De enda biverkningarna jag har kvar är en del smärtor och känselbortfall i vänsterarmen samt klimakteriebesvär (t.ex. värmevallningar och svåra sömnproblem).

Nu är det dags att samla krafter till den tredje fasen av cancerbehandlingen. Anledningen till att jag stannar kvar på Gotland är för att jag behöver få lite tid för mig själv. Jag behöver tid för reflektion och att tänka på allt jag har gått igenom det här året; både att sörja att jag överhuvudtaget drabbades av den här hemska sjukdomen men också glädjas över att jag verkar ha besegrat den. Många timmar under de kommande dagarna kommer att spenderas uppe på sovloftet. Jag kommer ta långa promenader i det gotländska landskapet, äta god och nyttig mat, meditera nere vid havet och läsa massvis med böcker.

Kram på er

Kost och cancer: del 8 – Den farliga fisken

image
Rökt fisk från Katthammarsviks rökeri – fantastiskt  god, men bör inte ätas för ofta

Känner du till hur stor mängd fisk du får äta från Östersjön och landets olika insjöar? Har du fullständig koll på Livsmedelsverkets kostråd? Inte? Det var i alla fall med dessa argument som Sverige fick till sitt undantag från EU:s förbud mot att sälja den farliga fisken. Mitt åttonde inlägg i serien om kost och cancer handlar om den farliga fisken och varför den fortfarande säljs trots att den bland annat ökar risken för cancer.

Om vi börjar från början…
Vad är egentligen dioxin och PCB? Dioxin och PCB är organiska miljöföroreningar som fått stor spridning i miljön. Dioxiner bildas bland annat när man tillverkar kemikalier som innehåller klor och vid förbränningsprocesser, till exempel sopförbränning. PCB är en industrikemikalie som användes inom många områden, till exempel i transformatorer och fogmassor i hus, innan den förbjöds på 1970-talet (Livsmedelsverket).

Idag får vi främst i oss dessa gifter genom maten vi äter. Särskilt höga halter finns i fet fisk som strömming och vildfångad lax från förorenade områden, till exempel Östersjön, Bottniska viken, Vänern och Vättern (ibid.).

Det var på 90-talet som forskare upptäckte att fisken från Östersjön var väldigt förorenad och att dessa ämnen kunde kopplas samman med många sjukdomar. Förutom ökad risk för cancer så uppräckte forskarna ett samband med bland annat diabetes, ADHD, lägre IQ, lägre födelsevikt hos nyfödda, m.m. (Sveriges radio). Idag vet man att höga halter av dioxiner och PCB påverkar utvecklingen av hjärnan och nervsystemet i djurförsök, vilket bland annat kan ge beteendestörningar. Ämnena misstänks också påverka immunförsvaret, hormonsystemen och fortplantningen, samt orsaka cancer (Livsmedelsverket).

När forskningsresultaten om gifternas negativa hälsoeffekter kom, samt att det endast behövdes små mängder för att orsaka skada, skapades en oro inom EU-kommissionen. Man införde därför gränsvärden kring hur mycket dioxiner fisk får innehålla för att få säljas. Det visade sig då att den svenska fisken hade långt högre halter än vad EU tillät. Exempelvis visade Livsmedelsverkets analyser att strömming från Bottenhavet utanför Gävleborgskusten innehålla 5 gånger så högre dioxinhalt än gränsvärdet (Sveriges radio). Man vet idag att fet fisk från Östersjön innehåller så höga halter dioxiner och PCB att barn, ungdomar, kvinnor i fertil ålder samt gravida och ammande inte bör äta fet fisk från Östersjön mer än två till tre gånger om året. Övriga rekommenderas att inte äta den mer än en gång i veckan för att inte riskerar att skadas.

Men varför får fisken säljas i Sverige överhuvudtaget?
Medan de övriga EU-länderna genast införde ett förbud mot den farliga fisken gjorde den svenska regeringen något oväntat – man ansökte om ett undantag från reglerna. ”Till skillnad från alla andra EU-länder så har vi kostråd som vi har arbetat med sedan länge”, menade Margareta Winberg som var jordbruksminister 2001 (Sveriges radio). Att Sverige har kostråd är dock ett svagt argument till att fortsätta få sälja den förgiftade fisken. En undersökning från Livsmedelsverket har senare visat att endast 15 procent av allmänheten känner till vilka fiskar man bör undvika av hälsoskäl.

Ett övergående problem, kultur och tradition?
När Sverige år 2001 beviljades undantaget från EU:s gränsvärden för dioxin i fisk hade argumenten från den svenska regeringen främst handlat om att de höga halterna var ett övergående problem. Enligt de miljöforskare som intervjuats i Sveriges radio har dock varken halterna av dioxin eller PCB har sjunkit sedan 1980-talet (Sveriges radio).

Men om inte gifthalterna har sjunkit borde väl undantaget upphävas? År 2009 gav regeringen i uppdrag till Livsmedelsverket att utreda om Sverige ska ansöka till EU om att få ha kvar undantaget. Livsmedelsverkets slutsats var att man bör ta bort undantaget, eftersom det annars finns en risk för att tusentals kvinnor i barnafödande ålder och barn skulle riskera att få i sig för höga halter av dioxiner och PCB och på sikt riskera att få en försämrad fortplantningsförmåga, nedsatt immunförsvar och cancer. Höga halter kan dessutom påverka utvecklingen av hjärnan och nervsystemet, i synnerhet hos foster och spädbarn (Sveriges radio).

Trots alla dokumenterade hälsorisker med att äta den förgiftade fisken, samt det faktum att Livsmedelsverket hade velat upphäva undantaget, meddelade regeringen år 2011 att man ville ha kvar undantaget fån EU:s regler. EU-kommissionen fick dock ingen information om Livsmedelsverkets rapport som faktiskt motsatte sig ett svenskt undantag.

Som argument för ett fortsatt undantag lyftes den här gången vikten av att få behålla den svenska traditionen och att det småskaliga fisket längs ostkusten skulle få fortsätta sin verksamhet. När frågan debatterades i EU-parlamentet under hösten 2011 förklarade moderaternas Anna Maria Corazza Bildt det såhär: ”för människor som bor i en del av Sverige är det en otroligt viktig tradition att få äta den här (läs: strömmingsburken)”. Hon beskrev hur viktigt det var för svenskarna att kunna äta surströmming en gång per år. ”Ordförande, det som är viktigt här är kvantitet, mängden. Svenska folket äter väldigt små mängder av det här – strömming, lax och surströmming. Och det här är vetenskapligt baserat.” Flera EU-parlamentariker häpnade över den svenska regeringens linje och blev dessutom oroliga för att den förgiftade fisken skulle hamna i deras länder. En EU-parlamentariker från Storbritannien uttryckte förvåning över hur svenskarna kan se det som en tradition att äta förgiftad fisk. En tysk EU-parlamentariker menade att den svenska regeringen lät förgifta sitt eget folk (Sveriges radio).

Undantaget beviljades dock och gäller fortfarande. Sverige fick dock se till att fisken inte får säljas till några andra EU-länder utom till Finland och i viss mån även till Lettland. Troligtvis var det starka ekonomiska intressen hos fiskeindustrin som gjorde att Sverige tog beslutet om att ansöka om ett nytt undantag från reglerna om gränsvärden.

Idag säljs den farliga fisken (utan varningstexter) överallt; i små fiskeläger, på Gotlandsbåten, i fiskdisken på ICA och på fina fiskrestauranger. Under min dryga månad på Gotland ser jag hur den äts i mängder av både stora och små. Kanske har alla dessa människor faktiskt koll på Livsmedelsverkets kostråd och att detta är en av få gånger under det här året som de äter fisken. Eller så tror dessa människor att fisken är nyttig och äter den ofta, vilket riskerar att leda till att de att få i sig för höga halter gifter – vilket i sin tur ökar risken för flera olika sjukdomar, däribland cancer.

Jag älskar själv att åka till fiskeläger och känna doften av rökt fisk och vandra runt bland fiskebodarna. Som kvinna i fertil ålder (även om cellgifterna i alla fall just nu gjort mig infertil) har jag dock redan fyllt min kvot av fet fisk för i år. Vid två olika tillfällen har jag frossat i flundra, makrill och strömming. Resten av sommaren får jag njuta av de magra fiskarna. Och Edward får vänta flera år till innan han får smaka på fisken.

Kram på er

Källor:

http://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/oonskade-amnen/miljogifter/dioxiner-och-pcb/#Vad%20är%20dioxiner%20och%20PCB?

Sverige radio, P3 Dokumentär ”Dioxinfisken i Östersjön” 2014-12-21.

 

Förberedelser inför strålningen

image

Om exakt två veckor påbörjas cancerbehandlingens tredje och sista fas – nämligen strålbehandlingen. Idag tog jag flyget hem till Stockholm för att påbörja förberedelserna. Innan strålningen börjar måste man nämligen göra en s.k. datortomografi.

En datortomografi (även kallad CT, Computerized Tomography) är en särskild form av röntgen som skapar mycket detaljerade bilder av kroppens organ. Undersökningen går till så att man får lägga sig på en skön brits och därefter skjutsas in i ”kistan” där bilder tas. Känslan är väldigt lik att sola solarium faktiskt. Förra gången jag gjorde en CT spelades till och med bra musik där inne!

Syftet med en datortomografi (när den görs som förberedelse innan strålning) är att märka ut det område som ska strålas, samt vilka områden som ska undvikas för att skona känsliga organ. Strålning kommer i mitt fall att göras över mitt vänstra (före detta) bröst samt ett stort parti hud; ända från nyckelbenet, i armhålan och en bit nedanför bröstet.

I samband med undersökningen idag gjordes även flera ”landmärken” för det område som ska bestrålas genom att små svarta prickar tatuerades in i min hud. Markeringarna kommer att användas under hela behandlingsperioden för att kontrollera att strålningen hamnar på rätt ställe. All respekt åt er som tatuerar er frivilligt – det är faktiskt inte skönt alls!

Ärligt talat börjar jag känna mig urless på alla behandlingar, även om jag såklart är så glad och tacksam för att läkarna gör allt de kan för att göra mig frisk. De senaste veckorna har gett mig smak för livet som ”frisk” och jag kan knappt bärga mig tills jag får komma tillbaka till jobbet igen. Kanske återvänder jag till jobbet redan under strålningen, vi får se om jag orkar det – annars blir det nog i oktober. Jag längtar just nu efter min ”vanliga” vardag, med jobbmöten, lunch med kollegorna och dagishämtningar.

Jag kan knappt tro att allt det här hemska snart är över! Om 46 dagar är min cancerbehandling avklarad. Det ska bli så skönt att försöka leva som frisk igen!

Men nu återstår två sköna veckor på Gotland, då jag ska fylla kroppen med energi inför fas 3.

Kram på er

Bucket list

image
BUCKET LIST punkt nr 18: Göra en pannkakatårta – check på den!

I ungefär ett års tid har jag haft en så kallad bucket list i min mobiltelefon. För er som inte är bekanta med begreppet så är det en lista över allt man vill göra innan man dör. Långsamt har jag försökt pricka av punkterna på listan, till exempel att göra pannkakstårta, gå på spökvandring och att testa ostron. De de här sakerna finns dock kvar på min lista:

Börja löpträna och springa ett lopp
Börja på boxning (även gym-variant)
Åka bastuflotte med tjejkompisar
Börja med bikramyoga och meditation
Åka till någon riktig paradisö
Åka till Dubai
Åka till Ullared
Bo i ett isrum (Ishotellet i Jukkasjärvi)
Äta alla sorters macarons som finns
Åka på husvagnssemester
Få gosa med ett lamm
Gå på raveklubb
Åka helikopter
Uppfinna en perfekt köttgryta
Åka till Bali
Testa Afternoon Tea på Grand hotel
Åka på en tjejweekend utomlands
Testa att äta råbiff
Göra en hårförlängning
Bo i hus
Åka på en träningsresa utomlands
Bada på en nudiststrand
Anlita en kock hemma
Få måla en stor tavla själv
Åka på en rundresa i Italien
Lära mig grilla fiskspett
Lära mig laga ”chicken a la king”
Gå på personal shopping
Åka hundspann

Sedan sjukdomsdiagnosen har den listan plockats upp igen och blivit allt mer aktuell. Under de kommande åren ska jag försöka göra så att så många drömmar som möjligt går i uppfyllelse.

Jag tror att de flesta människor har drömmar och känner att det finns saker som man skulle vilja hinna med i sitt liv. Det är så lätt att skjuta upp dessa saker på framtiden. På samma sätt tror jag att det finns fler än jag som har en champagneflaska i något förråd som man fått i present vid något tillfälle. Man bestämmer sig för att dricka den vid något ”riktigt fint” tillfälle. Åren går och flaskan står kvar i hyllan.

Den här sjukdomen har gjort att jag inte längre kan ta något som helst för givet. Det är inte längre självklart att saker går att skjuta upp på framtiden. För plötsligt, när man minst anar det, är tiden slut – och det vore väl typiskt om jag inte hann med att gosa med ett lamm, testa alla sorters macarons och lärt mig grilla fiskspett innan dess?!

Dagens uppmaning är att inte skjuta upp saker allt för länge! Det finns ingen anledning att vänta på det där ”exeptionellt särskilda tillfället” då champagneflaskan ska öppnas, eller vänta ytterligare några år med att göra den där resan man drömt om.

Själv har jag nu öppnat ett särskilt sparkonto som jag döpt till BUCKET LIST, dit jag ska spara ihop pengar som ska användas för att förverkliga mina drömmar. Jag uppmanar er alla att fundera på vad som är just DINA drömmar och hur du ska kunna förverkliga dem.

Hoppas ni får en fin dag allesammans! På Gotland skiner solen och den övriga familjen har åkt iväg till ett fiskeläger för att försöka få tag på en nyfångad torsk till middag. Därefter blir det en dag på stranden.

Kram på er

 

Till pappa

image
”Ea” och ”Oa” har varit ett radarpar länge. På bilden är Edward 4 månader gammal och de befinner sig på deras gemensamma favoritplats: kolonin.

Under den här resan finns det en person som har betytt väldigt mycket, men som ibland glöms bort i sammanhanget. Personen i fråga är min pappa, som har varit ett enormt stöd till hela vår familj under den här sjukdomsperioden.

Pappa var den första jag ringde när jag fick min cancerdiagnos. Till skillnad från många andra som bröt ihop direkt, var pappa alltid stark. Han har inte tvivlat en enda sekund på att jag skulle klara det här, även om min prognos såg dyster ut i början. ”Det här fixar vi tillsammans”, var det första han sa.

Och det är precis det vi har gjort. Jag, Tobias och pappa har svetsats samman till ett litet team, som tillsammans tagit hand om Edward och skött allt arbete på hemmaplan. Pappa har varit ett viktigt stöd för mig genom hela behandlingen, han har varit min rådgivare och både mitt och Tobias mentala stöd för att orka med. Pappa har också blivit en extraförälder till Edward och har tagit en ännu viktigare roll i Edwards liv än tidigare. Han har hämtat Edward på dagis flera gånger i veckan och under vissa perioder har Edward till och med sovit över där en natt i veckan. Pappa har cyklat hem till mig med hemlagad mat, när jag har varit för sjuk för att ta mig ut. Han har också ”vabbat” när Edward varit hemma från dagis för att Tobias skulle kunna arbeta. Hela sommaren på Gotland har de även sovit tillsammans för att vi ska få sova ut om morgnarna.

Varje gång vi för morfar på tal så glittrar Edwards ögon av glädje. ”Näe dagis, Oa nin”, skriker Edward varje morgon. Det betyder att han inte vill gå till dagis utan hellre vara med sin älskade morfar i kolonilotten. Vi är lyckliga över att Edward har en sådan fin morfar och att de har fått en sådan speciell relation. ”Oa” och ”Ea” har blivit ett radarpar i vått och torrt.

Idag fyller du pappa 71 år och vi ska försöka fira dig så gott vi kan. Du har fått en fin klocka och en fisklunch på Katthammarsviks rökeri. Jag ska även baka en jordgubbstårta. Men inga ansträngningar i världen kan ens komma i närheten av allt det du har gjort för oss. Vi hoppas att vi någon gång i framtiden ska kunna få vara de som hjälper dig när du behöver en hjälpande hand.

Så idag vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve och ett hipp hipp hurra till världens snällaste, spänstigaste, och mest omtänksamma pappa på 71-årsdagen. Hela vår familj älskar dig och är så tacksamma för att du finns!

Kram på er