Är jag attraktiv?

image

Tycker du själv att du är attraktiv? frågade en tjejkompis mig för några veckor sedan. Jag hade då nyligen opererat bort mitt bröst och var i princip helt skallig. Det spontana svaret borde ha varit nej, men det blev det faktiskt inte. Jag kände mig ganska fin där jag satt, i snygg klänning, peruk och klackskor. Men attraktiv, det vette sjutton…

När man förlorar sitt bröst, allt sitt hår, ögonfransar och ögonbryn är det lätt att självförtroendet får sig en törn. Det gäller då att snabbt hitta något annat som man tycker är fint och fokusera på det istället. Alla människor kryllar av fina delar. En jag känner har fantastiskt fina ”vampyrtänder” och en annans hud kryllar av vackra födelsemärken. En tredje har ett fint hår och en fjärde söta fräknar. Det bästa av allt är att alla ser skönhet i olika saker och det som du själv är mindre nöjd med kanske är det vackraste av allt i någon annans ögon.

Det viktigaste är dock vad man tycker själv. Om jag känner mig ful en dag och någon stirrar på mig – då är jag övertygad om att personen tittar på mig för att jag ser konstig ut. Men om någon vänder sig om på gatan en dag då jag själv känner mig snygg – då är jag också övertygad om att personen tittar för att hen tyckte att jag var läcker. Även om stirrandet i själva verket berodde på att jag hade prislapparna kvar på kläderna eller att protesen håller på att trilla ur bh:n. Min poäng är att det inte spelar någon roll hur du ser ut, så länge du uppfattar dig själv som attraktiv! En människa som tycker om sig själv är oftast även vacker i andras ögon.

Så nu är det hög tid att boosta självförtroendet! Som första steg har jag gått igenom min kropp för att hitta nya delar som jag tycker om. Jag inser att mina skrattgropar är rätt fina och benen är bra. Steg två var att ge sig ut på stan och köpa några nya klädesplagg. Jag har köpt flera nya klänningar, en ny kofta och skor. Jag känner mig redan finare!

Problemet är att jag känner mig lite vilse i min nya look. Vissa av mina tidigare kläder passar inte alls till mitt korta hår och jag har under de senaste veckorna därför experimenterat med lite olika klädstilar. En vecka körde jag den rockiga looken med svarta stuprörsjeans, skinnjacka och stor sjal. Därefter kom den sportiga looken med luvtröja och gympaskor. Under den senaste veckan har jag kört på den feminina looken, med figurnära klänningar och skor med klack. Varför har du på dig klackskor, har du börjat jobba igen? frågade strålsköterskorna när jag stapplade in på strålningen härom dagen. Jag fick svara att jag håller på med ett klädexperiment – varje vecka en ny stil. Även på dagis får de dagligen se mig i olika outfits.

Det är roligt att experimentera med sin look och jag har fått flera förslag från människor runt omkring mig. ”Köp ett rött läppstift!”, ”sota dina ögon” och ”sätt på dig en stor sjal” är några av tipsen. Jag känner mig i akut behov av flera tips och kanske just Din experthjälp.

Så om du själv identifierar dig själv som ett riktigt modelejon – tveka inte att slänga iväg dina bästa stiltips för korthåriga kvinnor i kommentarsfältet, eller på kontakt@brostcancerbloggen.se

Nästa vecka är det dags för kontorslooken!

Hej svejs så länge!

Strålningsvecka 4 av 5 avklarad

image
Ljuset i tunneln

Nu har fyra veckor av strålbehandlingen passerat och jag är nu nära målet – bara en vecka kvar! Plötsligt ser jag ljuset i tunneln. Ända sedan i vintras har jag genomgått olika typer av behandlingar. Det känns konstigt att jag snart är färdigbehandlad.

Den här behandlingen har varit som ett riktigt jobbigt marathonlopp. Jag var extremt taggad i början och uthållig i mitten. Nu, när jag ser mållinjen, inser jag hur trött jag faktiskt är. Imorse kände jag att ”nu orkar jag inget mer”. Jag orkar inte åka fler gånger till Radiumhemmet! Helst skulle jag bara vilja lägga mig under täcket och sova en vecka i sträck. Bara en vecka kvar nu – jag måste verkligen försöka samla mina sista krafter och spurta in i mål.

Strålningsfasens fjärde vecka har gått bra. Jag gillar att ligga och halvsova på den upphöjda britsen och lyssna på mina sommarpsalmer, som blandas med ljudet av röntgenarmarnas metalliska ljud när de roterar runt mig. Men mest av allt gillar jag den dagliga peppen från strålningssköterskorna. Varje dag får jag en ny peppande kommentar från någon av dem. ”Vilken fin klänning”, ”vilken tuff frisyr”, ”vilken fin hy du har”, ”vad spänstig du är” eller ”jag önskar att jag bara hade hälften av din geist”. All den här peppen är ytterst välkommen – i synnerhet i dessa dagar då jag reflekterar en hel del kring mitt nya utseende och identitet.

Jag har börjat att få mina första biverkningar av strålbehandlingen nu. Förutom trötthet har huden blivit röd och kliar. Fast jag måste erkänna att det finns fördelar med det också. Jag har ju tvingats använda solskyddsfaktor 50 hela sommaren och har fått sitta i skuggan. Plötsligt inser jag att jag nu har fått sommarens första bränna. Bringan ser faktiskt ganska fräsch ut, även om det egentligen rör sig om strålskador.

Idag är det fredag och jag ska ägna helgen åt att samla kraft inför slutspurten. Nästa vecka får ni heja på mig, för då glider jag in i mål.

Kram på er

 

Att komma hem till sig själv

image

Jag har ett väldigt dåligt batteri på min mobiltelefon. Trots att jag laddar den varje natt till 100 procent är den redan vid lunch nere på 50 procent och innan dagen är slut hinner den ladda ur. Någon har sagt att det beror på alla appar och sidor jag har öppna som drar energi.

På något sätt kan jag identifiera mig med min Iphone. Jag vaknar utvilad varje morgon men energin försvinner allt för snabbt. Någonstans runt middagstid är mitt batteri nere på mindre än 5 procent och jag håller på att ladda ur totalt. Den yoga-guru som har hjälpt mig ideellt under den här resan (http://mindandmore.se) förklarar det med att min hjärna är som en iphone – det är alldeles för många appar igång samtidigt som slukar energi. Det är ”vad ska vi äta till middag-appen”, ”rädsla för återfall-appen”, ”vad ska jag skriva på bloggen-appen”, ”problemlösnings-appen” och så vidare. Jag har alltid varit en aktiv person – de flesta skulle nog till och med vilja kalla mig överaktiv. Mina appar går nämligen inte att stänga av, utan hjärnan är konstant igång och försöker producera lösningar på alla världens problem. När jag ska försöka sova så snurrar tankarna runt som en snabb karusell och när jag väl har lyckats somna vaknar jag ofta flera gånger per natt, inte sällan med en brilliant ide (tex tofsmössan, se tidigare inlägg) eller lösningen på något problem. Aldrig får min hjärna vila – fram tills jag testade frigörande dans.

Frigörande dans är meditation i rörelse. Det är en form av mindfulness – medveten närvaro – där man under dansen släpper alla tankar och övar på att vara i nuet. Idag var det dags för det första kurstillfället den här terminen. Vi var sammanlagt åtta kvinnor i olika åldrar som deltog och dansade tillsammans i två timmar. Vi lät armarna och benen dansa som de ville, vi rullade på höfterna och låtsades ligga på havsbotten och dansade med armarna och benen uppe i luften. Vi flödade runt i lokalen med färgglada sjalar till Jon Henrik Fjällgrens låt Jag är fri och studsade upp och ner till klubbhits som I’m an Albatraoz. En kvinna grät, en annan gav ifrån sig ett högt och ilsket vrål – allt är nämligen tillåtet på frigörande dans och alla känslor välkomnas.

Dansen avslutades med att vi fick ligga på mattor och sova en stund under varsin filt. ”Välkomna hem till er själv” sa dansledaren när vi vaknade till liv. Det är nämligen så det känns att dansa på det här sättet – att man kommer hem en stund till sig själv och släpper alla andra tankar, kontroll och hämningar. Det är en fantastisk känsla att dansa frigörande dans och det är det enda enda sättet jag har till förfogade just nu för att stänga av alla mina tankar. Dansen är att öva sig på att vara den person jag vill vara: en som struntar i vad andra tycker, att  lita på sin kropp och egen förmåga och att kunna släppa alla tankar för en stund.

Om ungefär en månad tänkte jag börja jobba igen. Fram tills dess tänkte jag försöka ägna mig åt mitt hemmasnickrade rehab-program. Det består av massage, meditation, samtal, träning och dans. Den 25 oktober till den 6 november har jag dessutom beviljats en rehabilitering på Kurorten Mösseberg i Falköping.

Det blir en bra höst känner jag! Och det känns skönt att vara påväg tillbaka.

Kram på er

Livspusslet

image
Kaffekalas i kolonilotten. Hembakad sommarpaj, nybryggt kaffe och sommarpsalmer i högtalaren. Detta kommer jag att sakna i höst!

Under den senaste veckorna är det flera som har berömt mig för att jag ser så ”pigg och fräsch” ut. Det är till och med flera som har sagt att jag ser piggare ut nu än innan jag blev sjukskriven. Faktum är att dessa människors observationer inte är helt felaktiga. Jag känner mig faktiskt piggare och mer harmonisk än vad jag gjorde tidigare. Det är klart att det har funnits perioder med biverkningar av cellgifterna eller som nu, trötthet av strålningen – men den vanligast förekommande känslan i kroppen just nu är faktiskt harmoni.

Mitt nya harmoniska tillstånd beror på den stora mängd tid jag just nu har till förfogande. Tid för reflektion, tid för att umgås med nära och kära, tid för att ta hand om min son och tid för att ägna mig åt saker som ger mig njutning i livet. Jag har tid att bjuda en tiggande kvinna på lunch eller att sitta en timme på en parkbänk och ha ett spännande samtal om livet med en främling. Jag har haft tid att vandra flera timmar i ett naturreservat för att lyssna på skogens fåglar, eller ligga i kolonilotten och lukta på sommarens alla blommor.

Jag inser att tiden är det viktigaste vi har. Det är ju tiden som är livet – och självklart ska vi inte slösa bort det på oviktiga saker. Det är vårt ansvar att fylla det med sådant som vi själva tycker är mest värdefullt.

Samtidigt är är det först nu när jag är heltidssjukskriven som jag inser varför många människor hela tiden känner sig konstant stressade. Det här är nämligen första gången i mitt liv jag har haft tid att göra allt det som förväntas av en.

– Ha ett rent hem
– Ordna meningsfulla aktiviter för sitt barn
– Upprätthålla relationer med vänner
– Få tid för sin partner
– Träna minst 3 ggr i veckan
– Äta god och vällagad mat
– Få någon slags egentid och ägna sig åt sina intressen
– Ha rena (och helst strukna) kläder
– Betala sina räkningar i tid
Och så vidare…

Faktum är att jag även nu har svårt att hinna med alla dessa ”måsten” trots att jag inte jobbar. Jag inser plötsligt vilken omöjlig ekvation det är att hinna med allt som förväntas av en. Samtidigt är det svårt att veta vilka punkter på listan man ska ta bort. Bör man prioritera sin egen träning – men servera Gorby-piroger till middag? Ska man låta hela hemmet fyllas av dammråttor och tvätthögar – medan man sitter och ”håller relationen vid liv” på någon romantisk restaurang? Eller bör man välja att ha ett skinande hem – men att aldrig träffa sina vänner?

Alla dessa förväntningar skapar i sin tur en stress och vips så har vi en ytterligare punkt på att-göra-listan; nämligen avkoppling. Man vill göra allt – men jag inser nu att det inte är möjligt.

Jag läser om den senaste forskningen om bröstcancer vid Lunds universitet. Där har man kommit fram till att stresshormonet enkefalin kan kopplas samman med förekomsten av bröstcancer. Enkefalin är ett antistresshormon med smärt- och ångestdämpande egenskaper. Hormonet förstärker även immunförsvaret. Den senaste forskningen visar att det finns ett statistiskt samband mellan en låg nivå antistresshormon och en ökad risk för kvinnor att utveckla bröstcancer. Kvinnor som uppvisade de lägsta nivåerna av enkefalin hade 3-5 gånger ökad risk att utveckla bröstcancer än de som hade de högsta nivåerna. Studien visade att de kvinnor som själva upplevde en hög nivå av stress hade lägre nivåer av antistresshormonet i kroppen. Jag vet inte hur mycket man kan påverka sina hormonnivåer själv, men det är tveklöst så att alltför mycket stress inte är bra för hälsan!

Det är inte lång tid kvar innan jag ska börja jobba igen och återigen hoppa in i det berömda ekorrhjulet. Det jag mest kommer sakna är tiden. Det är fantastiskt att slippa stressa och att (nästan) hinna med allt man vill göra.

Jag önskar att jag kunde avsluta det här blogginlägget med ett universalrecept hur man gör för att slippa stressa. Något sådant recept har jag tyvärr inte, mer än de råd jag gav i det tidigare inlägget En stressfri dag. Hösten kommer faktiskt att bli en stor utmaning för mig och jag hoppas verkligen att jag kan behålla mitt harmoniska tillstånd i kroppen. Om jag lyckas lovar jag att återkomma i slutet av året med mina bästa tips.

Det enda tipset jag kan ge just nu är att alla bör ställa sig frågan hur skulle du leva om du bara hade fem år kvar av ditt liv? Vilka prioriteringar skulle du då göra? Vilka punkter på listan skulle du välja att lägga din värdefulla tid på? De svar du ger till dig själv på denna fråga är den bästa ledtråden till vad du bör lägga din tid på.

Kram på er

 

Amasoner på powerwalk

image
Krigarkvinnorna

Alla onkologisjuksköterskor jag pratat med har gett mig olika råd när det gäller träning. ”Var försiktig!”, ”vänta helst en månad till”, och ”ansträng inte överkroppen”, är några av de råd jag fått. För någon vecka sedan var jag dock på möte på Karolinska sjukhusets sektion för Cancerrehabilitering, där jag träffade en sjukgymnast som är specialiserad på cancerpatienter. Hon ifrågasatte alla de tidigare råden jag fått och menade att det nu är fritt fram att träna som vanligt. Jag bör dock betrakta mig själv som en otränad person och ta det lugnt i början.

Igår var det dags för det första träningspasset med True Workout, vilket är utomhusträning i Vasaparken. Det var ett roligt, men hårt träningspass och jag inser hur extremt otränad jag har blivit. Benen var som spagetti efteråt och jag kunde inte ens promenera hem, utan fick ta bussen.

Mitt mål med träningen är att förebygga återfall. Mitt andra mål är att bli starkare i kroppen och orka springa lopp i framtiden. Idag var det dags för mitt första ”lopp”, nämligen TjejGåing, som anordnas av svenska Gång- och vandrarförbundet. Det är en sträcka på 8-9 km runt Årstaviken.

Passande nog vaknade jag upp med en extrem träningsvärk i benen och rumpan. Under hela dagen har benen varit som styltor som inte går att böja och det är nästan omöjligt att sätta sig ner. På Karolinska sjukhuset fick jag använda handikapptoaletten och dagens lunchsällskap tvingades att dra mig upp från sittande läge. Hur orutinerad är man inte om man kör ett benpass dagen innan ett lopp?!

Lyckligtvis gick allt bra och det blev en rolig kväll! Jag gick med min nyfunna kompis (och rosa medsyster) Bodil och vi båda tillhörde Bröstcancerföreningen Amazonas lag. Bröstcancerföreningen fick faktiskt en pokal för ”flest anmälda deltagare”.

Jag ser fram emot flera härliga träningspass i veckan. I veckan startar bland annat en ny termin med frigörande dans. Riktigt roligt! Nu ska jag hänga upp guldmedaljen på ett riktigt synligt ställe i lägenheten. Även om det inte var ett springlopp utan ett gå-lopp är jag både stolt och glad över kvällens prestation.

Kram på er

Kontakt

image

När man får en cancerdiagnos hamnar man i chock. Jag hade inte tidigare tänkt så mycket på sjukdomen och definitivt inte trott att den skulle drabba mig. Den första bilden som kom upp i mitt huvudet var en blek och glåmig människa som väntade på döden. Var det så allt skulle sluta? Jag tror inte att jag är ensam om att spendera den första tiden ute på internet för att ”panik-googla” sjukdomen.

Tyvärr är en sådan googling väldigt destruktiv och sjukvårdspersonalen försökte tidigt flagga för ett ”google-förbud”. Även om syftet är att söka efter kunskap om sjukdomen och förhoppningsvis bli lite lugnad, var resultatet ofta det motsatta. Internet kryllar av skrämselinformation om cancer och när jag besökte cancerbloggar var det som att dyka in i ett mörker av plågor och dödsångest. Dagen innan jag skulle sätta in den slang som användes för att ge mig cellgifterna (s.k. piccline) läste jag en intervju med en känd skådespelare som har framträtt mycket i media om sin sjukdom. ”Det var en omänsklig smärta att sätta in slangen. Vener går inte att bedöva. Jag är djuret i det plågsamma djurförsöket” berättade hon. Ingenstans i intervjun stod det dock att man heller inte har någon känsel inne i venerna och att de allra flesta upplever insättandet av picclinen som relativt smärtfri.

Sluta läs cancerbloggar!” sa cancersjuksköterskorna som jag träffade. ”De flesta vi träffar är helt vanliga yrkeskvinnor som tar sig igenom behandlingen och sedan återgår till sitt arbete som vanligt – tror du att dessa kvinnor bloggar?”, frågade de mig. De menade att det alltid är några enstaka kvinnor som upplever sin cancerbehandling som särskilt svår och att dessa kvinnor är särskilt benägna att blogga.

I detta ögonblick bestämde jag mig för att starta en egen blogg. Jag vill inte dölja cancerbehandlingens mörka och jobbiga sidor, men heller inte försöka skrämmas eller försöka framstå som någon martyr. Jag vill lyfta sorgen och skratten, om tårarna på natten – men också glädjen och de nya insikterna om livet. Jag ville berätta om alla mina uppfinningar som gjort livet enklare att leva som cancerpatient; om tofsmössor, tofskepsar och picclineskydd. Jag ville att min blogg skulle vara forskningsbaserad – hela internet kryllar av konstiga kosttillskott och andra ovetenskapliga metoder för att bota cancer. Jag ville se om det är något jag själv kunde göra för att förhindra återfall, vilket mynnade ut i en artikelserie om kost och cancer samt flera inlägg om träning. Jag har noggrannt satt mig in i varenda steg av min cancerbehandling och försökt återge det så gott jag kan på bloggen.

Plötsligt inser jag att jag är en person som numera ligger långt fram i min cancerbehandling. Faktum är att jag bara har två veckor kvar av den behandlande delen. Därefter återstår givetvis rehabilitering av både kropp och själ. I den bröstcancergrupp som jag är med i på Faceboook välkomnas ständigt nya kvinnor in i gruppen. Den gemensamma nämnaren är att de är lika ledsna, chockade och i behov av stöd som jag var när jag fick sjukdomen. Jag rekommenderar alla som får en sjukdomsdiagnos att försöka hitta en grupp som består av människor som har gått igenom samma sak och vet vad man går igenom. Ingen kurator i världen kan förstå hur det verkligen känns att ta en Nivestimspruta, att få cellgifter eller att se sitt eget hår trilla av. Det går heller inte att förstå hur det känns att leva med en procentsats på sitt huvud om man inte har upplevt det själv.

Ända sedan den här bloggen startades har den haft mellan 200 och 1200 besök per dag. I början lästes den mest av mina vänner och släktingar. Numera märker jag att nya grupper börjar läsa bloggen – det är cancerpatienter, andra grupper av svårt sjuka, sjukvårdspersonal och ”vanliga” främmande människor.

Jag har fram tills nu tidigare inte haft några kontaktuppgifter på bloggen och jag har varit dålig på att ge svar på de kommentarer som skrivs till mina blogginlägg. Idag lanserar jag dock en ny möjlighet att kontakta mig med frågor, nämligen en e-postadress dit det går bra att kontakta mig privat. Adressen dit är:

kontakt@brostcancerbloggen.se

Jag ska försöka svara på era frågor så gott jag kan och i mån av tid. Jag kommer självklart inte att lägga ut något av vår korrespondens på bloggen. Jag hoppas att jag genom bloggen (och den nya kontaktvägen) ska kunna vara ett stöd för de kvinnor som insjuknar och som är i behov av stöd och som vill ställa frågor till någon som har upplevt sjukdomen själv.

Kram på er

Strålningsvecka 3 av 5 avklarad

image

Igår avslutade jag strålbehandlingens tredje vecka och därmed är 60 procent av Strålningsfasen avklarad. Det är helt otroligt att jag nu bara har två veckor kvar av min behandling. Än så länge tycker jag att det har gått väldigt bra. Igår såg jag dock tecken på de första biverkningarna, vilket var i form av lite brännskadad hud på de strålade området. Även sköterskorna bekräftade att området började bli rött. De menade dock att jag nog kommer klara mig från de värsta strålskadorna. Det blir spännande att se hur de sista två veckorna kommer att bli – jag hoppas såklart att huden inte blir allt för förstörd och att jag klarar mig från den värsta tröttheten.

Under de senaste veckorna har jag blivit allt mer stel i kroppen. Ibland får jag så ont i ländryggen att jag inte kan böja mig ner och ofta kan jag inte ens vrida på huvudet eftersom jag är så stel. Jag inser att jag måste börja ta tag i problemet.

Igår satte jag mig därför på tunnelbanan och åkte hela vägen ut till Midsommarkransen. Där skulle det (enligt en säker källa) finnas en dam med namnet Britt-Marie som masserar för en billig peng. Britt-Maries massagesalong är unik i sitt slag då långtidssjukskrivna erbjuds massage till kraftigt reducerade priser (endast 300 kr per timme om man köper ett klippkort på 5 ggr). Salongen, med namnet Diverse massage, låg på en solig liten gata och var liten men mysig. Britt-Marie var lika mysig som sin salong – men hennes nypor var desto hårdare. Det var en riktigt bra massage, men oerhört smärtsam. Mina stela och ömmande muskler fick sig en rejäl omgång av Britt-Marie. Mest stel var jag i sätesmusklerna. ”I dessa muskler sätter sig sorg och ilska” menade Britt-Marie. Oavsett om min stela kropp beror på att jag överansträngt mig med löpningen eller på olika psykiska åkommor så var det nog bra att få spänningarna upplösta. Jag känner mig mycket bättre efter Britt-Maries muskelknådningar och ser redan fram emot nästa gång.

11885330_10153036331511766_5676551938208465985_nHoppas att ni får en fin helg kära vänner. Själv njuter jag för fullt! Idag var det 2-årskalas för Edwards kompis, därefter åkte vi båt med vänner runt Kungsholmen. Imorgon har vi bjudit hem några kompisar och avslutar helgen med en kräftskiva i kolonilotten.

Om det är något jag har lärt mig av den här resan är att ”maxa njutningen”. Man vet aldrig när man mår dåligt nästa gång, så de dagar jag mår bra gäller det att maxa dagen med roliga aktiviter, härliga människor och god mat.

Så passa på att njut av livet, kära vänner – man vet aldrig hur länge det roliga varar!

Kram på er

Anledning att fira

image

Idag var en lugn dag. Efter strålningen på Karolinska sjukhuset (som jag för övrigt joggade till) har jag bara strövat omkring längs strandpromenaden och suttit på olika parkbänkar. I en hel timme satt jag också på en stentrappa och tittade på abborrar. Jag såg minst tio stycken. Som jag sa till Tobias ikväll: livet blir nog aldrig så stillsamt igen, förrän vi går i pension!

Helt plötsligt hände dock något oväntat. Det ringde på min telefon från skyddat nummer och det visade sig vara en kvinna från avdelningen för Klinisk genetik i Solna. Hon ursäktade sig för att hon inte hade ringt tidigare och jag förstod att det gällde de prover som tagits för att se om min cancer är ärftlig. I somras fick jag besked från min behandlande läkare att de har hittat en ”oklar mutation i bröstcancergen 1″, vilket ger en kraftigt förhöjd risk för bröstcancer och äggstockscancer. Den här mutationen går i arv och sannolikheten för att Edward skulle vara drabbad (och ha en förhöjd risk för prostatacancer) skulle vara 50 procent. Det var inget roligt besked att ta in i sommar!

Kvinnan i luren berättade dock att mina prover har diskuterats ytterligare ett varv med den ansvarige professorn och att de nu har kommit fram till lite andra slutsatser.

1. För det första visar det sig att jag inte har någon avvikelse i bröstcancergen 1 utan i bröstcancergen 2. En mutation i brca 2 ger också en ökad risk för bröstcancer – men brca 2 är bättre ur äggstockscancerssynpunkt (endast 10-30 procent drabbas jmf. 30-40 procent med mutation i brca 1).

2. Men nu till det viktigaste. Professorn har kommit fram till att det INTE rör sig om en mutation utan något som man kallar för ”variant”. Jag har någon slags avvikelse i brca 2, men denna avvikelse/variant är tydligen inte kopplad till sjukdom. Alla människors arvsanlag ser nämligen lite olika ut, men hittills visar ingen forskning att denna ”variant” är något att oroa sig för.

3. Jag är med i en stor genetikstudie för bröstcancerpatienter, vilket gör att mina provsvar har analyserats betydligt mer än vad man brukar göra. Man har där letat efter andra avvikelser i generna som kan innebära en ökad risk för bröstcancer. Inte heller i dessa analyser har man hittat något avvikande.

Min bröstcancer är med andra ord inte ärftlig och enligt kvinnan som ringde är det en ”ren slump” att jag har drabbats.

Vad innebär då detta? Jo att….
…jag inte verkar behöva operera bort mina äggstockar.
…att nära släktingar inte behöver gå och testa sig (även om min mor och halvsyster bör vara extra noggranna med sina mammografikontroller).

Det känns otroligt skönt att få höra att cancern inte är ärftlig. Givetvis har alla nära släktingar omkring mig en förhöjd risk i och med att jag har drabbats, men den är inte lika påtaglig som om jag hade haft en mutation i någon av bröstcancergenerna.

Kan jag fira nu”? frågade jag kvinnan i luren. Hon dröjde lite med svaret men kom tillslut fram till att jag ”typ” kunde fira lite. Det är ju så med cancer, att kunskapen är föränderlig. Forskningen går framåt väldigt snabbt och redan om ett år när den stora genetikstudien publiceras kan jag komma att bli uppringd igen och få nya besked. Sånt är livet!

Men jag tänker i alla fall fira! För just nu är jag cancerfri och just nu behöver jag inte oroa mig över genmutationer! Jag och Tobias spenderade kvällen på restaurang Piren där vi festade loss på grillad tonfisk och bubbel. Hurra!

Kram på er

Fighting spirit

image

För fem år sedan var jag betydligt mer vältränad än jag är nu. Jag tränade på gym flera dagar i veckan och sprang ibland på morgnarna. Bilden ovan är tagen i juni 2010, då jag sprang mitt första och enda lopp, nämligen Blodomloppet, vilket var en sträcka på 5 km. Det var en fantastisk känsla att springa ett lopp, men fysiskt sett var det en nära-döden-upplevelse. Jag höll på att svimma mest hela tiden och sträckan på 5 km kändes som flera mil. Jag bestämde mig då för att aldrig någonsin mer springa ett lopp.

Det senaste året har jag befunnit mig betydligt närmare döden än vad jag gjorde den vackra sommardag då jag sprang Blodomloppet. Jag har därför blivit allt mer intresserad av att testa löpning igen. Målet är att någon gång våga delta i något typ av lopp igen.

För 11 dagar sedan testade jag att springa för första gången på väldigt länge (det måste ha varit några år sedan jag sprang regelbundet). Jag försökte springa några steg i somras, men kom då inte längre än 50 meter innan kroppen höll på att kollapsa. Jag blev därför mäkta förvånad när jag nu lyckades ta mig runt en sträcka på drygt 7,5 km, även om jag gick varannan låt och sprang varannan. Två ytterligare gånger har jag gjort det sedan dess – och faktiskt klarat det!

Idag var det dags igen. De påhittade ursäkterna till att slippa var många. Har jag inte lite ont i halsen? Vore det inte bättre att storstäda? Är det inte lite synd om mig som har cancer – borde jag inte slippa? Jag gav lyckligtvis inte efter för något av dessa argument, utan satte på mig löparkläderna och stack ut. Och vad hände tror ni? Jo, jag sprang hela sträckan (över 7,5 km) utan att stanna en enda gång. Det var den längsta sträcka jag någonsin sprungit och de stoltaste 49 minutrarna i mitt liv!

Hur orkar du, undrade en kompis efteråt. Svaret på frågan är att jag inte orkar, men jag gör det ändå. Det är så lätt att sitta hemma och inte tro på sin egen förmåga – men kroppen klarar mer än man tror! Styrkan sitter i så mycket mer än i musklerna, tro mig, jag har inga muskler kvar efter den här cancerbehandlingen. Man ska aldrig underskatta den inre styrkan; människans egen fighting spirit. Med en vilja av stål och en osedvanligt svängig playlist kommer man långt här i världen.

Jag har nu vågat anmäla mig till två olika lopp. Det första är Tjejgåing, som anordnas av Svenska Gång- och Vandrarförbundet den 25 augusti. Det är en sträcka på 8-9 km, som jag ska gå med mina nya Bungypumps-gåstavar. Det andra är Lidaloppet, som är ett lopp på 5 km som springs till förmån för bröstcancerforskningen.

Så nu gäller det att börja träna! Skam den som ger sig!

Kram på er

Möte med sjukgymnasten

image
Pappa, mamma och Edward (enligt Edward 2,5 år). Ni kan ju gissa vilket djur jag är? Till nästa sommar hoppas jag också kunna få bli en dinosaurie!

Idag har jag varit på sektionen för Cancerrehabilitering på Karolinska sjukhuset och träffat en sjukgymnast. Mötet handlade i första hand om en jobbig biverkning som ungefär var tredje patient som operererat bort lymfkörtlar och strålats får – nämligen lymfödem. Lymfödem innebär att en kroppsdel blir svullen då lymfvätska samlas där. Kroppsdelen som svullnar upp kan spänna och värka och tyvärr går inte lymfödem inte att bota om man behandlar det för sent.

Sjukgymnasten informerade oss om tidiga tecken på lymfödem, vilket kunde vara en tyngdkänsla i armen, att kärlen hårdnar och blir som ”gitarrsträngar” och att armen plötsligt ökar i omkrets. En viktig riskfaktor är övervikt, så det är extremt viktigt att jag håller vikten framöver.

Det är alltid läskigt med dessa ”långtidsbiverkningar” som kommer av cancerbehandlingen. Jag har verkligen inte lust att behöva ha ont i armen eller behöva gå runt med en stödstrumpa runt armen i resten av mitt liv. Vissa långtidsbiverkningar är dock svåra att undgå. Jag kommer till exempel alltid ha en lokalt ökad infektionskänslighet på min vänstra övre kroppshalva, eftersom jag saknar lymfkörtlar i den vänstra armhålan. Jag kommer alltid att behöva vara försiktig så jag inte blir biten eller riven av ett djur i vänsterhanden, river mig på en rosenbuske eller skär mig när jag lagar mat. Om det ändå skulle ske måste jag vara noga med att göra rent såret, men kan även behöva få antibiotika. Jag kommer även ha större risk att drabbas av s.k. rosfeber.

Vad kan jag då göra själv för att undvika att drabbas av lymfödem? Svaret är enkelt: träning! Från och med nu bör jag träna minst 30 minuter om dagen så ”pulsen ökar och svetten tränger fram”. Det går även bra att lägga ihop veckans träning till några enstaka pass (3-3,5 timmar per vecka). De här träningsråden gäller inte bara cancerpatienter – utan för befolkningen i stort. Dagens tips är därför att prioritera träningen. På så sätt kommer du att må bättre och förebygga en rad olika sjukdomar.

Sjukgymnasten avslutade dagens möte med att undersöka var och en av oss för att se om vi hade begynnande lymfödem. Jag kan gladeligen meddela att jag inte hade några sådana tecken alls! Troligtvis har har all träning jag ägnat mig åt sedan operationen haft effekt.

Nu gäller det bara att fortsätta hålla igång! Jag vill verkligen göra allt för att min kropp ska må bra och att jag ska slippa få ett återfall.

Kram på er