Under den senaste tiden har jag lyckats ta ett stort kliv från cancervärlden. Jag tänker inte på återfall lika ofta som tidigare och jag har vågat börja planera inför framtiden. När jag kom till rehabiliteringscentret Mösseberg var hela hjärnan fylld av oros- och ångestankar. Efter att jag sorterat alla känslor på post it-lappar och fått hjälp att bearbeta vissa av dem känns det som om oron släppte.

Psykologen på Mösseberg gav mig flera viktiga insikter. En av dem är att viss oro för återfall är helt naturligt att känna. Att tidvis känna oro (och till och med skräck) för att få ett återfall är något som alla människor skulle göra – det är inget man kan bearbeta bort. Vissa känslor måste få finnas där och är inte farliga. Dessutom brukar de blekna med tiden. Det är först om orostankarna börjar påverka ens liv i form av kraftig ångest eller sömnsvårigheter som det kan finnas ett behov av ett professionellt stöd.

En annan viktig lärdom, eller snarare en metod, som jag fick tips om på Mösseberg är att inte låta alla känslor få slå rot i kroppen. Kommer det en ångestkänsla farandes så kan man försöka skaka av sig den. En tanke som leder till en känsla riskerar annars att skapa en handling, som i sin tur skapar en ännu starkare känsla. Eller enklare uttryckt; låter jag en tanke slå rot (t.ex. oro för återfall) leder det nästan alltid till en handling (t.ex. att panikgoogla överlevnadsprognoser), vilket i sin tur skapar ännu starkare känslor (rädslor), och vips är den onda spiralen igång. Ibland handlar det om att man måste gå in och bryta det dåliga mönstret tidigt, till exempel genom att försöka undvika vissa typer av tankar.

Jag tycker att lärdomarna från Mösseberg har varit värdefulla – så pass värdefulla att jag idag avslutade kontakten med min psykoterapeut på Radiumhemmet, efter bara fyra samtal. Det var en sådan enorm lättnad att slippa behöva åka fler gånger till Radiumhemmet och att ständigt få påminnelser om den jobbiga cellgiftsbehandlingen. Jag känner att jag hellre är min egen psykolog just nu och hanterar mig själv på det sättet som passar mig bäst. Det är att försöka leva som en frisk människa igen – att jobba, träna, umgås med nära och kära och att njuta av livet.

Är det okej om jag kör lite hakuna matata?, frågade jag psykologen på Mösseberg. Hakuna matata är swahili och betyder ungefär ”det finns inga bekymmer”. Uttrycket är nog mest känt genom filmen Lejonkungen, där lemuren Timon berättar om hans och griskompisen Pumbas livsfilosofi. ”Trista saker händer, men det går inte att göra något åt det. Då är det ibland bäst att vända problemen ryggen och traska vidare!”

Psykologen på Mösseberg tittade på mig med undrande blick, men kände väl till Timon och Pumbaa i Lejonkungen. Hon tyckte att det lät som en god ide att försöka leva efter Disney-figurernas livsfilosofi. Så länge inte känslor stängs inne och istället yttrar sig på något annat sätt (som sömnsvårigheter) kan hakuna matata faktiskt vara ett bra sätt för att försöka gå vidare i livet. Att lämna sjukdomen bakom sig och istället försöka leva som en frisk människa är även något som min läkare länge har förespråkat.

Jag kände mig lätt som en fågel när jag lämnade Radiumhemmet idag. Det känns otroligt skönt att jag äntligen har börjat få lite distans från sjukdomen. Jag är väl medveten om att allt kan hända och att jag har en hög återfallsrisk, men jag orkar inte lägga någon mer energi på dessa tankar just nu. Det blir som det blir, helt enkelt.

Hela dagen har jag känt mig sådär härligt ”vanlig”, det vill säga trött, småsliten och stressad. Det låter kanske konstigt för en utomstående, men som svårt sjuk längtar man ofta tillbaka till vardagen, med allt vad det innebär. En rosa medsyster berättade att hon började gråta av glädje första gången hon åkte till jobbet i rusningstrafik och tvingades stå i bilköer hela morgonen. Under hela cellgiftsbehandlingen hade hon enbart kört bil när vägarna var tomma, men att nu få köa i morgonrusningen tillsammans med andra friska människor rörde henne till tårar.

Jag tror verkligen att livet blir annorlunda efter att man har befunnit sig så nära döden som jag har gjort. Man uppskattar saker på ett helt annat sätt än förut. En dagislämning, en doft av saffransbullar i tunnelbanan eller en träff med en god vän kan nästan få mig att få gåshud av glädje.

Nu ska jag packa ihop de sista cancerkartongerna här hemma. De senaste dagarna har ägnats åt att rensa hela hemmet från allt som påminner om cancer. Peruker, tofsmössor och piccline-skydd har packats ner. Till och med lakanen som jag köpte till sängen inför cellgiftsbehandlingen har tagits bort och ersatts av nya.

Det är ett nytt liv som börjar år 2016. Förhoppningsvis ett friskt sådant.

Kram på er

Dagarna går snabbt och min tid på Mösseberg börjar närma sig sitt slut. Det har varit några fantastiska dagar och jag önskar att alla som har gått igenom en svår sjukdom skulle få möjligheten att uppleva detta. Rehabiliteringen har varit otroligt välgörande, både för både kropp och själ.

Gruppen jag är här med svetsades snabbt samman och jag känner en sådan värme inför var och en av dem. Alla har vi gjort samma resa, även om den ser lite olika ut för oss. Vi äter alla måltider tillsammans och umgås med varandra från morgon till kväll. Helgen var ljuvlig med flera skogspromenader, besök på ”Osterian”, gott vin, god mat och många besök på spa-avdelningen.

Härom dagen vid middagsbordet pratade vi om hur mycket en rehabilitering betyder för en person som har gått igenom det vi har gjort. Vi kom alla fram till att rehabilitering fungerar som en viktig utslussning från cancervärlden ut i den vanliga friska världen. Det är egentligen ett omänskligt krav att man ska gå ifrån nästan ett år av tung cancerbehandling till att en dag bara bli utsläppt i den vanliga världen för att fungera som vanligt igen.

Jag har fått ovärderlig hjälp under min vistelse här. Om jag inte hade åkt hit skulle jag inte fått reda på att de smärtor jag har känt i armen under några veckors tid beror på att jag tydligen har fått en nervskada i armen av min cancerbehandling. Jag har fått flera bra övningar för att minska besvären. Tack och lov hade jag dock inte något lymfödem. Jag har fått flera bra stretchövningar för att töja den opererade sidan av kroppen och öka rörligheten. Jag har vidare fått hjälp med min smärtande nacke, som redan är på bättringsvägen.

När jag kom till Mösseberg var hjärnan som ett stort kaos, där alla känslor låg i oordning. Ett viktigt mål när jag kom hit var att få tid att sortera tankarna. Även det målet har uppnåtts. En tidig morgon förra veckan smög jag ner till det tysta kapellet med mina post it-lappar och skrev ner alla mina känslor på dem. Glada tankar i gult, stressande tankar i grönt och rädslor i rosa. Det blev säkert runt 60 lappar totalt sett. Det var ett stort och viktigt steg för att kunna bearbeta det trauma som jag faktiskt har varit med om under det här året. Jag har också fått fin hjälp från både en psykolog och en diakon.

Som ni hör är jag mer än nöjd med den här vistelsen. Jag känner mig lugn, glad och harmonisk. Nu ska jag vila en stund innan middagen!

Kram på er