Lära sig dansa i regnet

image

Det var länge sedan jag skrev på bloggen, vilket ni kan se som ett gott tecken. Det betyder att mitt friska liv fortsätter och det sjuka utgör en allt mindre del av mitt liv. Den 1 juli passerade jag den första milstolpen på min resa, det var då 1 år sedan jag genomgick min operation. Det är från detta datum min överlevnad räknas. Det är nu fyra år tills jag blir friskförklarad och två år till min återfallsrisk börjar minska.

Hur ser då livet ut, såhär ett år efter behandlingarna? Svaret på frågan är enkel: livet är riktigt bra! Fysiskt sett känner jag mig faktiskt i toppform. En viktig förklaring är nog att jag under de senaste månaderna har satsat både tid och engagemang på min hälsa. Jag tränar fyra gånger i veckan, ser till att sova ordentligt och äter nyttig mat enligt konstens alla regler. Som bonus har jag gått ner 10 kilo och fått massvis med muskler. Jag känner mig stark, frisk och till och med rätt så tjusig. Håret har vuxit sig långt och jag har fått köpa massvis av diadem för att hålla det undan. Det dröjer nog inte länge sedan jag har en page-frisyr. Jag började jobba heltid i februari och känner inte att sjukdomen har påverkat min arbetsprestation på något sätt.

Psykiskt sett går det upp och ner. Rädslan för återfall finns alltid där och det är en stor utmaning att leva med en procentsats över sitt huvud. När man får en sådan här sjukdom så tror man ofta att det är cellgiftsbehandlingen som är det värsta. Men jag tror att många personer som har upplevt en cancersjukdom håller med mig om att det är den psykiska biten som är värst. Det är en isande känsla av skräck som kommer när man minst anar det. Som griper tag i en och försöker dra ner en i djupet. Som kan få en att ligga sömnlös om nätterna och känns som en värk inombords – som att något ska sprängas inom en, när det är som värst.

Jag tror att det är väldigt lätt att hamna där – i rädslans elaka klor – efter en sådan här sjukdom. Att man blir så rädd att dö att man inte vågar leva. Ett år efter sjukdomen har jag lärt mig att oron inte kommer att försvinna – man måste helt enkelt lära sig att leva med den. Livet handlar inte om att vänta tills ovädret går över
utan det handlar om att lära sig dansa i regnet.

De kommande åren ska jag ägna åt att leva som aldrig förr. Jag har uppdaterat min Bucket list och ska försöka göra så många saker på listan som möjligt. Jag vill åka på rundresa i Italien, åka på en träningsresa, springa Tjejmilen, åka hundspann, åka till någon paradisö i Västindien, testa att åka på husvagnssemester och lära mig att göra den perfekta kycklinggrytan.

Och helt plötsligt, när jag minst anar det, så har de återstående 1445 dagarna gått och jag blir friskförklarad. Vilken fest jag ska ha då!

Kram på er

P.S. Tack för alla fina brev som regelbundet kommer till kontaktbrevlådan (kontakt@brostcancerbloggen.se). Jag är så glad att den här bloggen kan vara ett stöd åt er som är uppe i era behandlingar just nu. Till er vill jag ge en extra varm kram. D.S.