En rebell på flintwalk

image

Vår son Edward tycker att hans mamma är fascinerande. När vi möter nytt folk händer det ibland att han sliter av mig peruken eller tofsmössan för att visa upp att hans mamma minsann inte har något hår. ”Näe hår, näe fast” säger han roat. Hans mamma har länge saknat hår och det hår jag har (peruken) sitter inte fast. För honom är det helt naturligt att vissa människors hår sitter fast, medan andras sitter löst. Inga konstigheter.

Nyligen visade jag också honom operationsärret. Jag förklarade att mammas ena bröst var sjukt och att doktorn var tvungen att ta bort det. ”Borta!” svarade Edward och slog ut med händerna. Han är sedan dess bästa vän med mitt nya bröst av tyg, som han gärna sliter upp ur bh:n när vi träffar nytt folk för att stolt visa upp för andra. ”Näe bösst, hääär mamma bösst” konstaterar han glatt och pussar och kramar om protesen.

Nu måste jag även introducera två nya begrepp för honom. ”Näe fransar” och ”Näe bryn”. Sedan några dagar tillbaka har nästan hela ögonbrynen försvunnit och alla fransar utom tre spretiga ena.

Det är en konstig känsla när saker bara försvinner sådär. Det är bröst, hår, naglar och så småningom även äggstockar. Jag önskar att alla cancerpatienter hade en tvååring hemma som stöttade en när kroppsdelar plötsligt ”är borta”. För Edward är jag ingen udda varelse som saknar hår och bröst – utan en helfestlig mamma som han stolt visar upp.

Idag trotsade jag mina rädslor och körde en ”Flintis-walk” genom stan. Det är alltid svårt att veta hur man ska bete sig och vad man ska säga om man stöter på någon bekant som inte vet att man drabbats av cancer. Och vågar man gå till det fik som man var på dagen innan då man hade peruk på sig? Och vad ska dagismammorna säga? De kommer ju att tro att jag har rakat mig frivilligt! Det var många tankar som snurrade i huvudet inför min första Flintis-walk på Stockholms gator.

Det gick dock bra! Dagispersonalen tyckte att jag var fin och möten med folk jag stötte på gick utan problem. Ett problem jag inte har tänkt på förrän idag är rädslan för att bli misstagen för någon jag inte är, till exempel ett skinhead. Det inträffade en lite obehaglig incident idag som just kan ha berott på denna misstolkning av mitt utseende. Jag hoppas dock att det hör till ovanligheterna.

Den här frisyren är nämligen här för att stanna. Jag orkar inte ha peruk på mig varje dag längre, utan ser den mer som någon slags mössa eller accessoar. Vissa dagar är den på – men blir det för varmt så tar jag av mig den. Det är likadant med bröstet. Ibland kommer jag köra med ett bröst, andra dagar med två. Inga konstigheter! Fejkade ögonfransar försökte jag sätta på mig första gången idag, men det var inget för mig. Jag målade på mig en snygg eyeliner istället.

Äntligen har jag så mycket hår att jag återigen ser ut som en rebell. Och det är precis vad jag är. En enbröstad fransfri cancerrebell! Tänk att en tvååring kan ge en så mycket pepp utan att han inte ens vet om det själv.

Kram på er

8 reaktion på “En rebell på flintwalk”

  1. ….. Och jag blir lika överväldigat imponerad varje gång jag läser din blogg! Mitt i all bedrövelse och allt lidande är du så jävla cool. Heja, heja dig! Vi behöver fler som du. <3
    // Åsa

  2. Såååå Snygg du är :) Heja dig!!!!!! Kastade min sjal 5 Juli En befrielse tyckte jag :) Har gått utan efter det, ibland glor folk när jag kommer o går,men det gör mig bara starkare,,,,Tänker Glo ni bara För här kommer jag o går och det är inget jag tar för givet idag, Vet nu att Livet kan förändras över en Natt o jag orkar inte bry mig om vad andra människor tycker o tänker om mig!!! Ha en fortsatt trevlig sommar/ Kram på dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>