Cancerbubblan och trollen

image

I cancerkretsar kallas dem för troll, de där elaka varelserna som intar ens huvud när man minst anar det. Ofta dyker de upp på kvällstid, men under de senaste dagarna har de allt oftare även börjat besöka mig dagtid. Alla som lever eller har levt med cancer vet vad jag pratar om; nämligen oron för att drabbas igen. Trollen är ångesten som gör det svårt att tänka på något annat. Det är en oro som man inte kan vifta bort. Det är inget problem som det går att finna en lösning på. Man måste bara lära sig leva med att oron finns där.

Ibland undrar jag om jag har hanterat den här sjukdomen på ett bra sätt, eller om det faktiskt förhåller sig tvärtom. Jag orkar inte tänka på det jobbiga – därför har jag struntat i att göra det. Hela behandlingen har jag fyllt dagarna med så pass roliga aktiviter att det faktiskt har varit ett riktigt trevligt år, trots allt. Tack vare att jag har varit så aktiv har jag lyckats hålla sorgen och skräcken borta.

Hela det här året har jag levt inuti en cancerbubbla, där allt handlat om mina olika behandlingar och biverkningar samt att försöka njuta av livet så mycket det går de dagar jag har varit utan biverkningar. Nu har bubblan spruckit och släppt ner mig på jorden igen. Och jag känner mig faktiskt ganska så vilsen.

Det är en helt annan människa som kom ut från bubblan, jämfört med den som klev in. Då fanns inte en tanke på sjukdomar, än mindre på död. Nu känns det som att jag inte gör något annat än att googla symtom på skelettmetastaser och lungcancer. Då var jag övertygad om att jag skulle leva tills jag var 93 år (det hade en indisk spåman sagt). Nu vet jag inte längre, jag hoppas i alla fall att Edward hinner bli vuxen innan jag går bort. Som jag hörde att någons kurator hade sagt: bröstcancerpatienter är aldrig så friska som när de kliver in i behandlingen, och så sjuka som när de kliver ut. Trots att jag just nu är friskare än på många år (då jag är cancerfri) har jag aldrig känt mig så sjuk som nu.

Att leva med en procentsats på sitt huvud är en helt och hållet vidrig känsla. För att förstå hur det känns måste man ha upplevt det själv. Det är en känsla av maktlöshet och overklighet blandat med ren och skär skräck.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska rehabilitera mig själv. Ska jag förtränga att procentsatsen finns – eller kommer då oron att yttra sig på andra sätt (t.ex. genom huvudvärk)? Eller ska jag plocka fram all den oro som jag känner och försöka tänka alla läskiga tankar jag annars försöker undvika? Blir det verkligen bättre då?

Det är nu dags för mig att återgå till vardagen igen, vilket innebär att jag måste lära mig hantera trollen. Jag har övervägt att prata med någon kurator om det, men jag vet ärligt talat inte om det skulle ge mig så mycket. Ibland kan det nog vara skönare att göra som Ronja Rövardotter; att be trollen fara åt pipsvängen, och ägna sig åt roligare saker istället.

På frågan om det är bäst att förtränga oron och leva på som vanligt eller om man borde prata med någon om det, låter jag en psykiater svara på. En tid är inbokad den 26 september.

Dessutom har jag beviljats en vistelse på Rehab-centret Mösseberg i Falköping den 25 oktober. Det blir två veckor av träning, samtal, promenader, bastubad och mycket annat. Jag längtar verkligen!

Ett lite deppigare inlägg än vanligt, men så är det ibland.

Kram på er

4 reaktion på “Cancerbubblan och trollen”

  1. Kära Kerstin! Du har ju delat med dig av förvånansvärt få deppiga inlägg under din resa, utan tvärtom varit en inspiration för oss alla – friska som sjuka. Självklart måste få bli så här nån gång. Otroligt vore det annars. Jag är helt övertygad om att just din fantastiska strategi och positiva tänk har gjort att du idag inte har någon cancer kvar i kroppen, trots den svåra prognosen. Du gjorde nog helt rätt i att fokusera på att må bra! Sen, att leva med en procentsats över sig – jag kan inte ens föreställa mig hur det är. Så egentligen borde jag inte säga något. Men samtidigt – det kanske hjälper lite att tänka att alla lever i någon mening med en procentsats. Som är olika från person till person. Skillnaden är bara att de flesta av oss känner inte till den… Livet är lika fantastiskt som det är skört och varje dag är en gåva. Vi är ofta dåliga på att tänka så, men du har blivit mästare på det! Glad att höra att du har lite sköna veckor framför dig, och att du får prata med någon. Sen tar vi hand om dig på jobbet <3

  2. Från en cancermamma till en annan tänker jag att man behöver både och! Ibland sätta ord på allt det hemskaste som far genom huvudet, ibland strunta i dem! Det blir mindre med tiden, men ingen som inte varit där vet, alla tror att det svåra är över med behandlingarna och så är det inte riktigt. Min erfarenhet är att det är rätt skönt med en kurator eller psykolog att prata med. Där behöver man inte ta hänsyn till andras känslor, utan kan prata fritt utifrån sej själv! Tycker du har varit fantastisk under resans gång, du kommer hitta din väg i det här! Kramar från en som varit där

  3. Du sätter verkligen ord på mina tankar!
    Vill du dela med dig av svaret på frågan efter ditt besök hos psykologen skulle jag bli oerhört glad! Vet själv varken ut eller in…
    Kram ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>