Mitt randiga jag

image

Jag skriver inte lika ofta på bloggen längre. Delvis beror det på att jag börjat jobba och har mindre tid, delvis för att jag har mindre att skriva om. En av mina fötter står fortfarande kvar i cancervärlden, medan den andra foten har klivit ut i den vanliga verkligheten. Det har hänt ganska mycket sedan sist och jag kommer inte hinna skriva om allt i ett och samma blogginlägg. Den senaste tiden har varit omväxlande, där både bra och dåliga saker har inträffat. Ända sedan jag fick besked om att min röntgen såg bra ut föll en sten från mitt hjärta och jag blev av med mardrömmarna om nätterna. Jag gladdes åt att jag kommit in i jobbet och att jag känner mig pigg och frisk.

Men säg den lycka som varar för evigt. Fem dagar efter mitt eget glädjebesked kom ett riktigt chockbesked. Min lillebrors älskade flickvän hade dött. Hon hade ramlat ihop i sin lägenhet och hittats död av polisen, efter att hon inte kommit till sitt arbetspass som sjuksköterska på ett av de stora sjukhusen. Förutom min sörjande bror, sin familj och vänner lämnar hon två små döttrar bakom sig. Man förstår inte hur döden väljer sina offer. Att hon, som stöttat min bror när jag fick min sjukdom, skulle vara den som döden tog först. Allt är så ofattbart tragiskt. Det är ännu inte helt fastställt vad dödsfallet beror på, mer än att det verkar röra sig om något med njurarna. Dödsfallet kom mycket oväntat för alla.

Just nu känns det som om missiler ryker över mitt huvud. Djävulens elaka lotteri är skoningslöst och vem som helst kan drabbas. Det känns som om döden flåsar mig i nacken och att jag måste maximera livet så mycket som möjligt. Man vet aldrig när lotten faller på mig.

I denna ofattbara sorg som jag känner finns det samtidigt andra känslor. Jag vet inte hur jag ska formulera det, utan att ni ska tycka att jag är okänslig. Det är inlägget handlar om hur man kan hantera sorg olika och skrivs av en anledning. Under den senaste tiden har flera undrat hur jag egentligen mår och varit oroliga för min psykiska hälsa när jag kvittrat som en fågel på dagen och skrivit deppiga blogginlägg på kvällen. ”Du såg ju så glad ut!!”, sa en chockad kollega efter att ha träffat mig på jobbet och senare fått läsa ett av mina blogginlägg som handlade om ångest för skelettmetastaser.

Faktum är att jag har en förmåga att välja mina känslor för stunden. En människa kan vara glad och ledsen samtidigt. Förutom det sorgliga och hemska känner jag även en stark glädje över att jag just nu mår bättre än någonsin. ”Är jag ett psykfall med stenhjärta?” frågade jag min psykoterapeut härom dagen. Är det okej att gå till jobbet som vanligt när någon har dött? Är det normalt att skratta på dagen och gråta på kvällen? Är det okej att gå och köpa en glittrig nyårsklänning, samtidigt som man sörjer?

Det är sällan livet är helt ljust eller ett totalt mörker – oftast finns det både glädje- och sorgeämnen. En del människor har svårt att separera dessa känslotillstånd från varandra och livet skiftar i någon slags mellangrå nyans. Andra har en förmåga att separera den ljusa sidan från den mörka och kunna glädjas på riktigt den ena stunden och sörja den andra.

Du är absolut inget psykfall, sa psykoterapeuten. ”Inte heller har du ett hjärta av sten. Du är helt enkelt randig”, menade hon. Hon la till att det är en fantastisk förmåga som flera borde ha. Det är i de ljusa stunderna som hjärnan får vila och hämta kraft för att orka hantera de mörka sidorna. En person som ständigt befinner sig i ilska, sorg eller oro blir snabbt dränerad på energi. Kanske är det till och med så att ju mer de två färgerna blandas med varandra, desto mindre får vi utlopp för någon av känslorna fullt ut. Om vårt känsloliv är allt för grått kanske vi varken kan sörja fullt ut eller kunna känna någon riktig glädje och lycka?

Idag är det fredag och jag har spenderat halva dagen på Karolinska sjukhuset. De ringde och ville plötsligt att jag skulle komma in och göra en skelettröntgen. Självklart blir man orolig, men just nu går det inte att göra så mycket mer än att vänta på beskedet på måndag och ladda upp för helg. I helgen ska jag fortsätta att sörja broderns flickväns bortgång. Jag kommer ha ångest för vad dagens skelettröntgen visade och oroa mig för återfall. Samtidigt kommer jag glädjas åt att en av mina bästa kompisar födde en frisk liten son igår, fira min mans födelsedag och springa mitt första lopp i terräng (Lidaloppet). En riktigt randig helg med andra ord.

Kram på er

5 reaktion på “Mitt randiga jag”

  1. Men vilken tråkig läsning. Vad din familj utsätts för svårigheter!
    Man brukar beskriva barns sorg som randig.
    Det är säkert en tillgång att funka så. Något bra. Livsbejakande.
    Lycka till med loppet, det goda vädret ser ut att fortsätta.
    Kram Annika

  2. Men fyfan vad hemskt med Staffans flickvän, vilken sorg. Finns liksom inga ord som räcker till.
    Håller tummarna för positiva besked nästa vecka <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>