Mitt livs bästa form

image
En av mina kära bröstcancersystrar – även om vi alltid får frågan om vi är systrar på riktigt

Igår nådde jag ett av mina stora mål – nämligen att springa ett lopp. Jag deltog i Lidaloppet, som är ett lopp till förmån för bröstcancerforskningen. Förutom målet att överhuvudtaget springa hade jag dessutom ett mål att ta mig runt de fem kilometrarna på 30 minuter. Och jag klarade det!!!! Av alla 171 kvinnor som sprang 5 kilometer kom jag på plats 16. Jag känner mig otroligt glad, stolt och nästan lite mallig.

Jag har aldrig varit någon löpare och har endast en gång tidigare deltagit i ett lopp (Blodomloppet, år 2010). Även det var en fem kilometer lång sträcka, vilket jag då sprang på 33 minuter. Det är faktiskt ett mirakel att jag lyckades springa på en bättre tid nu – trots att det bara var 1,5 månad sedan jag avslutade min cancerbehandling. Jag vill därmed skänka lite hopp till alla bröstcancerkvinnor där ute som kämpar med era behandlingar. När man är mitt uppe i det så tror man att kroppen aldrig kommer att återhämta sig – att den aldrig kommer bli sig lik igen.

Jag tror heller inte att min kropp kommer bli sig lik igen. Den ska nämligen bli mycket bättre än förut. Just nu tränar jag 4 gånger i veckan och jag har även anställt en personlig tränare. Mitt mål är högt ställt – nämligen att komma i min livs bästa form. Mitt gamla risiga hår kommer förhoppningsvis att ersättas av en tjockare och mer kraftfull kalufs och de gamla amningsbrösten kommer så småningom bytas ut till ett par nya, fina och spänstiga exemplar. Kroppen ska aldrig mer bli sig lik – och det känns fantastiskt.

Jag mår faktiskt väldigt bra just nu. Jag känner mig stark och frisk, pigg och samtidigt harmonisk. Det är märkligt hur man kan må så bra, trots att jag väntar på ett livsavgörande besked. Idag skulle jag egentligen ha fått besked från min läkare om jag har några skelettmetastaser, men hon ringde aldrig. Kanske hann hon inte, kanske hade resultatet inte hunnit komma.  Jag gjorde ju en slätröntgen av nacken förra veckan, som inte visade på några tecken på tumörer. Att min läkare beordrade en större skelettröntgen kan inte förklaras på något annat sätt än att hon verkligen vill vara på den säkra sidan. Smärtan i nacken är fortfarande oförändrad och jag kommer känna mig orolig så länge den finns där.

Det är en sjuk värld att leva som cancerpatient, kan jag tala om. Vardagen ser ut som för alla andra, med arbete, dagishämtningar och vardagsbestyr. Samtidigt kan man närsomhelst få ett telefonsamtal där man får information om hur många år kvar man har kvar att leva. Det är egentligen riktigt bisarrt. Men vet ni något ännu konstigare? Det är att man faktiskt vänjer sig lite vid det. Jag är numera van att leva i en osäker tillvaro och njuter så länge jag får vara med. Även om jag villigt måste erkänna att min högsta dröm vore att tiden snabbspolades fram 1717 dagar tills 1 juli 2020, då jag friskförklaras, eller åtminstone 986 dagar då risken för återfall minskar (1 juli 2018).

Det känns härligt att påbörja en ny vecka! Förutom att arbeta och träna ska jag dansa frigörande dans, se en tutt-utställning på Kulturhuset och umgås med bröstcancersystrar. På söndag åker jag på två veckors rehabilitering på rehabcentret Mösseberg i Falköping. Det blir spännande!

Kram på er

 

En reaktion på “Mitt livs bästa form”

  1. Hej! Vad härligt att läsa om loppet! Jag har läst din blogg efter att jag själv fått veta att jag har bröstcancer. Tycker att det du skriver om kost är mycket intressant och har själv börjat intressera mig för detta. Jag tyckte att jag åt bra på det stora hela, men börjar förstå att så var inte fallet. Och nu vill man förstås försöka att göra sitt till för att bli frisk! Skickar dig en härlig höst-hälsning från Linköping!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>