Hakuna matata

image

Under den senaste tiden har jag lyckats ta ett stort kliv från cancervärlden. Jag tänker inte på återfall lika ofta som tidigare och jag har vågat börja planera inför framtiden. När jag kom till rehabiliteringscentret Mösseberg var hela hjärnan fylld av oros- och ångestankar. Efter att jag sorterat alla känslor på post it-lappar och fått hjälp att bearbeta vissa av dem känns det som om oron släppte.

Psykologen på Mösseberg gav mig flera viktiga insikter. En av dem är att viss oro för återfall är helt naturligt att känna. Att tidvis känna oro (och till och med skräck) för att få ett återfall är något som alla människor skulle göra – det är inget man kan bearbeta bort. Vissa känslor måste få finnas där och är inte farliga. Dessutom brukar de blekna med tiden. Det är först om orostankarna börjar påverka ens liv i form av kraftig ångest eller sömnsvårigheter som det kan finnas ett behov av ett professionellt stöd.

En annan viktig lärdom, eller snarare en metod, som jag fick tips om på Mösseberg är att inte låta alla känslor få slå rot i kroppen. Kommer det en ångestkänsla farandes så kan man försöka skaka av sig den. En tanke som leder till en känsla riskerar annars att skapa en handling, som i sin tur skapar en ännu starkare känsla. Eller enklare uttryckt; låter jag en tanke slå rot (t.ex. oro för återfall) leder det nästan alltid till en handling (t.ex. att panikgoogla överlevnadsprognoser), vilket i sin tur skapar ännu starkare känslor (rädslor), och vips är den onda spiralen igång. Ibland handlar det om att man måste gå in och bryta det dåliga mönstret tidigt, till exempel genom att försöka undvika vissa typer av tankar.

Jag tycker att lärdomarna från Mösseberg har varit värdefulla – så pass värdefulla att jag idag avslutade kontakten med min psykoterapeut på Radiumhemmet, efter bara fyra samtal. Det var en sådan enorm lättnad att slippa behöva åka fler gånger till Radiumhemmet och att ständigt få påminnelser om den jobbiga cellgiftsbehandlingen. Jag känner att jag hellre är min egen psykolog just nu och hanterar mig själv på det sättet som passar mig bäst. Det är att försöka leva som en frisk människa igen – att jobba, träna, umgås med nära och kära och att njuta av livet.

Är det okej om jag kör lite hakuna matata?, frågade jag psykologen på Mösseberg. Hakuna matata är swahili och betyder ungefär ”det finns inga bekymmer”. Uttrycket är nog mest känt genom filmen Lejonkungen, där lemuren Timon berättar om hans och griskompisen Pumbas livsfilosofi. ”Trista saker händer, men det går inte att göra något åt det. Då är det ibland bäst att vända problemen ryggen och traska vidare!”

Psykologen på Mösseberg tittade på mig med undrande blick, men kände väl till Timon och Pumbaa i Lejonkungen. Hon tyckte att det lät som en god ide att försöka leva efter Disney-figurernas livsfilosofi. Så länge inte känslor stängs inne och istället yttrar sig på något annat sätt (som sömnsvårigheter) kan hakuna matata faktiskt vara ett bra sätt för att försöka gå vidare i livet. Att lämna sjukdomen bakom sig och istället försöka leva som en frisk människa är även något som min läkare länge har förespråkat.

Jag kände mig lätt som en fågel när jag lämnade Radiumhemmet idag. Det känns otroligt skönt att jag äntligen har börjat få lite distans från sjukdomen. Jag är väl medveten om att allt kan hända och att jag har en hög återfallsrisk, men jag orkar inte lägga någon mer energi på dessa tankar just nu. Det blir som det blir, helt enkelt.

Hela dagen har jag känt mig sådär härligt ”vanlig”, det vill säga trött, småsliten och stressad. Det låter kanske konstigt för en utomstående, men som svårt sjuk längtar man ofta tillbaka till vardagen, med allt vad det innebär. En rosa medsyster berättade att hon började gråta av glädje första gången hon åkte till jobbet i rusningstrafik och tvingades stå i bilköer hela morgonen. Under hela cellgiftsbehandlingen hade hon enbart kört bil när vägarna var tomma, men att nu få köa i morgonrusningen tillsammans med andra friska människor rörde henne till tårar.

Jag tror verkligen att livet blir annorlunda efter att man har befunnit sig så nära döden som jag har gjort. Man uppskattar saker på ett helt annat sätt än förut. En dagislämning, en doft av saffransbullar i tunnelbanan eller en träff med en god vän kan nästan få mig att få gåshud av glädje.

Nu ska jag packa ihop de sista cancerkartongerna här hemma. De senaste dagarna har ägnats åt att rensa hela hemmet från allt som påminner om cancer. Peruker, tofsmössor och piccline-skydd har packats ner. Till och med lakanen som jag köpte till sängen inför cellgiftsbehandlingen har tagits bort och ersatts av nya.

Det är ett nytt liv som börjar år 2016. Förhoppningsvis ett friskt sådant.

Kram på er

9 reaktion på “Hakuna matata”

  1. Hej Kerstin!
    Åh vilket bra inlägg du har skrivit, känner lite som
    dig. Nu ser vi framåt och lägger vår energi på att vara friska och inte bekymra oss så mycket för framtiden. Det blir som det blir…
    Jag har rensat min garderob idag…ut med det gamla och in med det nya :o)
    Må så gott. Kram!!!!

  2. Hej
    Jag lovade dig tidigare att förmedla en webbsida där de säljer otroligt snygga lymfstumpor. Jag kom att tänka på dem tidigare när du var orolig att du hade lymfödem. Lyckligtvis var det inte så.
    Men jag tänker att det kan finnas andra som är intresserade.
    Nu hittade jag iallafall sidan så här kommer adressen.
    lymphedivas.com
    Dyrt men ursnyggt!

  3. Kerstin, du är verkligen otroligt bra på att skriva, om både smått och stort! Jag är glad över att vi träffades på Mösseberg och tacksam över alla insikter som jag fått där – och alla fantastiskt fina människorna i vår grupp! Numera står jag i bilkön varje morgon – och är så lycklig över att få känna mig lite mer ”normal” igen.
    KRAM

  4. Vilken bra och välskriven blogg du har. Jag har hittills läst de 4 första månaderna, men jag kommer tillbaka. Du är väldigt uppmuntrande, och när man precis är i början av sin cancer är det otroligt skönt att läsa. När jag började skriva min blogg så ville jag också visa att man kan ha ett bra liv trots en cancerdiagnos. Men jag inser att det är mycket av de tunga sakerna jag har mest behov att skriva om.

    Min bröstcancer har lärt mig att ta vara på livet. Jag lever intensivare, känner intensivare, älskar livet. Till och med idag, efter första cytostatikabehandlingen, illamående och susig i huvudet, så älskar jag livet! Läs gärna min blogg!

  5. Vilken underbar blogg du har. Jag är själv mitt uppe i cellgifter just nu och har tagit bort mitt högra bröst pga min trippelnegativa cancer. Känner igen mig i så mycket du skriver och det glädjer mig att du redan börjar komma till ro. Det är ju den där förbannade återfallsrisken som etsar sog fast i huvudet och sabbar allt. Men livet i sig självt innebär ju alltid risker. Det är något jag försöker intala mig. Bilolyckor, andra sjukdomar, ja allt kan ku hända. Man får ta skiten OM det ens kommer. Gillar starkt att du och din bröstsyster tar mer er det positiva från denna sjukdom, det vill säga uppskatta alla de små tingen i vardagen. Massa kramar till dig, du är underbar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>