Om lycka, vardagslyx och framtiden

Det är flera som har undrat varför jag inte har brutit ihop ännu. För er som tror att jag är någon slags övermänniska så kan jag tala om att så inte är fallet. Även jag har legat i fosterställning och skrikit ut min dödsångest. Det behöver dock inte betyda att jag gör det varje dag. Jag försöker till och med undvika det. Det beror på en enda sak – det blir nämligen inte bättre av det! Ända sedan jag fick den här diagnosen så känns det som jag har gett mig ut på det öppna hav som jag använder som bildbakgrund på denna blogg. Man rör sig farligt nära vattenytan hela tiden. Och här gäller det verkligen att simma på för glatta livet – för hamnar man under ytan så finns det en risk att man sjunker riktigt riktigt djupt.

Jag gör allt för att hålla mig glad – och lyckas faktiskt med bravur! Jag unnar mig goda middagar varje dag. Köper lyxiga frukter och lagar fruktsallad. Träffar massvis av vänner (perfekt när man är sjukskriven och har tid för sådant), låtsas att det är lördag på tisdagar och tar rödvin till maten, shoppar lyxiga lakan till sängen, överöser mig själv med blommor och intar rollen som ”Mamma-monstret” här hemma och jagar 2-åringen runt om i lägenheten tills han kiknar av skratt. Cancern är som ett mörkt moln som rör sig ovanför mitt huvud hela tiden. MEN (och nu kommmer något viktigt) – den är inte hela mitt liv!
Det finns så mycket annat fint att vara glad över här i världen. Hur skulle jag kunna vara olycklig när jag har sådana fina vänner omkring mig? När jag har en sådan söt liten son som varje dag lär sig nya ord som han stolt berättar om för sin mamma? När jag har en sådan fin man som älskar mig och ställer upp med allt? När solen skiner och fåglarna kvittrar? När jag äter en fantastisk maträtt eller avnjuter ett glas bubbel? Hur hemsk den här sjukdomen än är så kan den inte ta över hela mitt känslotillstånd. Visst sviktar vågskålen ibland, men än så länge är det det positiva som har övervikt.
Jag har aldrig varit någon förespråkare av Carpe Diem, åtminstone inte när det gäller måndag till torsdag, med alla tråkiga vardagsbestyr som det innebär. Uttryck som bättre passar min personlighet är Somnia de Futuro (”dröm om morgondagen”). Jag har alltid levt för framtiden och planerat i stort sett allt. Jag inser att jag inte kan göra det längre.
Den behandling jag ska påbörja om tio dagar kommer inte innebära att jag blir botad. Överlevnadsprognoser beräknas med 5-10 års intervall. Det innebär att jag inte kommer få reda på om jag överlevde sjukdomen förrän om flera år. Till min nackdel är att den typen av cancer jag har drabbats av (trippelnegativ bröstcancer) har den högsta återfallsrisken och därmed sämst prognos. En fördel i sammanhanget är dock att om jag inte återfaller inom 3-5 år så kan jag i stort sett betrakta mig som botad. Den här vetskapen gör att jag måste ändra livsstil efter behandlingens avslut. Och det är en lärdom som jag även vill förmedla till er, kära vänner.
Vänta inte med att öppna den där fina champagneflaskan till ett ”bättre tillfälle”. Åk på den härliga resan som du drömmer om, kanske redan i sommar? Och njut av måndag till torsdag, hur tråkig än vardagen än må vara. Carpe diem helt enkelt. För tre veckor sedan hade jag aldrig kunnat tro att dessa två ord skulle komma från min mun! ;-)
Kram på er
11007683_10152634773791766_381152018_n11007608_10152634774056766_795132798_n

9 reaktion på “Om lycka, vardagslyx och framtiden”

  1. Du är så jäkla bra så det är inte sant. Du är så jävla bra helt enkelt. Det är exakt detta som är den bästa medicinen! Samt, som sagts tidigare, ta hjälp av alla i hejaklacken när du än behagar. Vi finns hejande runt dig och ska hjälpa dig ur detta! Pussar

  2. Jag har bara en sak att säga: vilken fantastisk och klok människa du är Kerstin! ❤️❤️❤️❤️❤️

  3. helt rätt inställning! När jag var med i WTC attacken 2001 så kommer jag ihåg att jag stod och tittade upp mot de brinnande byggnaderna och såg människor som handlöst slängde sig ut och landade på asfalten. En man i kostym stod brevid mig, han i princip lika paralyserad som jag ….. sa ” so many times those people didn’t go home to their families because they wanted to make enough money so they could retire early” så Kerstin jag håller med dig….lev i nuet, det finns inget annat ❤️

  4. Tack för att du delar med dig av din fantastiska inställning! Det är anmärkningsvärt att just DU får oss närstående att må bättre i allt det här. Vi är många som gärna fångar dagen med dig <3

  5. Så fint skrivet du visa finolino. Håller med Linn; vi finns här, ta hjälp av oss närsomhelst om vadsomhelst, lyxa till det allt du orkar å önskar .. du är så jävla bra<3!

  6. Hej Kerstin,

    Det finns ju en grupp avundsvärda personer som klarar sådana här saker. Och jag kan inte tänka mig annat än att du tillhör den gruppen. Det enda som talar för att du inte tillhör den gruppen är att du spelar i en ÄN HÖGRE liga – la prima donna liga :)

    Ses och hörs snart igen

  7. Jaaa, bloggen är uppe! Skönt att få lite uppdateringar utan att behöva sms-bomba dig! ;)

    Har läst igenom kommentarerna och kan bara instämma med allas hejarop och beundran över din inställning. Du är en grymt stark person med en stor fanclub som kommer stötta dig och göra dig (om möjligt?) ännu starkare på din resa.

    Du vet var jag finns!

    Kram kram

  8. Hejsan,
    Jag är en kusin till din pappa, bor sedan 35år i Italien. Hela familj en består av läkare och tandläkare, därför känner jag till en del av situationen du är i och jag vet hur viktigt det är att ha en positiv inställning till sjukdomen, du verkar tillhöra den gruppen. Kämpa på har haft vänninor som klarat av det, jag önskar av hela mitt hjärta att du också gör det. Stor kram och lycka till.
    Eva-Maria Nelander Val Gardena Italien

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>