Min dag som värphöna

image

Den 3 februari hade vi ett spännande datum i kalendern. Från och med det datumet tänkte vi påbörja ”produktionen” av Edwards syskon. Harry Oscar Hedqvist, alternativt Emilia Linnea Hedqvist, skulle sättas till världen. Varför just 3 februari undrar ni säkert? Svaret på frågan är att den 2 februari skulle jag släppa den rapport som jag och mina kollegor jobbat länge med. Var sak har sin tid. Rapport först – barn sedan. Planerat i den minsta detalj, som vanligt.

Men just den här planeringen höll inte riktigt. Den 26 januari kom beskedet om bröstcancern. Jag fick i samband med det reda på att den behandling jag ska genomgå ofta slår ut fertiliteten helt och hållet. Dock kunde jag få möjligheten att genomgå en hormonstimulering för att plocka ut ägg som skulle befruktas och sedan frysas ned. IVF-karusellen drog igång omgående, med piller och två sprutor och om dagen, som jag skulle ta på mig själv. Tacka gudarna för den profylaxandning som jag lärt mig under graviditeten. Sprutor är verkligen inte min grej!

I två veckor har jag nu slitit med kanyler, pulver och vätskor som ska blandas ihop. Jag har tagit sprutor och piller. Åkt gång på gång till Huddinge och kontrollerat äggen, glatt mig åt varje millimeter de vuxit och oroat mig för att cancerläkarna plötsligt ska avbryta hormonbehandlingen, eftersom det egentligen har tagit alldeles för lång tid.

Men sedan kom dagen. Dagen då äggen skulle plockas ut och befruktas för att frysas ner inför framtiden. Imorse när jag vaknade hade jag extremt ont i magen. Det kändes som om det var dags att föda barn igen. Och det var ju nästan precis vad jag skulle göra. För att citera barnmorskan: ”du ska ju värpa ägg”. Smärtorna visade sig bero på att över hälften av äggen i magen hade spruckit, vilket inte var så kul att höra.

Efter en ganska jobbig operation vill jag nu i alla fall meddela att allt ändå gick bra. 6 ägg fick de ändå ut, som nu ska befruktas i eftermiddag. Jag ligger fortfarande inlagd på Huddinge halvhög av smärtstillande och lugnande, men är snart inte bara mamma till Edward utan förhoppningsvis hans embryo-syskon som vi hoppas att få träffa igen någon gång i framtiden.

Egentligen vill jag bara stoppa in ett embryo redan nu, springa min väg och glömma allt vad cancer heter, men jag vet att jag måste vänta många år förrän det kan bli aktuellt. Fram till dess kommer de ligga i säkert förvar här ute i Huddinge.

Kram på er, kära vänner!

4 reaktion på “Min dag som värphöna”

  1. Tänk vilken fantastisk teknik som finns i dagens läge! Vad bra att ni hann med detta innan din behandling påbörjas. Edward kommer få ett finfint syskon i framtiden! Kram ❤️

  2. Wow vad spännande och fantastiskt! Grattis till 6 fina och välmående ägg. När tiden är mogen ska det bli spännande att följa bebis äventyret

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>