Världens bästa pojke

edwardfödd

Den här morgonen för två år sedan låg jag i en säng på BB Stockholm i Danderyd och solen sken in genom fönstret. Under natten hade jag fött vår älskade son Edward, efter en rekordsnabb förlossning på två timmar. Jag kommer ihåg att jag var så otroligt himla lycklig! Som att ha vunnit 100 miljoner på lotto, fast betydligt bättre. Denna längtan och strävan efter att få bli mamma hade äntligen blivit verklighet.

Amningen var dock ett kapitel för sig. Jag tyckte faktiskt att det gjorde ondare än själva förlossningen. Jag grät konstant, det blödde på täcket och blev hemska sårskorpor. Ondast gjorde det i det vänstra bröstet, där det kändes som om hela bröstkorgen skulle brinna upp invändigt varje gång jag skulle amma. Nu vet jag att tumören sitter i mjölkgångarna i det just det bröstet. I efterhand var det nog inte så konstigt att jag led så mycket av amningen, vilket också skulle kunna förklara varför Edward aldrig blev mätt.

Alla dessa händer som kände och klämde. Tänk om någon av dem hade märkt att det satt en stor tumör i det smärtande bröstet, eller åtminstone skickat mig på en mammografiundersökning. Då hade tumören inte varit så stor idag – och jag hade troligtvis haft en bättre prognos att överleva.

Edward blev en fantastisk liten pojke. Samma ulliga toviga blonda hår som sin mor, likadana skrattgropar och samma insvängda högerfot som gör att han snubblar på sina egna fötter när han springer för snabbt. Samma temperament som mig – så full av glädje att han skriker av skratt ena sekunden, medan han lätt blir ilsken och envis när han inte får som han vill. Ett riktigt energiknippe och med ett fantastiskt kluckande skratt som får alla i sin omgivning att ryckas med.

Den 23 februari 2013 låg jag i sängen på BB lyckligare än någonsin. Idag, samma datum, finns det betydligt fler känslor med i bilden. Lycklig över att ha fått den här fina lilla pojken som jag skulle göra vad som helst för. Men också livrädd för den relativt höga risken jag faktiskt har att inte längre finnas med i hans liv så länge till. Och ilska för att den här sjukdomen som kommit in i mitt liv helt utan förvarning och fört med sig så mycket oro, ångest och sorg. Under resten av det här året kommer jag inte kunna vara den mamma som jag vill vara. Jag kommer vara trött, illamående och tidvis ha väldigt ont. Jag hoppas att Edward och jag ändå finner ett sätt att mötas och ett nytt sätt att umgås. Kanske inte i våra vanliga lekar, där jag jagar honom som ”Mamma-monstret”, utan betydligt lugnare sådana.

Att känna måndagsångest hör nog till många människors vardag. Ångest för den helg som precis tagit slut och för det ekorrhjul som återigen ska börja snurra. Jag kan dock tala om för er att jag skulle göra vad som helst för att få springa bredvid er nu. Mitt hjul har slutat snurra under en ganska lång tid framöver – för nu har jag kommit fram till den vägg av dimma som jag under de senaste veckorna styrt emot. Nu börjar det!

Idag ska jag förbereda mig mentalt hos en psykiater. På tisdag ska jag raka av mitt älskade hår som jag sparat ut sedan jag var liten. Och på onsdag kopplar de på mig slangarna för att ge mig den första omgången cellgifter. Det blir en fruktansvärd vecka, samtidigt som att det på något sätt är skönt att komma igång. Det är dags att hoppa in i den MMA-bur som jag skrev tidigare om. Jag ska slåss så bra jag kan och aldrig ge mig. Men innan dess ska vi äta lite tårta och sjunga för den nyblivna tvåringen.

Kram!

10 reaktion på “Världens bästa pojke”

    1. Det verkar vara något problem med kommentarsfältet. Om det inte ger med sig så får jag ringa wordpress och felanmäla. Tack ändå Kicki för gratulationerna till Edward. Och vad kul att du läser min blogg! :)

  1. Stort grattis till sötnosen Edward!! Lycka till med allt som ska ske denna vecka, du finns i mina tankar. Stor kram!

  2. Grattis Edward <3 allt måste gå vägen finns inget alternativ…!
    Du ska åter till livet! Tänker massor på dig fina Kerstin!

  3. Ja, vad tusan. Halva min kommentar försvann. Nåväl .. ville inget annat än att skicka en puss till Edward och till dig och säga att du skriver fint <3

  4. Jag vill bara säga tack, Kerstin. Du vet inte vem jag är och ändå har du räddat mitt liv. Jag fick aldrig tacka dig personligen men kanske läser er pojke här en dag och då vill jag att han ska veta att hans mamma var en hjältinna.
    Du har lärt mig så mycket. Om livet, om glädjen, om mig själv. Men mest har du lärt mig att jag vill leva. Varje dag och så mycket jag bara kan! Tack, käraste Kerstin!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>