10 tips på hur jag inte vill bli bemött

I vissa lägen är jag som en kristall. Till synes hård på utan, men ömtålig som sjutton om någon försöker sparka till mig lite
I vissa lägen känner jag mig som en kristall. Till synes hård på ytan – men ömtålig som sjutton om någon försöker sparka till mig lite

”Jag vill inte vara tråkig, jag vet att du har fått jättemycket beröm för din peruk – men jag måste säga att den ser mycket bättre ut på bilderna du har lagt upp. I verkligheten ser den betydligt torrare ut”. Samma person fortsatte: ”Jag har tittat på bilder på dig från förr, och vad fint hår du hade förut! Man tänkte inte på det då, men nu ser man hur glansigt det var – särskilt i jämförelse med den peruk du nu har”. Det här var två kommentarer som jag fick av en kollega igår, och som verkligen gjorde mig arg och ledsen. Trots att jag ska få en ny cellgiftsbehandling idag så kommer det här inlägget inte alls handla om det, utan (på förekommen anledning) om bemötande av cancerpatienter – och i synnerhet hur jag vill bli bemött.

Det är många som har hört av sig och undrat hur jag vill bli bemött. Det är också flera som har varit oroliga för att bemöta mig fel. Mitt svar till dem som undrar är att det extremt sällan kan bli fel! Jag håller med författaren Ola Ringdahl, som just nu är aktuell med sin bok Att stå bredvid cancer. Han menar att det krävs en ganska stor ansträngning för att en person ska säga något som blir riktigt fel. Hans råd till anhöriga är att visa att man finns där för den cancerdrabbade. Ofta kan det räcka med att slänga iväg ett sms och skriva att man vet om vad som hänt och tänker på personen ifråga. Kanske kan man fråga om personen behöver hjälp med någonting, även om det självklart inte är något måste. Det krävs alltså inte en sådan stor ansträngning för att visa sitt stöd till en drabbad. Det värsta man kan göra är att inte höra av sig till den drabbade överhuvudtaget, eller att helt ignorera sjukdomen när man väl pratar.

Jag tror att jag hittills har kommit lindrigt undan när det gäller det negativa bemötandet, mer än några enstaka personer som inte hört av sig en enda gång sedan diagnosen eller tagit bort mig som vän på Facebook. Tvärtom är jag djupt rörd över det enorma engagemang och kärlek som har visats från mina medmänniskor. Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg om hur fint bemötande jag fått från människor omkring mig, men eftersom jag fortfarande känner mig ganska ledsen av kommentaren jag fick igår, så handlar det här inlägget om just det dåligt bemötandet.

Jag kan självklart inte tala om hur alla cancerpatienter vill bli bemötta, utan utgår här endast från mig själv. Dock tror jag att fler känner som jag. Här kommer därför mina 10 bästa tips på hur du bemöter mig (och säkert många andra cancerpatienter).

1. Klanka för guds skull inte ner på mitt utseende (t.ex. genom att säga att peruken ser torr och risig ut).

2. Det är helt onödigt att jämföra mig med hur jag såg ut förr. Att säga att mitt gamla hår var finare än peruken känns bara rent taskigt. Jag slipper gärna även kommentarer som handlar om på vilka ställen av peruken det  syns att det är en peruk.

3. Sluta inte att höra av dig! Det räcker med ett sms, mail, kommentar på bloggen eller till och med ett ”like” på Facebook på något cancerrelaterat jag skrivit.

4. Våga prata om sjukdomen! Ställ gärna massvis av frågor! Jag säger som i tidningen Kamratposten: Inga frågor är för dumma!

5. I början gav jag själv många instruktionen att bara ge mig peppande kommentarer, ingen tilläts vara ledsen. Det grundade sig i att jag en vecka efter diagnosen skulle släppa en rapport på jobbet och vågade inte riskera att bryta ihop innan rapporten var publicerad. Detta råd har numera upphört. Var ledsen om du är ledsen, och peppa mig om du hellre vill det! I efterhand har jag förstått att jag varken vill eller kan styra andras reaktioner på min sjukdom. Många kompisar jag pratat med har både gråtit och haft pepp-talk, ofta i samma telefonsamtal. Det ligger något fint i det tycker jag – att verkligen våga visa vad vi känner (och det inkluderar ju även gråt ibland).

6. Lita på att det jag säger är sant! Säger jag att jag mår bra så mår jag bra! Och mår jag dåligt så talar jag även om det för er. Jag har fått höra många kommentarer om att jag ”mörkar” hur jag egentligen mår och bara ”spelar glad”. En annan kollega sa det faktiskt rätt ut, efter att jag beskrivit hur bra jag mådde just då: ”Nej Kerstin, du mår INTE bra!”. Så lita gärna på mig, kära vänner! Jag försöker inte spela någon slags superhjälte! Men vissa dagar mår jag faktiskt jättebra – medan andra är extremt jobbiga.

7. Ge mig inga fler tips om ”mirakelmediciner” som ska bota min cancer eller få mig att bli av med svåra biverkningar. Jag förstår att dessa tips ges med all välvilja och jag blir därför inte arg när så sker. Men flera av de tips jag fått har varit rentutav skadliga om jag hade använt dem. Så om du vill tipsa mig om något slags naturpreparat – kolla alltid upp det innan noggrannt och var källkritisk! Helst inga fler ”min mormors grannes kompis åt den här örten och blev frisk ”, tack!

8. Bespara mig gärna all information om personer som du känner och som också drabbats av cancer och som dött av sjukdomen, alternativt blivit skadade för livet. Reflektera en gång till hur du tror att en sådan information hjälper mig och stärker mig i min kamp?

9. Jag förstår att det kommer bli en del missförstånd när jag är klar med min behandling. Jag kommer faktiskt inte vara frisk då! Ni får gärna peppa, krama mig, dunka mig i ryggen och allt möjligt för att jag lyckats ta mig igenom den här jobbiga behandlingen  – men gratulera mig helst inte till att jag är frisk. Isåfall kommer ni få mitt inövade partykiller-svar slängt i nyllet: ”Jag är inte frisk, det är 25 procents risk att jag är död om 5 år”. Det är nämligen först om 3-5 år som jag kan anses vara botad.

10. Var bara som VANLIGT! Prata om vanliga saker! Hela jag har inte förvandlats till en cancerknöl bara för att jag har cancer! Jag vill mer än gärna diskutera spännande böcker, radiodokumentärer, livsfilosofi, matlagning, roliga resmål och få vara den livscoach som jag alltid brukar vara till nära och kära och ge råd i allt från kärleksbekymmer, ekonomiskt trassel eller allt mellan himmel och jord. Ingen behöver känna att man inte vågar vända sig till mig med sådana här frågor. Jag vill att ni ska veta att jag är vanliga Kerstin kvar, bakom alla plåster och cellgiftsslangar.

Det är alltså sällan jag tar illa vid mig av andras bemötande, men blir det fel kan det dessvärre bli ganska rejält fel. Om jag återgår till den kommentar som föranledde det här blogginlägget så vill jag berätta att sådana här saker påverkar mig mer än ni kan tro. En kompis sa till mig efteråt att ”man kan tro att du är så stark att man kan säga vad som helst till dig”. Det vill jag härmed tala om att så är inte fallet. Även jag har flera svaga punkter och peruken är ett bra exempel på en sådan. Faktum är att innan jag träffade kollegorna hade jag till stått en lång stund instängd på toaletten (med hjärtklappning), och i panik försökt fixa iordning peruken så att den skulle vara så fin som möjligt inför att jag skulle visa upp den för första gången.

Jag hoppas att jag i framtiden ska behöva slippa den här typen av mindre bra bemötande. Just nu känns det väldigt tufft att komma tillbaka till arbetet om jag inte enbart ska behöva hantera alla biverkningar och den höga återfallsrisk som jag tvingas leva med – utan även behöva hantera jobbiga kommentarer, till exempel om mitt utseende.

Det här blev inget särskilt positivt inlägg, men det behövde komma ut! Först NU är jag redo för fight!

Kram på er – om några timmar åker jag och kopplar på mig slangarna!

11 reaktion på “10 tips på hur jag inte vill bli bemött”

  1. Kära Kerstin, jag blir smått chockad över hur dumt människor kan uttrycka sig! Ingen, varken cancerpatienter eller fullt friska vill få sådana elaka kommentarer som du fick igår. Helt rätt att dela med dig av dig av händelsen. Jag tycker ivf du ser fantastisk ut både före, nu IRL och på bild. Stor kram från mig.

  2. Jättestarkt att du delar med dig om din reaktion, och om hur du vill bli bemött. Det viktigaste jag lärt mig genom livet och kriser, är att hör av dig, och gör det gärna ganska ofta. Tystnaden har ofta varit det värsta. Det är en klyscha, men dock med mycket sanning bakom sig. Det är i kriser du märker vilka som vill och vågar kliva fram och vara mänskliga i en äkta relation.

    Ta hand om dig, och lycka till i din nästa holmgång med C…

  3. Det är synd att det inte finns ett vaccin mot dumma kommentarer. Alla som befinner sig i närheten av en extra utsatt person borde erbjudas ett sådant vaccin.
    Hoppas att kommentarfällaren i fråga bara hade en dålig dag, hen kommer nog lida av ganska dåligt samvete när insikten om vad som sagts går upp för hen.
    Stay strong! Fyi så tycker jag din peruk är den snyggaste jag sett.

  4. finaste Kerstin,
    Vilket inlägg! Allt det där packar jag ner och bär med mig för alltid. Känner mig rustad. Tack.
    Vilka obetänkta kommentarer! Man får tänka att hen inte förstår bättre, stackarn.
    Att se en människa, alltså verkligen SE, rakt in i ögonen (som i dina krispiga pigga busiga blå) rakt ner igenom, hjärta och själ, alltså det är magi. Då spelar en (snygg ;-) peruk, plåster, slangar eller sjukdom ingen roll. Då är det bara MÄNNISKAN, den som alltid finns där. Som alltid funnits där och alltid kommer finnas där. Det är kärlek <3
    Och ja, jag tänker ofta på dig, nästan varje True-pass och så alltid efter ett av dina välformulerade inlägg, och ja, jag finns här, om jag kan göra något, whatsoever.
    Kan vi ta en fika snart? Kanske ett hopp? (Har fått en utmärkt selfiepinne, shit vad snygga hopp vi kan göra med den!)
    Stor kram
    Amanda <3

  5. Fina Kerstin, jag blir helt chockad över kommentarerna du har fått. Man undrar ju lite vad personen i fråga vill uppnå med att säga något sådant. Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst tänker jag. Har ju inte träffat dig i din peruk, men jag är övertygad om att du är fin både med och utan den, insidan lyser igenom och är man fin där är man fin på utsidan också.

    Sen ville jag bara säga att det var ett jättefint, och bra inlägg. Det är svårt att veta hur man ska bete sig. Man vill inte göra nåt ”fel”, för det enda man vill är ju att du ska må så bra som det bara är möjligt <3 Skönt att höra också att det löste sig med din sjukskrivning, nåt annat vore ju helt sjukt.

    Kram till dig och hoppas det går bra idag, skickar med lite energi

  6. Så bra skrivet. Hur korkade kan folk vara kan man fråga sig. ” Egentligen tyckte hon kanske, att hur tusan kan Kerstin vara s fräsch o glad som egentligen är väldigt sjuk. Så där snygg är inte jag fast jag är frisk. ”
    Du är sååååå fin oavsett om du har peruk eller inte. Kram Kicki

  7. Kerstin!

    Jag instämmer i den chockerade kören! Jag träffade dig den där dagen och tänkte att du såg otroligt fräsch och pigg ut – lika snygg som vanligt helt enkelt! Nu ångrar jag att jag inte sa något men då tänkte jag att det säkert är tröttsamt att få kommentarer om utseendet jämt. Hur som helst: heja dig! Och tack för handfasta bemötande-tips! ❤❤❤

  8. Kerstin, vi känner bara varandra lite, -trots att jag sitter några rum ifrån dig på jobbet. Men jag hejar verkligen på dig och är full av värme och stöd, både för din kämpaglöd (rimmade tjojo) och för dina fantastiska beskrivningar. Håll i, håll av och håll ut. Och välkommen tillbaka sen så att vi kan jobba ihop!
    Solveig

  9. Men Jesus vad är det för galna kollegor du har???? Detta är typ det sjukaste jag hört! Hon var säker sjukt svartis på dig innan och hoppades på att du skulle se ut som en rishög nu och när du inte gjorde det utan briljerar med peruk och allt lackade hon! Nu jäklar ska jag känna mig bättre…..sopa!!!!

Lämna ett svar till thomas Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>