Kategoriarkiv: Okategoriserade

När livet inte blir som man tänkt sig

image

Om man tittar i min kalender för 2015 så är ett särskilt datum inringat. Den 3 februari. Det magiska datumet, då produktionen av Edwards syskon skulle sätta igång. Planerat i den minsta detalj. När jag fick diagnosen, den 26 februari, hade jag bara en sak i tankarna. Våra barnplaner!!!

Jag kämpade för att vi skulle få genomgå en s.k. fertilitetsbevarandebehandling och plocka ut ägg för att frysa ner inför framtiden. Jag var besatt av att mina sista ägg skulle räddas, tog mina sprutor varje kväll i två veckor, åkte till Huddinge sjukhus flera gånger och kontrollerade tillväxten och slutligen genomgick ett äggplock (se tidigare blogginlägg). Över hälften av äggen sprack dock i magen, men sex fick de ut varav fyra befruktades.

Det här var nu omkring två veckor sedan. Sedan dess har jag väntat och väntat. Enligt Reproduktionskliniken skulle de skicka ut ett brev, där det skulle framgå hur många ägg som slutligen skulle frysas ner. Idag tvingade jag Tobias att ringa dit för att höra om hur det egentligen hade gått. I själva verket visste jag redan vilket besked vi skulle få, men det var extremt jobbigt att få det svart på vitt. Inte ett enda ägg hade delat på sig så pass mycket att det kunde frysas ner. Våra möjligheter till äggdonation var också ytterst begränsade. Möjligen om vi kunde hitta en egen äggdonator och betala allting själva. Men troligtvis kunde det bli svårt även då. ”Tyvärr, ni har ju redan ett barn”.

Vi kommer alltså inte kunna få några fler barn. Beskedet kom som en chock. Jag har gråtit hela nattlinnet blött av tårar. Tänkt på alla lådor med graviditetskläder som jag lagt undan fint i källarförrådet och som jag har sett fram emot att använda en gång till. Alla barnkläder. Den fina dubbelvagnen vi köpte för att snart kunna använda igen. Alla undanlagda barnleksaker, sängar och vaggor. Vi har till och med flera av sakerna förvarade i lägenheten. ”Det är ju ingen mening att stoppa dem i källaren, de ska ju så snart komma till användning”. Eller inte.

När vi försökte få Edward, vilket tog väldigt lång tid, kommer jag ihåg att det samtidigt gick en reklam på TV om Clearblue ägglossningstester. Den gick ungefär såhär: ”Har du ett barn, men har nu svårt att bli gravid med det andra? Testa då Clearblues ägglossningstester….bla bla bla”. Jag hatade precis allt med den reklamen! Särskilt avskydde jag alla giriga mammor där ute i världen som inte kunde nöja sig med ett barn, utan såg det som ett livsproblem att inte kunna få flera. Det var oss det var riktigt synd om, vi som inte kunde få ett enda.

Jag håller fortfarande med om att den största sorgen hade varit att inte få något barn över huvud taget. Men jag nu fått en helt annan förståelse för den ledsna kvinnan i Clearblue-reklamen. Barn är en sådan stor del av livet, och oavsett om man inte får några alls eller om man får flera stycken så har det en stor inverkan på hur ens liv sedan kommer att se ut. Särskilt jobbigt blir det när det inte blir som man tänkt sig.

”Man kan aldrig planera livet, det är outgrundligt”, sa pappa när jag ringde honom gråtandes efter beskedet. Och tro mig, han vet vad han pratade om. Han gick och lade sig en helt vanlig kväll med sin fru, när jag var 14 och min bror 12 år. Under natten drabbades hon en svår stroke och livet blev förändrat för alltid. Han har förstås helt sant. Livet och hur det kommer att arta sig är en av de saker som inte går att planera. Från en dag till en annan drabbas ens mamma av en stroke. Själv får jag helt plötsligt ett besked om bröstcancer. Eller, som idag, att vi med största sannolikhet inte kommer att kunna få fler barn. Ingen av oss kan veta vad som finns på våra livs vägar. Men oavsett på vilken väg man hamnar på är det bara att traska vidare och acceptera läget.

I den ena vågskålen är jag ledsen, bedrövad och känner mig maktlös. Den andra vågskålen försöker jag fylla med olika fördelar med att endast ha ett barn. På ett sätt känns det som en lättnad att inte behöva utsätta sig själv för alla de påfrestningar som en graviditet och det första småbarnsåret innebär. Ärligt talat så tycker jag att det var den absolut jobbigaste tiden i mitt liv. Jag var givetvis lycklig över att ha fått vårt älskade efterlängtade barn. Dock så tärde graviditeten mycket på mig. Jag gick upp 21 kilo och hade svårt att gå ner dem igen. Jag hade ont och fick svårt att gå på grund av foglossning och övervikt. När Edward väl föddes så led jag mycket av amningen och var mestadels helt hela knäckt dagarna, då han ville amma varannan timme hela nätterna.

Att inte skaffa ytterligare ett barn har sina fördelar. Jag kan låta kroppen återhämta sig från cancerbehandlingarna i lugn och ro. Vi kan få sova bra på nätterna nu och för all framtid (kanske med undantag för tonårstiden). Vi är inte begränsade i de jobb vi väljer att ta. Vi kommer att få det stort och luftigt i den fyrarummare som vi flyttar in i nästa år. Och den viktigaste fördelen av alla, och som också min smarta pappa betonade: ”ni utsätter er inte för ytterligare påfrestningar, som ett till barn faktiskt innebär”.

De tre föregående åren har handlat om att vara gravid, föda barn, vara uppe på nätterna och allt vad småbarnsåren innebär. De tre kommande åren kommer innebära en tung cytostatikabehandling, bröstoperation, strålning, rehabilitering och oro för att få ett återfall. När dessa tre år är över, och jag förhoppningsvis kan anses vara botad (vilket man tidigast blir efter 3 år) kan det nog också vara skönt att bara få låta ha sin kropp i fred. Bara njuta av livet, av varandra och det finaste vi har tillsammans; lilla Edward.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå.

Kram på er

En slang till hjärtat

image

Idag var jag på Radiumhemmet och kopplade på mig den ”slang” som jag framöver ska få cellgifterna igenom. Det är egentligen en tunn kateter som heter Piccline. Efter att ha undersökt kärlen med ultraljud gjordes ett litet snitt, varpå man trädde in katetern så långt att spetsen placerades i ett stort kärl ovanför hjärtat.

Jag var otroligt nervös inför det här ingreppet, nästan mer nervös än för själva cellgifterna. I morse trodde jag nästan att jag skulle tuppa av av rädsla, det kändes som om marken gungade under mina fötter – trots att jag tagit lugnande tabletter innan. Jag vill dock härmed meddela att allting gick bra. Det var definitivt en obehaglig sak att göra, men det är svårt att säga om det största lidandet var av psykiskt slag eller om det verkligen rörde sig om faktisk fysisk smärta. Jag låg och blundade mest hela tiden och förflyttade mig mentalt till ett avslappnat poolområde på något charterhotell, medan de utförde ingreppet.

Armen är nu öm och värker en del, men det skulle tydligen bli bättre inom några dagar. Det jobbigaste är att jag nu verkligen ser sjuk ut. Fattas bara om några dagar när jag tappar håret också. Ägghuvud och slang i armen – självklart är det en viktig del av behandlingen, men det är inte så pepprande för ens psykiska välmående. Jag är så glad så länge jag åtminstone inte ser sjuk ut, men det är bara en tidsfråga innan jag går ner mig totalt utseendemässigt. Fram tills nu har jag känt mig ganska cool och fräsch i min snagg! Därtill blir det lite besvärligt med dusch och bad, då slangen inte får bli blöt. Från och med nu måste jag duscha med en påse på armen. Och undvika kortärmat för att inte skrämma livet ur folk.

En slutsats jag vill dra av den här dagen är att det här året kommer verkligen ge mig mycket på det personliga planet. Att hela tiden tvingas utsätta sig för sina rädslor skapar ett mod som jag kommer ha nytta av för all framtid.

Kram på er alla läsare – och tack för era bidrag till min insamling till förmån för Cancerfonden.

image
Bild på hur det ser ut nu!

 

 

 

Trippelnegativas dag

image

Idag är det TNBC-day, det vill säga de Trippelnegativas dag. Det är en dag då trippelnegativ bröstcancer uppmärksammas lite extra, särkilt i USA och inom cancerforskningen. Jag funderade länge på om jag skulle fira den här dagen eller inte, men har kommit fram till till att det nog ändå är värt att fira. Det går självklart inte att fira att jag fått den här diagnosen – men att det uppmärksammas inom forskningen är något som förtjänar att firas rejält.

Trippelnegativ bröstcancer innebär att tumören inte är känslig för hormonerna östrogen och progesteron, eftersom tumören saknar receptorer mot dessa. Det som skiljer trippelnegativ bröstcancer från hormonell bröstcancer eller s.k. HER2-positiva är att trippelnegativ bröstcancer inte kan behandlas med antihormonella preparat och inte heller med antikroppar mot HER2. Den enda behandling som står tills buds är därför cytostatika. Det gör att trippelnegativ bröstcancer är mer svårbehandlad än de övriga typerna. En trippelnegativ bröstcancer skiljer sig också mycket från kroppens normala celler och kan dela sig väldigt snabbt. Den är då ofta mer aggressiv än andra typer av bröstcancer.

Trippelnegativ cancer klassas som en högriskcancer, då både återfall i bröstet och fjärrmetastaser är högre än för annan bröstcancer under de första åren. Dock visar sig återfall oftast relativt snabbt. Om det har gått 3-5 år och tumören inte har kommit tillbaka kan man vara ganska säker på att man troligtvis är botad. Ungefär 10-20 procent (har hittat lite olika siffror) av alla bröstcancrar är trippelnegativa och det är vanligast att yngre kvinnor drabbas.

Efter att jag fick min cancerdiagnos, men innan jag hade fått beskedet om vilken cancerform det rörde sig om, låg jag och googlade om de olika bröstcancerformerna. När jag läste om trippelnegativ bröstcancer blev jag förskräckt och låg och grät hysteriskt bara på blotta tanken att det var den formen jag skulle lida av. Jag googlade på överlevnadsprognoser och gick in på Fonus och började planera min begravning. Och då hade jag inte ens fått beskedet att det var den formen jag hade.

Beskedet om att min cancertumör var trippelnegativ förmedlades av min läkare utan större dramatik. Lite i förbifarten faktiskt. Jag fick en chock och pekade själv på ordet trippelnegativ (som var understruket) och frågade: Är det DET jag har??! Javisst, sa läkaren och fortsatte. Hon gjorde ingen stor grej av det helt enkelt, vilket var skönt på sitt sätt. Jag väljer att inte skriva något om överlevnadschanser i den här bloggen, då jag tycker att det är lätt att fastna där och gräva ner sig i det. Jag försöker hålla fast vid det läkarna har sagt, att de åtminstone tror att jag kan bli helt botad. Själv kan jag bara hoppas och känna mig trygg med att den svenska cancervården tillhör den bästa i världen.

Det pågår många omfattande studier just nu som syftar till att kunna hjälpa kvinnor med trippelnegativ bröstcancer. Självklart är det något vi bör fira! Så idag, kära vänner, vill jag slå ett extra slag för bröstcancerforskningen och särskilt den som rör trippelnegativ bröstcancer. Förutom att kalasa på choklad kommer jag även att sätta in en slant till stöd för cancerforskningen.

Kram

Nattskräck

image

Natten till idag var min första utan sömnmediciner. Jag under några dagars tid fått insomningstabletter för att kunna sova bättre under kortisonkuren. Nu när jag inte längre tar kortison så känns det viktigt att sluta ta dem, då jag vill undvika att dra på mig ett beroende (även om det nog bara skulle vara av ett psykiskt slag).

Jag kände redan på kvällen att det kändes obehagligt att gå och lägga sig. Jag mår jättebra på dagarna när det är ljust och jag har stöttande människor omkring mig. Tänk om ni också kunde få finnas med mig under nätterna, när jag egentligen skulle behöva er som mest.

Inatt var första gången jag riktigt drömde om cancer. Jag hade svårt att somna in, men när jag väl gjorde det så föll jag in i hemska drömmar. I den första drömmen stod jag vid handfatet och det forsade blod från båda näsborrarna, som omöjligt gick att stoppa. I den andra drömmen hade jag och Tobias ställt ut vår säng i en mörk trädgård för att sova. Plötsligt märkte vi att hela trädgården fylldes av otrevligt folk, som bara kom närmre och närmre. I den tredje drömmen var jag ute på en nattklubb, där alla gäster var redlöst berusade och hade peruker på sig (troligtvis cancerpatienter).  Vakterna pekade titt som tätt på någon av gästerna och sa att de tyvärr fick lämna stället. Helt plötsligt kom de fram till mig och sa att även jag var för full och måste tyvärr gå därifrån. I den här drömmen fick jag dock hjälp av en person (en tjej vars cancerblogg jag följer och som nyligen firade sin ettårsdag sedan sista behandlingen). Hon övertalade vakterna att jag skulle få stanna kvar en stund. De gick med på det, förutsatt att jag stod stilla med huvudet uppsträckt och hela tiden höll mig fast i en stång inne på klubben. Där har ni något att bita i, alla drömtydare där ute.

Cancern är inte bara en tuff motståndare, utan hen är feg och elak också. Sjukdomen angriper dig på nätterna och sätter sina klor i dig, när du är som mest skyddslös. Jag sov ryckigt hela natten. Vaknade blöt av svett flera gånger.

Klockan sex på morgonen kom Edward in i sovrummet och la sig bredvid mig i sängen. Länge låg vi i tystnad och lyssnade på morgonfåglarna tillsammans. Ett skönt avslut efter nattens trauma.

Idag har jag ont i kroppen av sprutorna jag börjat med. Det känns ungefär som om jag blivit sparkad över hela kroppen och att hela ryggen skulle vara full av blåmärken. Huvudet värker och jag är tröttare än tidigare. Jag är dock glad så länge det är dag och jag får vara vaken. Är redan nu rädd för natten och att sjukdomen återigen ska sätta sina klor i mig.

Varning för virus

image

En biverkning av cellgifterna är att cytostatikan inte bara slår mot de sjuka cancercellerna utan även mot kroppens friska celler, däribland de vita blodkropparna. Blodvärdena brukar vara som lägst 7-10 dagar efter behandlingen, vilket gör att man t.ex. lättare kan drabbas av infektioner.

Idag och fyra dagar framåt ska jag därför ta en spruta som heter Nivestim, som hjälper benmärgen att producera fler blodceller (särskilt en viss typ av vita blodkroppar) och att kroppen därmed får ett lite bättre skydd mot infektioner. Sprutorna ska jag ta på mig själv i magen en gång om dagen och kommer nog leda till lite smärtor i ryggen de kommande dagarna.

Jag som tidigare har varit helt ohypokondrisk har nu blivit helt manisk vid virus. Jag tvättar händerna stup i kvarten, använder handsprit och egen handduk i badrummet. Gud nåde den som använder min handduk eller lägger sin tandborste bredvid min! Utomhus använder jag handskar, undviker kollektivtrafik och folksamlingar och kramar ingen som dessförinnan deklarerat sin hälsostatus som frisk. Jag vill verkligen inte bli sjuk just nu och bli inlagd på sjukhus, vilket kan behöva ske vid hosta eller 38 graders feber eller mer. Vid varenda hosta jag får hoppar jag till. Är det ett virus på gång?

Men jag vet – man kan aldrig skydda sig. Trots mina försök att förhindra det så är det inte bara jag som bor i det här hushållet. Tobias har nu dragit på sig en rejäl förkylning och är helt sänkt. Han ligger under pälsfilten och fryser, hostar, har ont i halsen och kroppen. Skydda sig den som kan!

Jag vet att jag överdriver oron, men jag är SÅ TRÖTT på det här redan. Jag vill bara att behandlingarna ska få bli utförda, en efter en och att jag någon gång ska få släppas ut från den här cancerbubblan. Jag längtar ut – till jobbet, vännerna, det normala. Håll tummarna för mig nu, kära vänner, för att jag inte ska bli smittad och att behandlingarna får löpa på enligt planeringen.

Kram

 

Cellgiftskur 1 – dagarna efteråt

image  image

Behandlingsdag 1-4 är avklarad och jag kan gladeligen meddela att jag hittills klarat mig utan några större biverkningar. Än så länge har jag mest känt mig speedad av kortisonet, extra hungrig och extremt matkräsen. Jag har kunnat äta alla dagens matmål, men äter enbart det jag verkligen är sugen på. Om det t.ex. enbart är en pasta delizie som jag kan tänka mig – då är det pasta delize som jag äter. Det har varit krångligt ibland med logistiken kring måltiderna, men det är nog en av förklaringarna till varför jag hittills kommit så lindrigt undan när det gäller illamående. När man inte tar cellgifter så är det ju betydligt enklare att äta saker som man inte är särskilt sugen på. Det är helt otänkbart just nu!

En annan biverkning jag drabbats av är en konstig metallsmak i munnen, som gör att vatten smakar gift. Det funkar dock att dricka kolsyrade drycker med smak, till exempel Loka.

Jag försöker att lyssna av kroppen och ge den de bästa förutsättningarna för att må bra. Förutom det berg av mediciner mot biverkningar jag äter (12 stycken) så ser jag till att följa läkarnas alla råd. Dessa har bland annat varit att vara ute så mycket som möjligt, träffa vänner och bara göra sådant som jag tycker om att göra. Därtill försöker jag se till att vila, lyssna på bra ljudböcker och rå om mig själv lite extra.

Jag känner mig glad och uppåt och försöker ta vara på varje dag och njuta av varje stund då jag slipper svåra biverkningar. Detta är Carpe diem – på riktigt!

Voilà!

11004057_10152654877611766_192292786_n

Nu ska jag göra något som jag ALDRIG trodde att jag skulle våga. Jag har i skrivande stund inte ens bestämt om jag ska trycka på enter för att publicera det här inlägget. Men jag kör lite egenterapi med mig själv den här morgonen, och försöker acceptera läget – även när det gäller mina nya look. Självklart har jag min fina peruk och ”tofsmössa”, men det är också viktigt att acceptera hur man ser ut just nu, även om jag kanske inte skulle ha valt den här frisyren själv.

Nä för basken, jag kör, jag publicerar! Voilà, här har ni mig! Kortklippt och rebellisk, men ännu utan några svåra biverkningar!

Puss

Cellgiftskur 1/6

image

Jag har gjort det!!!! Tagit min första kur med cellgifter! Känslan är obeskrivlig. Lycka, för att det nu finns ett medel i mina ådror som ska försöka ta kål på tumören. Styrka, för att jag klarade mig igenom den första behandlingen (även om biverkningarna kommer först imorgon). Rädsla, för de alla biverkningar som jag vet kommer att komma, men jag vet inte när eller hur de kommer att kännas.

Den första behandlingen jag kommer få nu i 9 veckor heter FEC, och det är en kombination av tre mediciner med namnen Fluorouracil, Epirubicin och Cyklofosfamid. Det finns flera vanliga biverkningar. Listan kan göras meterlång, men detta är ett axplock av vanliga biverkningar:

Fluorouracil
- EKG-förändringar av ischemisk typ (orsakade av syrebrist)
- Anemi (brist på röda blodkroppar i cirkulationen)
- Drastisk minskning eller upphörande av benmärgens blodkroppsproduktion
- Illamående och kräkningar
- Håravfall (tji, fick cancern – nu är det bara en millimeter kvar!)
- Inflammation i slemhinnor i munhåla och mag-tarmkanalen
- Allmän svaghet
- Inflammation i munslemhinnan
- Kärlkramp: svår bröstsmärta på grund av otillräcklig blodförsörjning till hjärtat

Epirubicin
- Minskat antal vita blodkroppar (kämpar mot infektioner) varvid risken för infektioner och feber ökar
- Minskat antal röda blodkroppar (anemi), vilket kan orsaka trötthet och dvala
- Infektioner och allergiska reaktioner
- Aptitlöshet, magsmärta och halsbränna
- Svullnad och smärta i munnen, sår på läppar och i munnen
- Feber
- Skador på urinblåsan

Cyklofosfamid
- Nedsatt benmärgsfunktion, vilket kan leda till brist på vita blodkroppar(infektionskänslighet), blodplättar (blödningsrisk) och blodbrist
- Inflammation i ögats bindehinna
- Illamående, kräkningar, diarré, förstoppning, buksmärta
- Hudutslag bland annat nässelutslag
- Leverpåverkan

Läkaren har skrivit ut ett berg av mediciner som ska försöka mildra dessa biverkningar. Vi hoppas att det blir överkomligt, även om jag förstår att det kommer bli tufft.

Jag får många sms och mail just nu från vänner som undrar hur det har gått och hur jag mår. Tyvärr hinner jag inte svara på allt utan väljer att spendera kvällen med sonen och leka så mycket jag bara orkar innan biverkningarna kommer (med 24 tabletter kortison i kroppen har man all ork i världen för lite lek, kan jag tala om). Jag är så tacksam för ert stöd och beklagar att jag inte kan ringa tillbaka till var och en av er.

Peppar, peppar men än så länge har jag knappt några biverkningar förutom från kortisonet. Det kan komma imorgon. Det kan komma om tre dagar. Man vet inte när – men att det kommer, det vet man. Variationerna är dock stora; från värsta tänkbara scenario där man är helt förstörd till att det känns ”jobbigt, men ändå överkomligt”. Vi får se hur det blir i mitt fall. Lite nervös måste jag allt säga att jag känner mig.

Själva behandlingen gick dock bra. Jag fick ett enkelrum på Radiumhemmet med en skön säng och ett fönster där solen sken in. Tobias var med och vi kalasade på Ahlgrens bilar och lyssnade på brottsdokumentärer på radio. Lite mysigt nästan, förutom att det var segt att ligga blixtstilla i 3,5 timme. Efteråt firade vi på ett cafe nära oss och åt mackor, bullar, semlor och kaffe.

Från och med nu tvingas jag leva i nuet. Jag vet inte hur jag mår imorgon, om en timme eller ens en kvart. Men just nu mår jag bra – och det är jag lättad över.

Kram

Min dag som rebell – om skallrakning och känslan av seger

11026433_10152653656566766_1718838571_n   11026366_10152653655421766_867512965_n

 När jag har rankat vad som är värst med den här resan så har rädslan för att inte överleva kommit på första plats. På andra plats har definitivt varit att förlora mitt hår. Många dagar har jag faktiskt gråtit mer över det faktum att jag ska förlora håret än allt det andra. Måhända att ni ser mig som ytlig, men på något sätt är håret något mer än bara utseendet. Det är en viktig del i min identitet. Jag är van att snurra en hårlock kring fingret när jag gruvar mig för något. Jag älskar att dra handen igenom håret och känna hur mjukt det är. Och självklart är det också en viktig del av mitt utseende.

Nästan direkt när jag fick cancerbeskedet fattade jag ett viktigt beslut. Jag skulle aldrig någonsin acceptera att cancern skulle få ta mitt älskade hår ifrån mig. Jag bokade till slut en tid för att raka skallen på egen hand. Länge har jag gruvat mig för den dagen och sovit sämre och sämre ju närmare datumet jag kommit. Igår kom den, dagen jag gruvat mig för.

Jag klädde mig i min snyggaste klänning (”den lilla svarta”), satte på mig klackstövlarna, sminkade mig snyggt och drog hemifrån med peppmusik i lurarna. Väl på plats möttes jag upp av min fantastiska vän Lisa och min underbare man Tobias som skulle stötta mig genom detta. Man kan nog aldrig veta hur man själv ska reagera i en sådan här situation. Jag hade förvarnat frisören och mina ”pepp-polare” att det skulle kunna komma att bli en jobbig situation. Tårar, skrik och panik. En kollaps av sorg helt enkelt.

Lisa hade med sig en goodie-bag med fina hudvårdsprodukter, men även en flaska bubbel att festa på medan rakningen ägde rum. Detta blev en fullständig succé! Den situation som jag så länge fasat för blev i stället något av en festlig tillställning. Vi tog bilder, skålade och skrattade tillsammans. Jag orkade inte titta på när håret föll högst upp på hjässan, men annars gick det jättebra. Det var till och med spännande att se hur man såg ut i lite kortare frisyrer. Efteråt firade vi genom en god köttbit och rödvin på Teaterbrasseriet. En fin avslutning på en fin dag.

Hur känns det nu, har många hört av sig och undrat. Mitt svar är att det känns okej. Jag saknar såklart mitt hår, men jag liksom gillar läget. Ärligt talat så känner jag mig faktiskt lite cool – som en rebell. Som att jag hade smugit mig in i MMA-buren innan den riktiga matchen riktigt har börjat och knockat motståndaren innan den ens hunnit blinka. Känslan igår kväll var en känsla av seger. En känsla av styrka och hopp.

Det jag trodde skulle bli den värsta dagen i mitt liv blev en av årets riktiga höjdardagar. Tänk vad lite bubbel kan göra, i kombination med ett enormt lass med kärlek och stöd från sina nära och kära och en positiv inställning från mig själv. Som jag även skrev på Facebook igår: ”det finns ingen situation som är så hemskt att du inte kan välja en tanke som gör att du mår något lite bättre” (Nelson Mandela).

Jag vill avsluta det här inlägget med att betona just detta. Vilken hemsk situation man än hamnar i – man kan påverka upplevelsen mycket genom sitt sätt att tänka och se på situationen. Ser man allting som nattsvart så blir det lätt det. Ofta finns det ändå någon ljusglimt om man tittar noga.

Kram på er!