Världens bästa pojke

edwardfödd

Den här morgonen för två år sedan låg jag i en säng på BB Stockholm i Danderyd och solen sken in genom fönstret. Under natten hade jag fött vår älskade son Edward, efter en rekordsnabb förlossning på två timmar. Jag kommer ihåg att jag var så otroligt himla lycklig! Som att ha vunnit 100 miljoner på lotto, fast betydligt bättre. Denna längtan och strävan efter att få bli mamma hade äntligen blivit verklighet.

Amningen var dock ett kapitel för sig. Jag tyckte faktiskt att det gjorde ondare än själva förlossningen. Jag grät konstant, det blödde på täcket och blev hemska sårskorpor. Ondast gjorde det i det vänstra bröstet, där det kändes som om hela bröstkorgen skulle brinna upp invändigt varje gång jag skulle amma. Nu vet jag att tumören sitter i mjölkgångarna i det just det bröstet. I efterhand var det nog inte så konstigt att jag led så mycket av amningen, vilket också skulle kunna förklara varför Edward aldrig blev mätt.

Alla dessa händer som kände och klämde. Tänk om någon av dem hade märkt att det satt en stor tumör i det smärtande bröstet, eller åtminstone skickat mig på en mammografiundersökning. Då hade tumören inte varit så stor idag – och jag hade troligtvis haft en bättre prognos att överleva.

Edward blev en fantastisk liten pojke. Samma ulliga toviga blonda hår som sin mor, likadana skrattgropar och samma insvängda högerfot som gör att han snubblar på sina egna fötter när han springer för snabbt. Samma temperament som mig – så full av glädje att han skriker av skratt ena sekunden, medan han lätt blir ilsken och envis när han inte får som han vill. Ett riktigt energiknippe och med ett fantastiskt kluckande skratt som får alla i sin omgivning att ryckas med.

Den 23 februari 2013 låg jag i sängen på BB lyckligare än någonsin. Idag, samma datum, finns det betydligt fler känslor med i bilden. Lycklig över att ha fått den här fina lilla pojken som jag skulle göra vad som helst för. Men också livrädd för den relativt höga risken jag faktiskt har att inte längre finnas med i hans liv så länge till. Och ilska för att den här sjukdomen som kommit in i mitt liv helt utan förvarning och fört med sig så mycket oro, ångest och sorg. Under resten av det här året kommer jag inte kunna vara den mamma som jag vill vara. Jag kommer vara trött, illamående och tidvis ha väldigt ont. Jag hoppas att Edward och jag ändå finner ett sätt att mötas och ett nytt sätt att umgås. Kanske inte i våra vanliga lekar, där jag jagar honom som ”Mamma-monstret”, utan betydligt lugnare sådana.

Att känna måndagsångest hör nog till många människors vardag. Ångest för den helg som precis tagit slut och för det ekorrhjul som återigen ska börja snurra. Jag kan dock tala om för er att jag skulle göra vad som helst för att få springa bredvid er nu. Mitt hjul har slutat snurra under en ganska lång tid framöver – för nu har jag kommit fram till den vägg av dimma som jag under de senaste veckorna styrt emot. Nu börjar det!

Idag ska jag förbereda mig mentalt hos en psykiater. På tisdag ska jag raka av mitt älskade hår som jag sparat ut sedan jag var liten. Och på onsdag kopplar de på mig slangarna för att ge mig den första omgången cellgifter. Det blir en fruktansvärd vecka, samtidigt som att det på något sätt är skönt att komma igång. Det är dags att hoppa in i den MMA-bur som jag skrev tidigare om. Jag ska slåss så bra jag kan och aldrig ge mig. Men innan dess ska vi äta lite tårta och sjunga för den nyblivna tvåringen.

Kram!

Min dag som värphöna

image

Den 3 februari hade vi ett spännande datum i kalendern. Från och med det datumet tänkte vi påbörja ”produktionen” av Edwards syskon. Harry Oscar Hedqvist, alternativt Emilia Linnea Hedqvist, skulle sättas till världen. Varför just 3 februari undrar ni säkert? Svaret på frågan är att den 2 februari skulle jag släppa den rapport som jag och mina kollegor jobbat länge med. Var sak har sin tid. Rapport först – barn sedan. Planerat i den minsta detalj, som vanligt.

Men just den här planeringen höll inte riktigt. Den 26 januari kom beskedet om bröstcancern. Jag fick i samband med det reda på att den behandling jag ska genomgå ofta slår ut fertiliteten helt och hållet. Dock kunde jag få möjligheten att genomgå en hormonstimulering för att plocka ut ägg som skulle befruktas och sedan frysas ned. IVF-karusellen drog igång omgående, med piller och två sprutor och om dagen, som jag skulle ta på mig själv. Tacka gudarna för den profylaxandning som jag lärt mig under graviditeten. Sprutor är verkligen inte min grej!

I två veckor har jag nu slitit med kanyler, pulver och vätskor som ska blandas ihop. Jag har tagit sprutor och piller. Åkt gång på gång till Huddinge och kontrollerat äggen, glatt mig åt varje millimeter de vuxit och oroat mig för att cancerläkarna plötsligt ska avbryta hormonbehandlingen, eftersom det egentligen har tagit alldeles för lång tid.

Men sedan kom dagen. Dagen då äggen skulle plockas ut och befruktas för att frysas ner inför framtiden. Imorse när jag vaknade hade jag extremt ont i magen. Det kändes som om det var dags att föda barn igen. Och det var ju nästan precis vad jag skulle göra. För att citera barnmorskan: ”du ska ju värpa ägg”. Smärtorna visade sig bero på att över hälften av äggen i magen hade spruckit, vilket inte var så kul att höra.

Efter en ganska jobbig operation vill jag nu i alla fall meddela att allt ändå gick bra. 6 ägg fick de ändå ut, som nu ska befruktas i eftermiddag. Jag ligger fortfarande inlagd på Huddinge halvhög av smärtstillande och lugnande, men är snart inte bara mamma till Edward utan förhoppningsvis hans embryo-syskon som vi hoppas att få träffa igen någon gång i framtiden.

Egentligen vill jag bara stoppa in ett embryo redan nu, springa min väg och glömma allt vad cancer heter, men jag vet att jag måste vänta många år förrän det kan bli aktuellt. Fram till dess kommer de ligga i säkert förvar här ute i Huddinge.

Kram på er, kära vänner!

Ett liv i revy – dagar av nostalgi och kärlek

Är inne på min andra dag av lite mer lågmält tillstånd. Det är lite som att livet passerar i revy och man börjar se tillbaka och summera det som varit. Jag har börjat lyssna på gamla låtar som jag alltid älskat, till exempel Kent och Winnerbäck och tittat i gamla fotoalbum.

Den här sjukdomen har redan fört en fin sak med sig. Det är all kärlek och stöd som jag fått från min omgivning. Det har inte bara kommit från mina närmaste, utan även från människor som jag aldrig ens har träffat (som bara läst min blogg), från nuvarande och tidigare kollegor, från långväga bekanta och från vänner från förr i tiden, som jag sedan länge förlorat kontakten med. Cancern har löst upp knutar, där det funnits en olöst konflikt och har även fått mig att själv kontakta personer som jag tycker väldigt mycket om och som jag inser att jag har saknat. Kanske är det alla gamla låtar från förr som drar upp massa minnen och tankar. Kanske är det insikten av att jag kanske inte har så många år kvar som görs att jag fylls av nostalgi och kärlek till det som har varit och de som funnits omkring mig. Det är lite sorgligt att man ska behöva drabbas av en svår sjukdom för att kunna våga kontakta människor som betytt mycket och som man saknar.

Jag vill verkligen tacka alla er som kontaktat mig och uttryckt ert stöd. Om det har skett genom ett ”like” på en bild, ett mail eller en blombukett spelar mindre roll. Ni har visat att ni bryr er och jag är riktigt rörd över all den kärlek ni har visat. Så TACK! Det är på grund av ert stöd jag orkar kämpa!

Kram!

Ps. För att inte göra detta inlägg allt för dystert måste jag berätta om några positiva nyheter. Gårdagens besök på Thoraxmottagningen på KS, där jag gjorde ett ultraljud på hjärtat, visade på ett starkt och friskt hjärta. Och dagens besök på Reproduktionskliniken i Huddinge visade att äggen växer jättebra och kommer plockas ut nu på fredag. Dessutom är det första gången jag använt min nyuppfunna ”tofsmössa” utomhus. Jag gick till och med till Perukbutiken och visade upp den. Det tog inte mer än fem sekunder innan en äldre dam i butiken blev exalterad och frågade var jag hade köpt den. Kanske en produktide? Ds.

image

image

Ny dag – nya möten

Idag var en riktigt härlig dag! Den inleddes med att jag återvände till min älskade utomhusträning (True Workout) i Vasaparken. Solen sken, mammorna i gruppen var trevliga (det var ett pass enbart för mammor) och träningen lika rolig som vanligt. Läkarna har sagt åt mig att bara göra saker som jag tycker allra bäst om – och utomhusträning med True-gänget är definitivt en sådan sak.

Dagens stora uppdrag var dock att bli bli klar med min briljanta uppfinning; nämligen en sportmössa med en hårtofs som sticker fram. Idéen ploppade upp i huvudet i förrgår och nu skulle den sättas i verket. Redan innan var det ett hål i mössan som är tänkt för att stoppa ut hästsvansen ifrån. Jag begav mig till Global Hair i stan och träffade där på en fantastisk kvinna som jag berättade om min idé för. Vi slog våra kloka huvuden i ihop och ungefär en timme senare var ”tofsmössan” ett faktum. Riktigt snygg blev den. Under timmen den syddes ihop hann vi prata en hel del, bland annat om vad som egentligen är viktigt i livet. Ett fint möte helt enkelt.

Hon tipsade mig även om en tidigare cancerdrabbad kvinna som öppnat en liten butik på Västmannagatan, där hon säljer olika mössor, turbaner m.m. Ledig som man är tog jag även en sväng dit och fick höra hennes historia. För 5 år sedan när hon drabbades av sin cancer så fanns det nästan inga alternativ till peruk. Nu finns det ju en hel uppsjö! Av henne köpte jag en orientalisk stor färgglad sjalmössa att ha till sommaren. Ja, ni hörde rätt! Den skiljer sig en hel del från min nuvarande look, men vad gör det? Jag kommer nog se helfestlig ut i sommar. Och skön var den också. Hon sydde till och med på kardborreband, där man kan sätta fast en liten snedlugg. Vilka möjligheter det finns nu för tiden!

Lunchen spenderades tillsammans med en tiggarkvinna, som stod vid Åhlens och var märkbart hungrig. Vi satte oss på Åhlens Cafe Å Lait, jag bjöd henne på lunch och vi festade på croissanter, mackor och juice. Eftersom ingen av oss var några höjdare på engelska var konversationen något tunn. Dock klarar man sig ganska bra med bara gester och blickar. När vi skiljdes åt fick hon min läppsyl som hon gärna ville ha. Vi klappade om varandra och skiljdes åt. Ny dag – ny möten helt enkelt.

Man inser vad begränsad man egentligen är när man sitter på jobbet i stort sett hela sin vakna tid. Mina dagar är just nu så härliga och ger mig så mycket fint. Att bara göra saker som jag blir glad av är en lärdom som jag kommer bära med mig för alltid!

10968176_10152636543736766_113472158_n
Bild på min egna uppfinning: Tofsmössan
image
Utomhusträning med True Workout

 

Om lycka, vardagslyx och framtiden

Det är flera som har undrat varför jag inte har brutit ihop ännu. För er som tror att jag är någon slags övermänniska så kan jag tala om att så inte är fallet. Även jag har legat i fosterställning och skrikit ut min dödsångest. Det behöver dock inte betyda att jag gör det varje dag. Jag försöker till och med undvika det. Det beror på en enda sak – det blir nämligen inte bättre av det! Ända sedan jag fick den här diagnosen så känns det som jag har gett mig ut på det öppna hav som jag använder som bildbakgrund på denna blogg. Man rör sig farligt nära vattenytan hela tiden. Och här gäller det verkligen att simma på för glatta livet – för hamnar man under ytan så finns det en risk att man sjunker riktigt riktigt djupt.

Jag gör allt för att hålla mig glad – och lyckas faktiskt med bravur! Jag unnar mig goda middagar varje dag. Köper lyxiga frukter och lagar fruktsallad. Träffar massvis av vänner (perfekt när man är sjukskriven och har tid för sådant), låtsas att det är lördag på tisdagar och tar rödvin till maten, shoppar lyxiga lakan till sängen, överöser mig själv med blommor och intar rollen som ”Mamma-monstret” här hemma och jagar 2-åringen runt om i lägenheten tills han kiknar av skratt. Cancern är som ett mörkt moln som rör sig ovanför mitt huvud hela tiden. MEN (och nu kommmer något viktigt) – den är inte hela mitt liv!
Det finns så mycket annat fint att vara glad över här i världen. Hur skulle jag kunna vara olycklig när jag har sådana fina vänner omkring mig? När jag har en sådan söt liten son som varje dag lär sig nya ord som han stolt berättar om för sin mamma? När jag har en sådan fin man som älskar mig och ställer upp med allt? När solen skiner och fåglarna kvittrar? När jag äter en fantastisk maträtt eller avnjuter ett glas bubbel? Hur hemsk den här sjukdomen än är så kan den inte ta över hela mitt känslotillstånd. Visst sviktar vågskålen ibland, men än så länge är det det positiva som har övervikt.
Jag har aldrig varit någon förespråkare av Carpe Diem, åtminstone inte när det gäller måndag till torsdag, med alla tråkiga vardagsbestyr som det innebär. Uttryck som bättre passar min personlighet är Somnia de Futuro (”dröm om morgondagen”). Jag har alltid levt för framtiden och planerat i stort sett allt. Jag inser att jag inte kan göra det längre.
Den behandling jag ska påbörja om tio dagar kommer inte innebära att jag blir botad. Överlevnadsprognoser beräknas med 5-10 års intervall. Det innebär att jag inte kommer få reda på om jag överlevde sjukdomen förrän om flera år. Till min nackdel är att den typen av cancer jag har drabbats av (trippelnegativ bröstcancer) har den högsta återfallsrisken och därmed sämst prognos. En fördel i sammanhanget är dock att om jag inte återfaller inom 3-5 år så kan jag i stort sett betrakta mig som botad. Den här vetskapen gör att jag måste ändra livsstil efter behandlingens avslut. Och det är en lärdom som jag även vill förmedla till er, kära vänner.
Vänta inte med att öppna den där fina champagneflaskan till ett ”bättre tillfälle”. Åk på den härliga resan som du drömmer om, kanske redan i sommar? Och njut av måndag till torsdag, hur tråkig än vardagen än må vara. Carpe diem helt enkelt. För tre veckor sedan hade jag aldrig kunnat tro att dessa två ord skulle komma från min mun! ;-)
Kram på er
11007683_10152634773791766_381152018_n11007608_10152634774056766_795132798_n

Att förlora sitt hår

Idag var en betydligt sämre dag än vanligt när det gäller mitt humör. Jag har varit låg hela dagen och till och med gråtit en skvätt. Jag tror dels på att det beror på att jag fick lite för lite sömn natten innan. Dock beror det också på ett datum som smyger sig allt närmare. Dagen då jag ska förlora allt mitt hår.

Ända sedan jag var liten har jag sparat ut håret. Vårdat det som ett barn. Köpt de finaste hårprodukterna, aldrig fönat i onödan, klippt topparna var tredje månad osv. osv. När jag efter amningen började tappa hår minns jag att jag hade fullständig panik. Det tog lång tid innan håret återhämtade sig från den perioden. Sist jag var hos frisören för någon månad sedan sa hon dock äntligen: ”NU har det återhämtat sig. Nu är det tjockt och friskt igen. Och du har massor med nytt hår på gång!”. Och snart är det då dags att bli av med det. Och nu snackar vi inte några enstaka hårstrån. Jag kommer bli kal som ett ägg! Jag får panik bara på tanken. Funderar seriöst på att boka in ett datum nästa vecka och bara göra det. Raka av hela skiten på en och samma gång så slipper jag tänka på det mer. Jag frågade en sjuksköterska på Radiumhemmet om det finns någon chans i världen att jag kommer få behålla håret. Hon svarade att det inte fanns någon sådan chans. ”Det är den enda biverkningen vi vet att du kommer få”, sa hon.
Jag har förberett mig väl inför katastrofdagen i alla fall. Redan innan jag fick min diagnos bekräftad var jag ute på nätet och surfade på peruker. Igår handlades den in. De flesta av er där ute har antagligen ingen koll vad en sådan rackare går på. Jag kan berätta att det är betydligt dyrare än vad man kan tro. Inklusive skötselpaket gick den på över 15 000 kronor. Ett stort tack till min kära far som gick in som huvudsponsor. I morgon ska jag även experimentera med olika möss-uppfinningar, där jag ska försöka sy in en hästsvans i en mössa. Vi får se hur det går.
Man får vara glad att man hittat en bra peruk i alla fall. Den är av äkta hår och går att föna och färga som man vill. Den enda fördelen i misären är att det kommer bli enkelt som sjutton att fixa frisyren om jag någon gång vill piffa till mig lite extra. Jag kan till exempel locka hela håret medan peruken fortfarande sitter kvar på frigolithuvudet och därefter sätta på den på huvudet. ”Supersmidigt”, menade perukförsäljerskan med trovärdig blick.
Det viktigaste för mig är dock att mitt utseende förändras så lite som möjligt. Jag valde därför en peruk som var så lik mitt naturliga hår som det bara gick. Den överlägset bästa peppen var när Edward (sonen, snart 2 år) såg frigolithuvudet med peruken på för första gången igår. Storögt pekade han på den och sa ”MAMMA”. Bättre beröm kan nog en peruk inte få. Med dem orden får jag avsluta den här kvällen och hoppas att morgondagen blir gladare.
Kram på er!
peruk
Peruken på frigolithuvudet
peruk2
Peruken på!

Förbereder för krig

Det känns faktiskt som om jag rustar för krig. Alternativt för en MMA-fight i bur mot en riktigt ruggig motståndare. Man får hela tiden obehagliga nyheter om hur många hen lyckats besegra. Och snart är det min tur att slåss i cancerburen. Jag känner mig laddad och stridslysten. Jag hatar cancern så mycket att det inte finns ord. Jag kan acceptera läget och den situation jag befinner mig i, men jag kommer aldrig bli vän med cancern. Vad skulle den i min kropp att göra? På bara några veckor har den givit mitt liv en sådan extra tyngd, en oro och sorg som aldrig vill försvinna. Jag vill bara bli som vanligt igen. Men som Tobias (min man) säger: ”vi blir aldrig som vanligt igen”.
Jag var på Radiumhemmet (även kallat Dödens hus) för andra gången idag och gick igenom min behandlingsplan. Två dagar efter min sons 2 års-dag (den 25 februari) drar cellgifterna igång. Därefter blir det uppehåll i tre veckor och sedan behandling 2. Såhär kör vi på fram till sommaren och de planerar att ge mig 6 cellgiftskurer minst. Därefter blir det bröstoperation och sedan strålning. Dessvärre kan det hända att jag får fortsätta med cellgifterna även efter att jag har opererat bort bröstet.
Denna vecka och nästa fortsätter krigsförberedelserna. En peruk ska införskaffas, lägenheten städas och fönstrens tvättas. Dessutom måste jag köpa riktigt snygga lakan till sängen. Ska man ligga som ett vrak ett år så förtjänar man nästan lakan från Himla Design, eller? ;-) Dessutom måste min framtid bevaras i form av att hinna plocka ut ägg på Reproduktionsmedicin Huddinge.
Vi hörs snart igen!

Beskedet och chocken

Jag hade känt att det vänstra bröstet var lite spänt under en tid, men trodde att det berodde på att jag nyligen ammat. Under hela amningsperioden hade jag problem med just det bröstet och trodde därför att det inte riktigt hade ”hämtat sig” från den jobbiga amningen. Jag och maken har under den senaste tiden förundrats över hur hårt bröstet har varit, men ohypohondrisk som man är så har man tänkt att det ”nog är normalt”. Måndagen den 20 januari gick jag ändå upp till husläkaren för att kolla upp det hela, men förväntade mig ett lugnande besked. Tvärtom ringde han direkt till Bröstcentrum på Drottninggatan och såg till att jag fick komma dit redan morgonen efter, innan de ens hade öppnat. ”Det är MYCKEEET angeläget att denna patient kommer in omgående”, hörde jag honom säga i luren.
Jag är i grunden en väldigt positiv människa. Dessutom tror jag inte på osannolikheter. Är sannolikheten extremt låg för någonting så kommer den troligtvis inte heller att inträffa. Färre än 5 procent av de som drabbas av bröstcancer är under 40 år. Dessutom saknar jag alla de riskfaktorer som finns för att utveckla sjukdomen. Nej nej, inte jag! På Bröstcentrum fick jag göra mammografi, ultraljud, s.k. punktion (cellprov med tunn nål) och ta vävnadsprov. Även om inte läkaren sa det direkt ut så kunde man avläsa från deras ansiktsuttryck att det här inte såg vidare bra ut. När de valde att boka återbesökstiden med en kirurg i stället för en sjuksköterska så såg jag det som en bekräftelse på mina farhågor. På väg till jobbet bröt jag ihop och fick åka hem igen. Det blev en kväll av dödsångest, skrik, panik och massa gråt. Inte vill jag dö redan nu! Edward (sonen) är inte ens 2 år och behöver sin mamma!
Någonstans där i paniken stannade jag upp. Nu handlar det mest om att gilla läget. Jag sa till min man att vi inte behöver ha något hopp om att jag är frisk. Vi behöver heller inte tänka det värsta, att jag ska dö. Statistikskolad som jag är valde jag ett slags genomsnittsscenario som jag snabbt började bearbeta. Vi riktade in oss på att det skulle vara fråga om en stor tumör med viss spridning. Och se så rätt vi hade! Men att den skulle vara trippelnegativ hade jag inte förberett mig på (mest svårbehandlad och sämst prognos).
När vi satt i Bröstcentrums väntrum den 26 januari så visste vi vad vi skulle få för besked. Det kändes nästan som att alla sköterskorna på mottagningen visste om det. Idag skulle de leverera ett cancerbesked. Från ingenstans dök ”dödspatrullen” upp; tre läkare med vita rockar. De ropade upp mitt namn och förde oss in till ett rum med två sköna fåtöljer. Om man inte hade räknat ut det innan så var det uppenbart nu. Ett tungt besked skulle levereras.
”Vi kommer tyvärr inte med något bra besked till dig idag. Du har bröstcancer. Det är en stor tumör på 7 cm som har spritt sig till lymfkörtlarna”. Även om jag redan visste det så kändes det tungt att få det svart på vitt. Jag bad faktiskt till Gud för första gången på länge natten innan beskedet. Tyvärr så funkade det inte denna gång heller.
Cancer är en fruktansvärd sjukdom. Det är faktiskt är det den enda sjukdomen jag någonsin varit rädd för. Alla kan drabbas – det är djävulens lotteri helt enkelt. I mitt fall kallar läkarna det för ”ren otur”. Jag har inga riskfaktorer. Jag tränar, äter ekologiskt, bär, frukt och nötter. Jag har aldrig varit överviktig eller haft en ohälsosam livsstil. Jag har aldrig ätit p-piller och har heller ingen ärftlig komponent. Jag har för tusan inte ens provat att röka en enda cigg i hela mitt liv! Och det märkliga är att jag ALDRIG har känt mig så frisk och stark som jag gör just nu. Ren otur, helt enkelt. En del har tur i spel och en del har tur i kärlek, brukar man säga. Jag bekräftar verkligen det påståendet. Tur i kärlek kan man lugnt säga att jag har haft – men alltid usel på lotterier. Typiskt att man skulle förlora i just det här lotteriet. Allt känns så orättvist just nu!
Jag vet ännu inget om min överlevnadsprognos och läkarna är lite obenägna att prata om den. Tumören är stor och spridd, vilket inte är ett gott tecken. Dock är jag stark och frisk, vilket är bra förutsättningar för en lyckad behandling. Men skytt som jag är så är jag den ”den evige optimisten” och jag hoppas – jag verkligen HOPPAS att det här kommer gå bra nu. Så att Edward slipper att förlora sin mamma, Tobias sin fru, mina föräldrar sin dotter och mina kompisar sin vän.
Nu inleds kampen mot cancern!

På resa mot okänt mål

image
Varje gång jag sluter ögonen och försöker slappna av så ser jag den här bilden framför mig. Det är klippstranden i Ljugarn på Gotland nedanför vårt hus. Jag har alltid försökt förflytta mig dit när livet av olika anledningar har känts jobbigt eller stressigt.
Den 26 januari fick jag beskedet att jag drabbats av trippelnegativ bröstcancer som spritt sig till lymfkörtlarna. Jag ska snart inleda min resa genom cellgifter, operation och strålning. Vilken destination som väntar på andra sidan dimman är fortfarande oklart, men jag hoppas verkligen att jag överlever. Livet blir dock aldrig som det varit förut efter det här. Att det blir många besök på klippstranden är dock ett som är säkert.