Spring för livet

image

När jag fick min cancerdiagnos blev jag extremt chockad. Jag hade nog inte riktigt förstått att så unga människor kunde drabbas – och om de ändå gjorde det så berodde det på en hög ärftlighetsrisk. Att unga friska kvinnor som tränar regelbundet, äter hyfsat nyttigt, som aldrig rökt eller levt ohälsosamt och som dessutom saknar cancer i släkten kunde drabbas var helt främmande för mig. Nu har jag lärt mig att cancer är som djävulens lotteri. Precis vem som helst kan drabbas av sjukdomen.

Den första tiden kände jag mig som ensammast i världen med min sjukdom. Nu vet jag att hela stan kryllar av cancerpatienter. Jag ser dem överallt. Kvinnorna som bär turbaner, sjalar och peruker. Det är kvinnor som kämpar i det tysta, som kämpar med sina cellgiftsbiverkningar, operationer och dödsångest. Det är kvinnor som kämpar för att överleva.

Jag tillhör nu den grupp bröstcancerpatienter som lyckligtvis har avslutat sin behandling. Det var 3 månader sedan jag slutade med cellgifterna, 2,5 månader sedan jag opererade bort bröstet och exakt 14 dagar sedan jag fick min sista strålbehandling. De kommande åren kommer att ägnas åt att förebygga att jag ska drabbas av ett återfall. Igår skrev jag ett inlägg om de kostförändringar jag har genomfört. Den andra viktiga delen för att förebygga återfall är träning. Jag har nu anlitat en personlig tränare som ska hjälpa mig att bygga upp min kropp och motivera mig om min egen motivation skulle börja tryta. Jag har även börjat att löpträna!

Att springa en lång löparrunda har faktiskt en del liknelser med att genomgå en cancerbehandling. När man sätter igång känns den planerade sträckan ofta som oöverstiglig. Redan efter fem minuter händer det ibland att man vill lägga sig ner och ge upp. Ibland släpper det och man får plötsligt upp farten. Det kommer uppförsbackar och nedförsbackar. Ibland måste man sänka tempot för att undvika att spy i en buske. Men hur jobbigt det än må vara så kommer man hela tiden närmare sitt mål. Allt handlar om att dela upp sträckan i delmål och att tro på sin egen förmåga att lyckas. Innan jag fick den här sjukdomen hade jag knappt sprungit alls. Nu springer jag 7,5 kilometer per gång. Ibland går det snabbt och ibland går det långsamt. Men jag når alltid målet.

Nu när jag har avslutat mina behandlingar och är ute på den ”andra sidan” känner jag en sådan kärlek och empati för alla som fortfarande kämpar med sina behandlingar. Jag vill stötta, hjälpa, trösta och peppa, men vet inte riktigt hur. Det jag saknade när jag blev sjuk var en blogg som syftade till att peppa, snarare än att deppa och där råden bottnade i vetenskap, snarare än tro. Jag bestämde mig snabbt för att skapa en sådan själv. Det är kul att allt fler läser bloggen och att så många har hört av sig genom mail och kommentarer. Men det finns många cancerpatienter där ute och jag hoppas att fler hittar till min blogg så småningom.

12047782_10153091669836766_1253655739_n

För att nå ut till fler cancerpatienter har jag nu startat bröstcancerbloggens kampanj Spring för livet. På den t-shirt jag bär när jag springer framgår det att jag själv fick diagnosen det här året. Kanske kan jag genom det skänka hopp till någon som just nu genomgår en tuff cellgiftsbehandling och visa hur snabbt kroppen ändå kan återhämta sig. Att min lilla kampanj kallas just för Spring för livet är för att det är just det jag gör. Jag springer för att förebygga återfall i min cancersjukdom. Dessutom vill jag uppmärksamma friska människor om att regelbunden fysisk aktivitet minskar risken för såväl cancer som många andra sjukdomar. Kampanjen har inget syfte att dra in pengar – enbart att inspirera och ge hopp.

Jag kommer även att vara fortsatt aktiv i de bröstcancergrupper som finns på Facebook och hålla liv i den här bloggen. Som ni alla vet har jag dessutom inrättat en ”frågelåda” knuten till bloggen, dit det går bra att vända sig med frågor eller funderingar. Adressen dit är: kontakt@brostcancerbloggen.se

Dagens tips för alla där ute är att testa löpträning! För även om det finns liknelser mellan löpträning och cancerbehandling så finns det också en viktig skillnad – nämligen att det är riktigt skönt att springa när man kommer in i det.

Kram på er

Kost och cancer: del 9 – Avslutning

image
Från broschyren Evidensbaserade råd om hälsosam mat (Stockholms läns landsting)

Jag har under de senaste månaderna publicerat sammanlagt åtta inlägg som handlar om sambandet mellan den mat vi äter och cancer. Jag har även gett tips på nyttigare frukost-, middags-, efterrätts- och dryckesalternativ samt skrivit om olika tillagningssätt. Majoriteten av tipsen har hämtats från den stora expertrapporten kring kost och cancer (Food, Nutrition, Psysical Activity and the Prevention of Cancer: a global perspective) och Kerstin Hulténs fantastiska bok Maten som skyddar mot cancer (2009). Flera av tipsen har även baserats på aktuell forskning från Lunds universitet.

Det känns som om man inte kan äta något längre” sa en av mina bästa vänner efter att ha läst alla mina inlägg. Svaret är att det kan man visst! Även om den cancerförebyggande kosten innebär att man minskar eller till och med avstår från vissa saker, så går det fortfarande att äta det mesta. Jag vill därför avsluta den här inläggserien med att återgå till mitt första inlägg, där jag skrev om de tio viktigaste punkterna i en cancerförebyggande kost.

De tio viktigaste rekommendationerna

År 2007 gav världens samlade expertis inom cancer och nutrition ut en 500 sidor lång sammanställning över 7000 forskningsrapporter om kost, motion och cancer. Det var ett femårigt projekt som gjordes av nio oberoende internationella forskargrupper. Den har granskats och bearbetats av ett hundratal experter och en expertpanel med 21 välrenommerade forskare. Rapporten heter Food, Nutrition, Psysical Activity and the Prevention of Cancer: a global perspective. Det är den största samlade informationen någonsin i ämnet och ges ut av World Cancer Research och American Institute for Cancer Research.

Rapporten har resulterat i tio sammanfattande rekommendationer som rör mat, vikt och motion. Dessa är följande:
1. Håll vikten och låt ditt BMI ligga på 18,5 -25
2. Motionera varje dag
3. Undvik mat med mycket kalorier och söta drycker
4. Ät huvudsakligen mat från växtriket
5. Ät mindre rött kött och undvik charkprodukter
6. Drick mindre alkohol
7. Dra ner på saltet och undvik mögel från spannmålsprodukter och baljväxter
8. Ät hälsosam mat – inte kosttillskott
9. Amma ditt barn så får både du och ditt barn ett skydd
10. Du som redan drabbats av cancer, följ råden ovan.

Såväl svensk som internationell forskning visar alltså att det finns mycket som du själv kan göra för att minska risken att drabbas av cancer. Enligt Cancerfonden kan så mycket som 30 procent av alla cancerfall förebyggas genom en förändrad livsstil.

Lever som jag lär?

En del av er kanske undrar hur väl jag följer mina egna råd. Sanningen är att jag inte helt har slutat med socker och vetemjöl, även om jag äter det betydligt mer sällan. Vissa vanor tar helt enkelt längre tid att förändra. Men en sak håller jag stenhårt fast vid – nämligen den lista som publicerats ovan.

Jag undviker nöt- och griskött och äter betydligt mer fisk, frukt och grönsaker. Jag dricker betydligt mindre alkohol och har helt slutat med både läsk och charkprodukter (som korv och bacon). En stor andel av maten jag äter är ekologisk. Jag försöker i största möjliga mån undvika raffinerat socker och vetemjöl och har helt slutat med kaloririka maträtter som pommes frites, pizza, hamburgare, onyttiga snacks och godis. Självklart gör jag avsteg ibland och hugger med glädje in på en bit tårta eller en glass. Men det viktigaste är att man försöker – och att man fortsätter att försöka trots att man misslyckas ibland.

Om källkritik och att värdera information

Det är ofta som jag hör andra bröstcancerpatienter säga att de ”inte tror på forskning”. Ofta motiveras det även på ett eller annat sätt. Nedan ges de vanligaste påståendena samt mina svar.

Påstående 1: ”Jag tror inte på något som skrivs längre – det är så olika råd hela tiden!

Svar: Lita inte blint allt som står i tidningar utan var källkritisk. Det går inte att jämföra en s.k. metaanalys (genomgång av aktuell forskning på ett område) med Expressens söndagsbilaga!

Påstående 2: ”Forskning visar faktiskt att det är bra att äta xx och xx!”

Svar: Lita heller inte blint på all forskning. Bara för att något åberopas som forskning så är det inte alltid bra forskning, lika lite som att allt som står i böcker stämmer. Det finns exempelvis en bok som handlar om hur extremt nyttigt det är att röka. Det betyder givetvis inte att detta är sant!

Påstående 3 (det vanligaste): ”Jag känner en som är vegetarian, hon fick bröstcancer. Alltså kan dina tips inte stämma!”

Svar: Det finns få samband i världen som är hundraprocentiga. Fastän man vet att rökning ökar risken för lungcancer innebär det inte att alla människor som röker får lungcancer. Det kan till och med vara så att vissa som drabbas av lungcancer aldrig har rökt en enda cigarett! Inte heller dör alla som kör för snabbt i trafiken, trots att man vet att risken ökar ju snabbare man kör. Likadant är det med cancer. Man vet att en viss typ av kost och livsstil ökar risken för att drabbas av sjukdomen, samtidigt som att vissa verkar kunna leva hur osunt som helst och ändå leva ett långt och friskt liv. Livet är orättvist ibland – men det finns ändå en möjlighet att påverka sin risk att drabbas av cancer.

En vinst för livet

Jag vill avsluta det här inlägget med att tala om vilka vinster det finns med att göra med en förändring av kosten. De kostråd som jag har gett i min inläggserie rör nämligen inte bara cancer, utan en rad olika sjukdomar. Stockholms läns landsting (SLL) gav nyligen ut evidensbaserade råd om hälsosamma matvanor som ska utgå från Livsmedelsverkets rekommendationer. Dessa bygger i sin tur på Nordiska näringsrekommendationer (NNR).

Råden som ges där, t.ex. att minska intaget av rött kött, charkprodukter, livsmedel med tillsatt, vitt mjöl och alkohol är i stort sett identiska med de råd jag själv skrivit om i den här bloggen.

Med rätt kost och livsstil har du alltså inte bara möjlighet att minska risken för cancer, utan en rad olika sjukdomar.

Tack för mig, kära bloggläsare!
Kram på er

Akut behov av rehab

image
Bästa stället för rehabilitering? Takterrassen på hotellet i Barcelona

Jag skriver inte på bloggen varje dag längre. Det beror dels på att jag inte har lika mycket att skriva om, dels på att jag har fullt upp med annat. Under återstoden av min sjukskrivningsperiod försöker jag hinna med sådant jag aldrig annars hinner med. Jag gör fotoalbum, letar efter allt som är borttappat, lagar allt som är trasigt, fixar med datorn och rensar i lådor och förråd.

Fysiskt sett mår jag ganska bra, även om jag tidvis är väldigt trött. Tröttheten är värst i hjärnan, som inte orkar med lika mycket som förut. Jag orkar inte alltid hänga med i samtal, är känslig för plötsliga ljud och blir väldigt trött av stress. Jag hoppas verkligen att hjärnan vaknar till liv snart när jag ska börja jobba om två veckor.

Mentalt mår jag sisådär. Jag tänker mycket på återfall och ibland känns det som om jag kommer att vara en av dem som kommer att drabbas. Det går inte att göra så mycket åt det, mer än att vänta och se. Det känns lite som om jag tvingats ut på ett minfält, där jag hör och ser mina medsystrar drabbas hela tiden. Det är inte lätt att vandra på och låtsas att livet är som vanligt under dessa förutsättningar.

Jag har pratat med många bröstcancerpatienter under de senaste dagarna. Samtliga har upplevt som jag – nämligen att ångesten är som värst precis när man har avslutat sina behandlingar. Under behandlingen har man så fullt upp med cellgifter, biverkningar och provtagningar att man tvingas lägga känslorna åt sidan. Det är först efteråt som de kommer ikapp en.

Som ni hör är jag i akut behov av rehabilitering. Jag ställde in besöket hos psykiatern den 26/9 och har i stället fått en remiss till det psykosociala teamet på Radiumhemmet. Jag hoppas att jag där kan från hjälp från någon slags terapeut med KBT-kompetens. Kanske kan denna person lära ut något sätt att skrämma iväg trollen om kvällarna?

Jag försöker även rehabilitera mig själv så gott det går. Idag begav jag mig till Midsommarkransen, där jag löste upp kroppens alla spänningar genom massage. Jag har även lunchat med nyfunna bröstcancervänner. Förutom att det alltid piggar upp att träffa härliga människor så är det också skönt att kunna få prata med folk som är i samma situation.

En viktig del för att hålla humöret uppe under min cancerresa har varit att njuta av livet, det vill säga att ägna sig åt saker som jag tycker mycket om att göra. I mitt desperata behov av att rehabilitera mig själv har jag börjat laga lite extra god mat varje dag, jag smörjer in mig med härliga krämer, lyssnar på spännande radiodokumentärer och umgås mycket med vänner. Igår bokade vi även in en barnfri resa till Barcelona, där vi kommer att bo på ett hotell med en härlig takterrass. Trollen kommer jag att lämna hemma.

Förhoppningsvis kommer alla dessa ansträngningar att bota mitt något dystra sinne.

Kram på er!

 

Cancerbubblan och trollen

image

I cancerkretsar kallas dem för troll, de där elaka varelserna som intar ens huvud när man minst anar det. Ofta dyker de upp på kvällstid, men under de senaste dagarna har de allt oftare även börjat besöka mig dagtid. Alla som lever eller har levt med cancer vet vad jag pratar om; nämligen oron för att drabbas igen. Trollen är ångesten som gör det svårt att tänka på något annat. Det är en oro som man inte kan vifta bort. Det är inget problem som det går att finna en lösning på. Man måste bara lära sig leva med att oron finns där.

Ibland undrar jag om jag har hanterat den här sjukdomen på ett bra sätt, eller om det faktiskt förhåller sig tvärtom. Jag orkar inte tänka på det jobbiga – därför har jag struntat i att göra det. Hela behandlingen har jag fyllt dagarna med så pass roliga aktiviter att det faktiskt har varit ett riktigt trevligt år, trots allt. Tack vare att jag har varit så aktiv har jag lyckats hålla sorgen och skräcken borta.

Hela det här året har jag levt inuti en cancerbubbla, där allt handlat om mina olika behandlingar och biverkningar samt att försöka njuta av livet så mycket det går de dagar jag har varit utan biverkningar. Nu har bubblan spruckit och släppt ner mig på jorden igen. Och jag känner mig faktiskt ganska så vilsen.

Det är en helt annan människa som kom ut från bubblan, jämfört med den som klev in. Då fanns inte en tanke på sjukdomar, än mindre på död. Nu känns det som att jag inte gör något annat än att googla symtom på skelettmetastaser och lungcancer. Då var jag övertygad om att jag skulle leva tills jag var 93 år (det hade en indisk spåman sagt). Nu vet jag inte längre, jag hoppas i alla fall att Edward hinner bli vuxen innan jag går bort. Som jag hörde att någons kurator hade sagt: bröstcancerpatienter är aldrig så friska som när de kliver in i behandlingen, och så sjuka som när de kliver ut. Trots att jag just nu är friskare än på många år (då jag är cancerfri) har jag aldrig känt mig så sjuk som nu.

Att leva med en procentsats på sitt huvud är en helt och hållet vidrig känsla. För att förstå hur det känns måste man ha upplevt det själv. Det är en känsla av maktlöshet och overklighet blandat med ren och skär skräck.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska rehabilitera mig själv. Ska jag förtränga att procentsatsen finns – eller kommer då oron att yttra sig på andra sätt (t.ex. genom huvudvärk)? Eller ska jag plocka fram all den oro som jag känner och försöka tänka alla läskiga tankar jag annars försöker undvika? Blir det verkligen bättre då?

Det är nu dags för mig att återgå till vardagen igen, vilket innebär att jag måste lära mig hantera trollen. Jag har övervägt att prata med någon kurator om det, men jag vet ärligt talat inte om det skulle ge mig så mycket. Ibland kan det nog vara skönare att göra som Ronja Rövardotter; att be trollen fara åt pipsvängen, och ägna sig åt roligare saker istället.

På frågan om det är bäst att förtränga oron och leva på som vanligt eller om man borde prata med någon om det, låter jag en psykiater svara på. En tid är inbokad den 26 september.

Dessutom har jag beviljats en vistelse på Rehab-centret Mösseberg i Falköping den 25 oktober. Det blir två veckor av träning, samtal, promenader, bastubad och mycket annat. Jag längtar verkligen!

Ett lite deppigare inlägg än vanligt, men så är det ibland.

Kram på er

Efterstekning

image

Min hud har nu börjat reagera på strålningen. Den är knallröd, varm och kliar något enormt. Konstigt kan man tycka, eftersom strålningen avslutades i fredags. Men liksom en köttbit som tas ut från ugnen, fortsätter stekningen trots att tillagningen har upphört. I dessa sammanhang verkar djurkött och människokött bete sig likadant. Under de två kommande veckorna kommer min hud att efterstekas och symtomen därmed att förvärras.

De allra flesta kvinnor (80-90 procent) som strålbehandlas mot sin bröstcancer drabbas av olika hudreaktioner. Det kan handla om rodnad, torrhet och hudavflagning, blåsor eller sår. Mellan 10 och 15 procent av kvinnorna får kraftiga reaktioner med vätskande sår. Kvinnor som röker eller är överviktiga har en högre risk att drabbas av strålreaktioner än andra  (BRO 2012).

Under de kommande veckorna gäller det att smörja huden så gott det går. Jag har även fått ett silkonförband (nästan som en silikonhud) att täcka min bringa med. Den skyddar huden så att jag inte kliar sönder den.

Förutom hudreaktionerna mår jag faktiskt ganska bra just nu. Jag tränar nästan varje dag, umgås med vänner och går på frigörande dans. Jag försöker även rehabilitera mig mentalt och bokade härom dagen även in ett möte med en psykiatriker. All den värk som jag känner i nacken och axlarna försöker jag att lindra med massage.

Bara 23 dagar kvar till jag börjar jobba igen! Det blir spännande…

Kram på er

Hipp hipp hurra!

image
I lördags utanför restaurang Miss Voon

I fredags fick jag min sista strålbehandling och därmed var hela cancerbehandlingen avslutad. Strålsköterskorna ställde upp sig på rad, klappade mig på axeln och önskade mig lycka till innan de släppte ut mig i friheten för att låta mig testa mina egna vingar. För det är just vad jag ska göra nu – se om kroppen kan hålla sig frisk på egen hand, eller om det ligger kvar någon elak liten cancercell i kroppen, som bildar en ny tumör i något organ inom de kommande åren.

Min bröstcancer är som ni vet ”trippelnegativ” och för oss trippelnegativa finns det tyvärr ingen tilläggsbehandling efter avslutad strålning. Återfallsrisken kan exempelvis inte minskas genom att äta antihormoner, vilket annars är vanligt för bröstcancerpatienter. Därför är återfall är relativt vanligt för min grupp – i mitt fall beräknas risken till cirka 25 procent. Det enda jag kan göra nu är att äta bra och träna, vilket har visat sig ha en effekt på återfallsrisken – samt hålla tummarna så hårt jag kan. Om fem år blir jag förhoppningsvis friskförklarad, och redan om tre år sjunker återfallsrisken.

Det var en märklig känsla att lämna strålbehandlingsbyggnaden, förhoppningsvis för sista gången. Lyckan var enorm – men samtidigt var det också andra känslor som bubblade upp. På tunnelbanan hem kände jag hur tårarna började välla upp och när jag ringde till Tobias kunde jag inte säga om jag grät av lycka eller sorg. Det var som om alla känslor kom samtidigt. Chocken över att jag överhuvudtaget drabbades av denna hemska sjukdom. Rädslan för att få ett återfall. Sorgen över allt sjukdomen har tagit ifrån mig (håret, bröstet och troligtvis fertiliteten). Men också glädjen och lyckan över att allt nu förhoppningsvis är över.

I brist på någon att fira med öppnade jag upp en halvflaska rosa cava, satte på Lalehs låt Vårens första dag och dansade frigörande dans, medan jag grät av lycka och sorg samtidigt. Om någon granne råkade se mig i detta ögonblick måste denna ha trott att jag hade blivit galen. Men det var det som krävdes för att få ur mig alla känslor som fanns där just då. Sedan satte jag på mig en snygg klänning och gick bort på en härlig middag hos grannarna. Även lördagen ägnades åt att fira, genom att jag och maken åt en fantastiskt god middag på restaurangen Miss Voon.

Vad händer nu, är det flera som har undrat. Svaret är att jag fortsätter vara sjukskriven månaden ut. Därefter återgår jag till arbetet. Tiden fram tills dess handlar om rehabilitering. Jag ska försöka återhämta mig fysiskt och psykiskt, till stor del genom träning. Bloggen kommer självklart att finnas kvar. Det finns mycket mer att skriva om. Bland annat kommer det under hösten att komma ett inlägg om graviditet efter bröstcancer. Självklart kommer ni även få följa min fortsatta resa, till exempel genom operationen som kommer att avlägsna även det andra bröstet samt återuppbyggnaden av nya bröst.

Kram på er!

Målgång!!!!!!

image

Det här året skulle jag egentligen ha arbetat som projektledare för ett stort projekt. Planerna ändrades i sista sekund och jag fick ett ännu större projekt på mitt bord – nämligen Projekt Cancer. Det här projektet var viktigare än något annat, för nu spelade jag med livet som insats.

Liksom i alla projekt var planeringen A och O. Jag köpte en whiteboard-tavla som jag satte upp centralt i lägenheten. Därefter gjordes en noggrann planering. En hel del skulle hinnas med innan behandlingen startade, bland annat kände jag att det var viktigt att slutföra mitt tidigare projekt på jobbet. Sedan skulle det göras ett försök att räddas ägg, eftersom det skulle finnas en stor risk för att jag tappar fertiliteten av behandlingen. Slutligen skulle jag ta mig igenom ett halvårs behandlingar av olika slag. Allt planerades i den minsta detalj och varje steg har prydligt bockats av under resans gång.

Jag är nu glad att meddela att jag idag har rott Projekt Cancer i hamn. Alla deadlines kunde hållas och målet om att bli fri cancerfri uppnåddes. Det vore fel av mig att säga att det är helt och hållet min förtjänst. Jag vill ge mitt största tack till svensk sjukvård, som gjort allt för att jag ska bli frisk. Jag vill också tacka alla människor som har stöttat mig under resans gång. Utan er skulle jag aldrig ha klarat det! Slutligen vill jag också tacka min kära kropp som har kämpat hårt och orkat återhämta sig mellan de tuffa cellgiftsbehandlingarna.

Under de senaste fem veckorna, då jag har jag genomgått strålbehandling, har jag flera gånger samtalat med en chilensk man i väntrummet. Egentligen har nog ingen av oss riktigt förstått vad den andra har sagt, eftersom han pratade spanska och jag svenska. Men en sak förstod jag – nämligen hans stora tacksamhet till den svenska sjukvården. Det är verkligen få förunnat att få leva i ett land där sjukvården gör allt för att få en frisk och där man får genomgå dyra behandlingar, utan att knappt behöva betala en krona.

Sist jag träffade den chilenska mannen tittade han på mig och log så stort att tänderna syntes och ögonen glittrade. Han knöt näven och höjde den till skyn och utbrast: klara!!! Jag knöt då min näve tillbaka och höjde också upp den i luften och stämde in: klara!!! Vi ska baske mig klara oss, kom vi fram till! Och förhoppningsvis alla andra som dagligen kämpar mot denna fruktansvärda sjukdom.

Jag har gjort en kort filmsnutt som sammanfattar min resa. Här kommer den!

Kram på er

Längtan till arbetet

image

Igår var det exakt sju år sedan jag började på den arbetsplats som jag har idag. Jag trivs fortfarande hur bra som helst och har under hela sjukskrivningen längtat tillbaka till jobbet. Det är klart att det på många sätt är skönt att vara ledig, men jag saknar mina kollegor och alla intressanta arbetsuppgifter.

I förrgår gick min sjukskrivning ut och i morgon tar min läkare ställning kring hur det ska se ut för mig framöver. Mitt önskemål är att börja jobba igen den 1 oktober. Då har har jag varit sjukskriven i 8 månader och det är då 3,5 månader sedan sista cellgiftsbehandlingen och 3 månader sedan operationen. Trots jag är färdigbehandlad på fredag skulle jag behöva ytterligare några veckor för att hämta nya krafter och rehabilitera mig själv. Projekt Cancer var nämligen ett av de tyngre projekten jag har ”jobbat” med.

Jag läste att var femte bröstcancerdrabbad kvinna är sjukskriven på heltid tio månader efter operationen. Forskaren bakom
studien (Aina Johnsson) förklarar det med att cancer nästan alltid innebär ett existentiellt hot och att många lider av posttraumatisk stress flera år efter bröstcancern. Lymfödem, depression, ångest, cancertrötthet, minnes- och koncentrationsstörningar är vanliga orsaker till att man inte kan arbeta heltid. Studien visar att det också är viktigt hur man tacklar sin diagnos.
– Ju mer positiva strategier, som att tro på framtiden, sin egen förmåga och att man kan bli botad, desto snabbare kommer man tillbaka till arbetet, säger forskaren.

Jag ska verkligen inte låta min arbetshunger göra att jag stressar tillbaka till arbetet, vilket i värsta fall riskerar att leda till bakslag och en ny sjukskrivning. Jag hoppas därför att läkaren godkänner de extra veckorna jag har bett henne om.

Samtidigt som jag tycker det är viktigt att inte stressa tillbaka till arbetet så tycker jag att det är lika viktigt att man inte stannar hemma för länge. Alla är vi olika, men jag tror inte att man mår psykiskt bättre av att gå runt hemma och oroa sig för återfall i cancern. Sociala kontakter, meningsfulla aktiviter och att fokusera på något annat tror jag är ett bra recept för att komma tillbaka till sitt tidigare liv.

Ända sedan jag tappade håret har jag dock haft ett riktigt stort ångestmoment – nämligen att visa upp sig på jobbet i min nya look. Jag har länge tvekat om jag ska komma korthårig eller om jag ska använda peruken. Förra veckan bestämde mig mig – jag kör utan peruk!

Ända sedan dess har jag dragit runt som en osalig ande på gatorna där mitt arbete ligger. Jag har jag smugit runt husknutarna och ”övat mig” på att vistas där utan peruk. Steg 2 i min antiperuk-terapi har varit att luncha i området med kollegor. I fredags var det dags för steg 3 – eldprovet – nämligen att gå in på arbetsplatsen och träffa allihopa. Jag var riktigt nervös innan och fick lyssna på många peppande låtar innan jag gick in. Men vet ni vad? Det gick alldeles utmärkt!

De snälla kollegorna hade dessutom ordnat fram en soffa till mitt kontor, där jag kan vila när jag får mina trötthetsattacker. Det är 29 dagar kvar nu – och jag längtar mer än någonsin!

Kram på er

Är jag attraktiv?

image

Tycker du själv att du är attraktiv? frågade en tjejkompis mig för några veckor sedan. Jag hade då nyligen opererat bort mitt bröst och var i princip helt skallig. Det spontana svaret borde ha varit nej, men det blev det faktiskt inte. Jag kände mig ganska fin där jag satt, i snygg klänning, peruk och klackskor. Men attraktiv, det vette sjutton…

När man förlorar sitt bröst, allt sitt hår, ögonfransar och ögonbryn är det lätt att självförtroendet får sig en törn. Det gäller då att snabbt hitta något annat som man tycker är fint och fokusera på det istället. Alla människor kryllar av fina delar. En jag känner har fantastiskt fina ”vampyrtänder” och en annans hud kryllar av vackra födelsemärken. En tredje har ett fint hår och en fjärde söta fräknar. Det bästa av allt är att alla ser skönhet i olika saker och det som du själv är mindre nöjd med kanske är det vackraste av allt i någon annans ögon.

Det viktigaste är dock vad man tycker själv. Om jag känner mig ful en dag och någon stirrar på mig – då är jag övertygad om att personen tittar på mig för att jag ser konstig ut. Men om någon vänder sig om på gatan en dag då jag själv känner mig snygg – då är jag också övertygad om att personen tittar för att hen tyckte att jag var läcker. Även om stirrandet i själva verket berodde på att jag hade prislapparna kvar på kläderna eller att protesen håller på att trilla ur bh:n. Min poäng är att det inte spelar någon roll hur du ser ut, så länge du uppfattar dig själv som attraktiv! En människa som tycker om sig själv är oftast även vacker i andras ögon.

Så nu är det hög tid att boosta självförtroendet! Som första steg har jag gått igenom min kropp för att hitta nya delar som jag tycker om. Jag inser att mina skrattgropar är rätt fina och benen är bra. Steg två var att ge sig ut på stan och köpa några nya klädesplagg. Jag har köpt flera nya klänningar, en ny kofta och skor. Jag känner mig redan finare!

Problemet är att jag känner mig lite vilse i min nya look. Vissa av mina tidigare kläder passar inte alls till mitt korta hår och jag har under de senaste veckorna därför experimenterat med lite olika klädstilar. En vecka körde jag den rockiga looken med svarta stuprörsjeans, skinnjacka och stor sjal. Därefter kom den sportiga looken med luvtröja och gympaskor. Under den senaste veckan har jag kört på den feminina looken, med figurnära klänningar och skor med klack. Varför har du på dig klackskor, har du börjat jobba igen? frågade strålsköterskorna när jag stapplade in på strålningen härom dagen. Jag fick svara att jag håller på med ett klädexperiment – varje vecka en ny stil. Även på dagis får de dagligen se mig i olika outfits.

Det är roligt att experimentera med sin look och jag har fått flera förslag från människor runt omkring mig. ”Köp ett rött läppstift!”, ”sota dina ögon” och ”sätt på dig en stor sjal” är några av tipsen. Jag känner mig i akut behov av flera tips och kanske just Din experthjälp.

Så om du själv identifierar dig själv som ett riktigt modelejon – tveka inte att slänga iväg dina bästa stiltips för korthåriga kvinnor i kommentarsfältet, eller på kontakt@brostcancerbloggen.se

Nästa vecka är det dags för kontorslooken!

Hej svejs så länge!

Strålningsvecka 4 av 5 avklarad

image
Ljuset i tunneln

Nu har fyra veckor av strålbehandlingen passerat och jag är nu nära målet – bara en vecka kvar! Plötsligt ser jag ljuset i tunneln. Ända sedan i vintras har jag genomgått olika typer av behandlingar. Det känns konstigt att jag snart är färdigbehandlad.

Den här behandlingen har varit som ett riktigt jobbigt marathonlopp. Jag var extremt taggad i början och uthållig i mitten. Nu, när jag ser mållinjen, inser jag hur trött jag faktiskt är. Imorse kände jag att ”nu orkar jag inget mer”. Jag orkar inte åka fler gånger till Radiumhemmet! Helst skulle jag bara vilja lägga mig under täcket och sova en vecka i sträck. Bara en vecka kvar nu – jag måste verkligen försöka samla mina sista krafter och spurta in i mål.

Strålningsfasens fjärde vecka har gått bra. Jag gillar att ligga och halvsova på den upphöjda britsen och lyssna på mina sommarpsalmer, som blandas med ljudet av röntgenarmarnas metalliska ljud när de roterar runt mig. Men mest av allt gillar jag den dagliga peppen från strålningssköterskorna. Varje dag får jag en ny peppande kommentar från någon av dem. ”Vilken fin klänning”, ”vilken tuff frisyr”, ”vilken fin hy du har”, ”vad spänstig du är” eller ”jag önskar att jag bara hade hälften av din geist”. All den här peppen är ytterst välkommen – i synnerhet i dessa dagar då jag reflekterar en hel del kring mitt nya utseende och identitet.

Jag har börjat att få mina första biverkningar av strålbehandlingen nu. Förutom trötthet har huden blivit röd och kliar. Fast jag måste erkänna att det finns fördelar med det också. Jag har ju tvingats använda solskyddsfaktor 50 hela sommaren och har fått sitta i skuggan. Plötsligt inser jag att jag nu har fått sommarens första bränna. Bringan ser faktiskt ganska fräsch ut, även om det egentligen rör sig om strålskador.

Idag är det fredag och jag ska ägna helgen åt att samla kraft inför slutspurten. Nästa vecka får ni heja på mig, för då glider jag in i mål.

Kram på er